STOCKHOLM.. 1960 års beslut att ge priset till den franske diktaren Saint-John Perse var nära nog villkorat av att den jugoslaviske romanförfattaren Ivo Andrić skulle få det nästkommande år. Men tvåa på listan 1961? Mannen som förmodligen kan kallas Nobelprishistoriens mesta förlorare: Graham Greene.

Den brittiske författaren hade redan då skrivit några av sina mest kända romaner, som ”Brighton Rock”, ”Makten och härligheten”, ”Den stillsamme amerikanen”, ”Vår man i Havanna”, och i februari 1961 publicerat ”Utbränd”, som utspelar sig i en spetälskekoloni i Kongo. Akademiens ständige sekreterare Anders Österling skriver i protokollet att ”i varje fall framstår Greene för mig som en fullt värdig kandidat, men icke just på grund av det senaste verket utan med hänsyn till hans kraftfulla insats som helhet.”

Redan i fyrtioårsåldern kom Greene i fråga för priset, och Greene anses allmänt ha varit aktuell hela vägen fram till sin död år 1991.

Vinnare år 1961 blev alltså i stället den ansedde men kanske lite bortglömde Ivo Andrić. Prismotiveringen löd ”för den episka kraft varmed han gestaltat motiv och öden ur sitt lands historia”.

Akademiens ständige sekreterare Anders Österling var en sträng och analytisk läsare, men var heller inte främmande för taktiska avvägningar. Andrićs författarskap kände han starkt för, men han såg samtidigt poänger med att belöna ett nytt språkområde och en del av den europeiska historien som vid denna tid ansågs okänd:

”Andrićs så kallade bosniska trilogi är ett episkt företag i stor stil och en autokton skapelse, där en hel folkstam för första gången har fått levande uttryck för sin egenart, sitt historiska öde och sitt i världskrönikan förut okända martyrium”, skrev Österling i sitt utlåtande (”Autokton” betyder enligt Nationalencyklopedin ”ursprunglig” eller ”uppkommen utan främmande inflytande”.)

Ivo Andrić föddes i Bosnien 1892, i dåvarande Österrike-Ungern. Han dog 1975 i det som i dag är Serbien, men ska främst räknas som bosnier. Han växlade ledigt mellan Balkans olika språk och skrev sina viktigaste verk på serbiska. Andrić har översatts ganska flitigt till svenska, men inte getts ut i Sverige sedan 1995. I princip hela hans produktion finns tillgänglig på engelska, lätt att få tag på.

Trea på listan år 1961 var Karen Blixen, som under ett antal år prenumererade på nästan-priser utan att någonsin nå ända fram.

På förslagslistan fanns också J R R Tolkien. Hans trilogi, en av nittonhundratalets största litterära succéer i kommersiell mening, sågas med orden ”resultatet har dock icke i något avseende blivit diktning av högsta klass”. En lustig detalj är att den som föreslog Tolkien till priset var hans fantasybroder C S Lewis, som innehade en professur som gav honom förslagsrätt.

Tolkien var nu inte ensam om att få sig en släng av den österlingska sleven. Om den italienska poeten Giulia Scappino Murena sägs: ”Hennes kandidatur ter sig i detta sammanhang fullständigt oberättigad”. Robert Frost och E M Forster är båda enligt denna tids praxis för gamla och, i Forsters fall, för gaggig – eller som Anders Österling formulerar det: ”en skugga av sig själv med förlorad andlig vigör”.

På listan finns också John Steinbeck, som fick priset 1962, omnämnd i varma ordlag. Men exakt hur Svenska Akademien resonerade kring detta, det får vi veta först om 365 dagar.