Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Lundberg fick Kulturpriset

Sedan debuten 1991 har han kallats Malmöförfattare och han har prisats som arbetareförfattare. Själv ser han sig framför allt som kristen. Nu får han Sydsvenskans kulturpris.

Kristian Lundberg.Bild: Foto: Linda Axelsson
Kristian Lundberg, snart 46 år, har haft trettio adresser i Malmö. Det är Ribersborg nu, men har oftast varit Värnhem. Det bästa hemmet – valt efter viss tvekan – hade han på Stenbocksgatan.
– Där bodde jag ensam när jag var femton. Då var det fortfarande prostitutionsstråk utanför som jag kunde titta ut på. Hyran var 275 kronor i månaden. Jag hade mina böcker, och jag hade stulit en plywoodskiva och ställt den på tombackar, för det var ingen pant på tombackar på den tiden. Så nu får ungdomar bygga säng på något annat sätt.
Vi tittar bort genom Kungsgatans allé. Vänder blicken till vänster mot Malmös möjligen fulaste hus, diskuterar spöstraffets rimlighet för vissa särskilt utvalda arkitekter.
Och har redan begränsat oss. Begränsat oss till Malmö, till Värnhem.
Varför begränsar vi oss, när det gäller just Kristian Lundbergs författarskap?
I det längsta, genom 25 böcker sedan debuten 1991, har han kallats Malmöförfattare. Det är förstås inte fel. Det är kanske inte rätt heller.
– Jag har aldrig i mitt liv föreställt mig att jag skulle vara Malmöskildrare. Hade jag bott i Skövde hade jag skrivit om Skövde.
Arbetarförfattare då? Den epokgörande arbetsplatsskildringen ”Yarden”! Ivar Lo Johanssons stora pris!
– Det har jag heller aldrig i mitt liv föreställt mig att vara. Men vet du, det finns en sak som jag är, men som jag tydligen inte får vara. Och det är kristen. Jag är en kristen författare. Hur tydligt måste jag göra det? Jag skrev en diktsamling som heter ”Job”, räckte inte det?
Vi har träffats två gånger tidigare för intervjuer och letar efter något som vi ännu inte har talat om. Kristian Lundberg väljer religionen. Tro och text är inte möjliga utan varandra, inte för honom. Så här hänger det ihop:
– Jag har två avgörande upplevelser med mig från tonåren. Den första är att litteratur är det enda som är angeläget. Samtidigt var jag strängt upptagen av att sniffa thinner, dricka mellanöl och knäcka parkeringsautomater. Och så började jag läsa lyrik. Det var ju svår bögstämpel på det. Det värsta man kunde tänka sig i min vänkrets. Det var som om jag hade sagt ”hallå grabbar, ska vi kramas?”. Men jag lyckades överleva det. Jag har alltid fått lov att vara, på något märkligt sätt, den jag är. I alla fall socialt.
Den andra upplevelsen heter Gud.
– Denna längtan, från ingenstans kommen, längtan efter Gud! Som slår rakt ner i mig! Jag blir generad och chockad och upprörd. Jag ser det som ett nederlag. Jag ser det som en begränsning. En förlust. Vid den här tiden anser jag att Kina är ett föregångsland och Marx säger att religionen är ett opium. Sedan följer år av märkliga osynliga konflikter mellan mig och Gud och olika församlingar. Jag går från högkyrklighet till katolicism, hela tiden i längtan efter det absoluta. En patriarkalisk, hierarkisk ordning, som om jag ville ha en annan far. Och det ville jag ju visserligen, men jag köper inte den förklaringen ändå. Den är för banal.
Kristian Lundbergs pappa lever, men de har ingen kontakt, inte sedan länge. Den himmelske fadern har ännu inte visat möjliga vägar till försoning.
– Mitt liv blev mycket svårare när jag fick en tro. Det var inga dörrar som öppnades eller trumpeter som ljöd. Existensen fick en annan basklang. Det formulerades ett uppdrag runt detta, och det var det stora allvar som plötsligt hann ikapp mig. Det som pågår runt omkring mig är jag inte så upptagen av. Jag är betydligt mer upptagen av kyrkliga frågor. Så jag ”peakar” någon gång -95, som anhängare av den kristna synoden, en högerfalang inom Svenska kyrkan som framför allt är känd för sitt kvinnoprästmotstånd och sin hets mot homosexuella.
