Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Sport

Långt ifrån de största arenorna

NYÅRSKRÖNIKA. 2011 var viktigt för idrottsrörelsen, skriver Anja Gatu.

Jag var totalt oförberedd. På det jag skulle få höra och på hur jag skulle reagera. Chefredaktören Daniel Sandström ringde upp mig, det var en onsdagskväll i april och han gick rakt på sak:
– Har du sett vad TT skriver om Patrik Sjöbergs bok? Han hävdar att Viljo Nousiainen har utnyttjat honom sexuellt. Yannick Tregaro har bekräftat.
Jag läste. Vi bestämde att jag skulle skriva. Vi la på och jag stirrade rakt framför mig där jag satt, ensam vid köksbordet. Och jag började storgråta. För mitt inre spelades hela historien om Nousiainen upp, så som den hade berättats fram till den här aprilkvällen. Om hur han och Patrik Sjöberg alltid haft en konfliktfylld relation men ändå stått varandra nära. Och om hur viktig han varit för den lille Yannick Tregaro, som mer eller mindre flydde sitt föräldrahem för en trygg hamn hos friidrottstränaren. Det var som att jag i ett slag förstod precis hur oerhört små och försvarslösa de här två männen en gång varit. Och det var en sorg, en väldig och plötslig sorg som kom över mig. Över vad de hade upplevt, och över att historien som varit så vacker inte alls var sådan som vi hade trott. Att världen så ofta är så brutal.
Någon vecka senare började vi gräva i en historia som vi hade känt till länge, och som stora delar av Lunds befolkning visste om men inte hade pratat om: att det i Lugi funnits en handbollsledare som under årtionden hade utnyttjat unga pojkar sexuellt. Vi trodde att vi skulle stöta på motstånd bland dem vi kontaktade, men reaktionen från de inblandade var snarare lättnad. Det var uppenbarligen en befrielse för staden att få prata om en gemensam tyst hemlighet efter så många år.
Idrottsåret 2011 hade de viktigaste idrottshändelserna egentligen ingenting med idrott att göra. En av de viktigaste effekterna med det här året och dess vittnesskildringar är att det breddat bilden av offret. Ett offer är inte en rakt igenom trasig människa, ett offer kan också vara den vi är vana vid att se som den starka, perfekta, orörbara. En person som Patrik Sjöberg kan vara ett offer för sexuella övergrepp. En person som Zlatan Ibrahimovic kan ha blivit slagen av sin mamma. För alla de som utsätts för olika typer av övergrepp är de vittnesmål som överlevare bär på extremt viktiga. Ingenting är förstört för alltid. Det går alltid att komma igen.
Dessutom visade Anton Hysén att även manliga fotbollsspelare kan vara homosexuella. Självklart kan tyckas, eller är det så självklart? Eftersom ingen annan svensk manlig fotbollsspelare på elitnivå varit öppet homosexuell är symbolvärdet i Anton Hysén stort. Lill-Hysén blev en världsnyhet och frågan är bara hur många fler som tiger om sin sexuella läggning – killar som inte har en storebror som spelar i landslaget, och som inte har en far som är en gammal landslagshjälte och dessutom tränare i det nuvarande laget. Det var ingen slump att just Anton Hysén blev först ut. Istället visar hans historia tydligt vad som krävs i socialt skyddsnät inom sporten för att en homosexuell man ska orka ta steget.
Idrottsvärlden blev lite öppnare under 2011, bilden av den elitidrottande mannen blev lite mer komplex och komplett. Inte en dag försent.
***
För ett år sedan kändes det nästan omöjligt – men handbollsherrarna lyckades skapa lika mycket sug kring sitt landslag som damerna hade gjort under EM några veckor senare. Ingen medalj, men tusentals tillresta danskar, en fullsatt Arena och Kim Ekdahl Du Rietz med internationellt genombrott räckte gott och väl.
***
En helt ny styrelse med omisskännlig uppländsk dialekt, en förlägen mångmiljonär i alldeles för stor kostym och en trulig puckkonstnär. Det var Malmö Redhawks nystart som presenterades och vi ställde oss alla frågan vart detta skulle leda.
En liten hint om Linus Klasens status kom när på frågan om hur många matcher han egentligen spelade i NHL under sina år i USA svarade:
– Jag spelade fyra matcher. Men jag såg många från läktaren.
Nu, åtta månader senare, vet vi att det inte funkade den här gången heller. Att pumpa in miljoner i föreningen, byta ut styrelsen och köpa ihop ett lag. Att någon ska se sambandet och testa en ny strategi väntar jag fortfarande på.
***
Rubriken till Håkan Jeppssons ledare i MFF-programbladet var inför hemmaderbyt mot HIF: "Välkomna till Skånederbyt med positiv läktarkultur!" Sällan har vinjetten "Blåögt" känts så träffande.
***
Det märktes direkt när jag klev in på konsthallen i Wolfsburg. Jag kom till Tyskland först till den tredje gruppspelsmatchen i VM, den mot USA, och från första stund märkte jag att stämningen var helt annorlunda jämfört med de senaste mästerskapen. Självförtroendet lyste om Lotta Schelin och smittade av sig på de andra svenskorna. Det fanns en glädje och harmoni i truppen som jag inte tidigare hade upplevt under Thomas Dennerbys dagar. Så fick Sverige en ny fotbollssommar fylld av stödstrumpetights, franska hits
