Logiken talade nämligen för en ny smäll i gruppavslutningen mot Polen, en av
turneringens favoriter. I så fall skulle blågula fortsättningen i Malmö bli
avslagen och folk som betalat dyra biljetter snuvade på konfekten.
Jag slog mig ner i soffan hos Tobias Karlsson. Ögonen glödde av revanschbegär.
"Tobbe" berättade att samtliga spelare kände ansvar mot publiken och tänkte
tacka för det fantastiska stödet man fått under veckan.
Själv var jag aldrig orolig. Har nämligen varit med ett antal år och vet att
svenska landslag brukar vara som bäst när de är utdömda. Och växa, ju
svårare motståndet är.
Lagkapten Karlsson behövde inte hålla något längre brandtal i
omklädningsrummet. Alla visste vad som gällde.
Det fanns inte i någons huvud att ödesmatchen kunde förloras. Ute på plan
spelade glödhete Kävlingesonen Kim Andersson upp hela sitt breda register.
Givetvis blev det seger. Fullsatta Scandinavium kokade mer än någonsin.
Stämningen var magisk.
Sverige undvek ett hotande VM-fiasko i Göteborg och räddade festen vidare till
Malmö.