Vid den tiden är liturgin, det kyrkliga spelet, viktigare för Kristian Lundberg än det han då kallade ”dagsaktuella frågor om homosexualitet och kvinnor”.
Det sprack, allt det där. Och det sprack på just ”dagsaktuella frågor om homosexualitet och kvinnor”.
– Eftersom min tro ju plötsligt hade skaffat mig ett konstigt mandat att säga till en medmänniska som vill bli präst att ”du är inte kallad av Gud”. Eller ett mandat att säga till en medmänniska som vill leva med en person av samma kön att ”det där är inte kärlek”. Så jag har gått hela varvet runt. Nu påminner jag väl om någon gammal luttrad medlem i Evangeliska fosterlandsstiftelsen eller så. Det finns inget intressant med min tro. Den är urvattnad. Den möter inget motstånd. Jag är för samkönade äktenskap. För kvinnliga präster. Jag var väl mer intressant när jag var politiskt inkorrekt, men det trotset har lagt sig.
Bibelns motsägelser finns där. Texten är som den är. Kristian Lundberg har bara beslutat sig för vilka formuleringar som övertrumfar:
– Man får väga tyngderna mot varandra. Om Gud är kärlek, då måste den kärleken omfatta alla människor som älskar varandra. Då slår kärleksbudskapet ut Bibeltexten. Jesus ord om kärleken väger tyngre än åtskillnaden mellan könen. Du kan inte teologiskt plocka ut satser och anlägga ett politiskt korrekt filter, för det står ju som det står. Men det spelar ingen roll. För kärleksbudskapet gör rent hus med allting. Ska du ta hand om din broder? Ja eller nej! Det finns inget ”måndag klockan tre” i den frågan. Ska han sova ute eller inne? Äta eller vara hungrig? Få gifta sig eller inte? Och slutligen: Är Gud kärlek? Ja. Och då är han kärlek.
I Kristian Lundbergs böcker finns skönlitterära porträtt av katolska helgon och anspelningar på påskceremonier, och aldrig har någon enda person frågat honom om han är huvudsakligen kristen i sin litterära gärning.
– För att föreställningen om en kristen författare är som ... Bo Setterlind. Det ska vara okomplicerat och vänligt. Det är slående hur man enas i kulturvärlden om föreställningar som blir sanningar. Jag har ju en djävul på armen, en tatuering. Det kanske sänker kreditvärdigheten i min kristna tro. Men jag tycker bara att denna tro ändå borde vara så totalt central när man läser mig.
Kristian Lundberg är, hur man än mäter, extremt produktiv. Det finns väl i princip ingen annan seriös svensk författare som snittar mer än en bok om året av sådan oavvislig litterär kvalitet. Ibland har han skyllt sin arbetstakt på ”skriande ekonomisk nöd”, som han sa en gång.
Men det finns en möjlig teologisk förklaring även här.
– Har man fått en gåva står man i skuld om man inte använder den. För mig vore det fasansfullt att inte skriva, eftersom det är en försyndelse mot själva skapelsen att inte ta vara på de gåvor man har fått.
Hur ser din gåva ut?
– Den består mest av allt i en uthållighet. En tilltro till processen. När det är som mörkast så klarar jag ändå att genomföra det jag har föresatt mig.
Kristian Lundberg har varit helt nykter sedan han var 26 år gammal, för att drickandet blev fullständigt ohanterbart. Vid den tiden träffade han sitt livs kärlek. Kristin heter hon. Efter en kort tid lämnade hon honom med orden ”jag kan inte leva med dig, du håller på att supa ihjäl dig, och du är en fasansfull människa när du dricker”.
– Då bestämde jag mig för att supa ihjäl mig. Det är jättesvårt att supa ihjäl sig. Och ensamt. Men jag var ju så uthållig med det också att jag vid ett tillfälle söp mig till hjärtstillestånd, och vaknade i en ambulans. Sedan fortsatte jag dricka ett år till. Jag bär den här livshistorien med mig som årsringar och vet att jag kan bli den människan igen. Det är bara att börja dricka.
Kristian Lundberg kastades på nollnolltalet ut från de litterära kretsar i vilka han försörjde sig, efter att ha formulerat sig värderande om en bok som ännu inte fanns. Det där är en trött gammal historia.