Det enda tråkiga var egentligen att Sverige inte fick möta Tyskland. Jag tror tyskorna hade förlorat den här gången.
***
För ett år sedan listade jag friidrotts-VM i Daegu som en av årets höjdpunkter att se framemot 2011. Jag ställde frågorna: "Lyfter Linus Thörnblad äntligen? Kan Angelica Bengtsson mäta sig med den vuxna eliten? Blir Christian Olsson redo för riktig comeback?" Svaret på de frågorna har vi nu: Nej, nej och nja, comeback blev det visserligen, men en sjätteplats är långt från vad Christian Olsson presterade före sin skada. Friidrotts-VM i Daegu blev helt enkelt årets stora antiklimax, sett ur svensk synvinkel. Och ur Usain Bolts.
***
Glädjande var det däremot att se Caster Semenya tävla igen. Och att se att hon efter den behandling som sänkt hennes testosteronnivåer fortfarande var kapabel till att hänga med eliten och ta ett VM-silver. Inte lika överlägsen som 2009 alltså – frågan är om det berodde på mindre testosteron eller det långa träningsuppehåll då hon enligt egen uppgift mådde väldigt dåligt som följde på det förra världsmästerskapet.
***
Hur får man en världsstjärna ur balans? Svar: man bjuder hem honom till hans gamla hemtrakter, visar att man känner till hans historia och ungdomsdrömmar och att man fortfarande älskar honom. Allt detta lyckades MFF-supportrarna med, när de vecklade ut det jättelika lakanet med texten "Zlatan kom hem – vi fixar drömbilen" och en bild på den lila Lamborghini han drömde om som ung. Zlatan tittade, log och applåderade. I sin bok berättade han sedan om hur rörd han hade blivit över att se tifot.
***
Pontus Jansson försökte få Zlatan Ibrahimovic ur balans på andra sätt. Det var nästan lite rörande att se den 20-årige backen gå all in på ett tio år äldre Serie A-proffs som mest log åt den ungdomliga entusiasmen. Och sedan såg till så att Jansson fick med sig rätt tröja hem från mötet.
***
Champions League kom på besök till Malmö under några dagar i augusti. Men så mycket mer än just ett besök som klädde om hela Swedbank stadion blev det inte – till och med vattenflaskorna fick en Champions League-dress och hymnen dånade ut över arenan innan matchen började.
Visst var MFF nära – men med facit i hand var det kanske tur att Pontus Jansson aldrig satte den där nicken mot Dinamo Zagreb. Att ställas mot Real Madrid hade kunnat sluta med riktigt pinsamma siffror. Nu fick MFF en sightseeinghöst bland annat till ett land där Stalin fortfarande står staty och lärde sig mycket på kuppen. Blott en poäng blev det, men erfarenheterna laget gjorde var desto större och viktigare.
***
Finländarna satte pippiperuk på Zlatan Ibrahimovic och gjorde sitt bästa för att spela bort Sverige från EM. På ett Olympiastadion där regnet hällde ner och vindarna slet lyckades de nästan – landskampen blev Sveriges sämsta för året. Det var sen, matchen efter på Råsunda, när Zlatan var avstängd som den verkliga bragden kom. Holland hade ingenting annat än sin fantastiska segersvit att spela för, men ingen som hörde förbundskaptenen Bert van Marwijk efter matchen kan säga annat än att Holland tog matchen på största allvar.
Sedan drog den gamla debatten igång, den som till vissa delar luktar jante men till vissa (tyvärr mindre) delar är seriös. Den om varför landslaget ibland gör bra matcher utan Zlatan Ibrahimovic. Själv tror jag anledningarna är flera: det handlar om spelsystem och hur Ibrahimovic utnyttjas, men också om psykologi som gör att de andra spelarna lyfter sig i stjärnans frånvaro. Ett fenomen som inte bara existerar i just det här laget.
En sak är jag dock säker på: hade Zlatan spelat hade inte Kim Källström slagit frisparken som gav 1-0.
***
De skulle komma som förstärkningarna som lyfte LDB FC Malmö mot ett solklart andra SM-guld – men istället för ett lyft kom årets stora svacka. VM-uppehållet förstörde det flyt som LDB FC Malmö befann sig och de lyckades aldrig riktigt ta sig tillbaka till det. Så lätt är det inte att bara tillföra två stjärnspelare och tro att de ska lösa allt.
När jag sedan åkte till Ukraina för att läsa ryska i början av september trodde jag att damallsvenskan skulle vara avgjord när jag kom tillbaka tre veckor senare, men att herrallsvenskan skulle leva. Så brukar det ju vara. Men i år var det tvärtom. När jag kom hem hade HIF tagit den andra av de sammanlagt tre titlar de skulle ta det här året. LDB FC Malmö slogs däremot in på mållinjen – och var äntligen bäst när det verkligen gällde.
***
Min främsta nyårsönskning inför 2012: att våldet håller sig borta från fotbollsarenorna.
Gå till toppen