Och den officiella historieskrivningen lyder då som så att han därför begav sig till ”Yarden”, och blev daglönare på en omlastningsplats i Malmö hamn, bara för att klara sitt uppehälle.
Se här alternativa teorier: Man kan ju tänka sig att detta var ett medvetet steg för att göra research för en fantastisk bok. Eller att detta var ett självpåtaget straff, en teologiskt betingad botgöring för begångna synder.
Kristian Lundberg tycker om dessa två alternativa förklaringsmodeller, men avvisar dem.
– När jag började jobba på yarden hade jag inte som avsikt att skriva boken. Och jag hade som avsikt att stanna kvar länge. I efterhand har jag tänkt på det som ett slags nedstigning eller en återkomst. Det är en helt manlig arbetsplats. Ett munkliknande brödraskap. Allt är ritualiserat. Det är otroligt enahanda varje dag. Det är underkastat något som vi inte kan styra över. Och jag kände en enorm frihet i detta! Det var ett slags återgång till ett ursprungligt kristet liv, som vi i gemensamhet fick uthärda. Muslimer, hinduer, buddister, vad du vill. Ett par katolska polacker.
Det blev ändå inte så. Kristian Lundberg gjorde sina anteckningar, testade dem på vänner han litar på.
– För vilka sammanhang jag än befinner mig i, så är jag en skrivande människa. Den orättfärdighet jag upplevde där drabbade mig hårt. Ska jag ta hand om min broder? Ja eller nej! Alla de frågor jag hade brottats med sedan jag var fjorton, här blev de verkliga. Och jag hade därför en moralisk skyldighet att berätta. Eftersom jag inte hade sett det tidigare, då hade väl ingen annan heller gjort det. Ska jag ta tillvara min gåva, eller ska jag låta den glida mig ur händerna?
”Yarden” fortsätter att spridas. Den har blivit kurslitteratur för Arbetsmiljöverkets inspektörer. Den har översatts.
Och den ska bli teater, i olika former, på radio och eventuellt på Dramaten i Stockholm. Kristian Lundberg har gjort om den till en fyratimmars feting, ”en stor jävla rullande dödsvåg utan något som helst hopp” som han belåtet säger.
– Och det var så enormt roligt att göra. Så nu har jag en önskan om att få lov att sätta upp ännu en pjäs som ska heta ”Carolibögen”, och som jag kanske inte tror att någon kommer att vilja visa. Men jag längtar efter teatern, helt plötsligt, jag gör verkligen det. Hur det låter, hur det luktar, hur det smakar.
Tid att skriva finns det åtminstone. För nu finns det pengar, lite royaltyintäkter, flera fina priser. Sydsvenskans kulturpris betyder 60 000 skattade kronor.
– Jag är jätteglad för erkännandet, det är ju från folk här hemma. Det betyder väldigt mycket för mig. Det gör det. Att bli identifierad i sin hemmiljö väger tyngre än att bli identifierad utifrån. Och jag vet exakt vad jag ska göra för att fira. Du vet det där bajskaffet? Som de skördar efter att något djur har ätit och bajsat ut kaffebönorna? Det kostar 200 spänn för sex koppar. Ett sånt paket har jag köpt. Tack Sydsvenskan! För bajskaffet!
Kristian Lundberg spricker upp i ett stort skratt. Man skymtar kramsnus mot hans lite gulnade tänder. Hans nya tatuering med ett brinnande hjärta och lila blommor och Kristins namn glänser på underarmen, för de har hittat tillbaka till varandra nu. Tjugo år efter hjärtstilleståndet i ambulansen.
Tanken på en annan människas lycka blir plötsligt till ett hot. I alla fall för den som älskar Kristian Lundbergs böcker. För vad händer med Kristian Lundberg om han blir på djupet lycklig? Eller rik?
Han är inte så orolig för det. Låg sannolikhet ju.
– Det finns inte mycket pengar i den här världen, det finns bara prestige. Och den är ombytlig. Håkan Sandell och jag gav ut en tidskrift som hette Katakomb. Två nummer. I förordet i det första numret skrev vi att vi lovar att vi alltid ska vara avskilda men engagerade. Är det någon linje jag har följt så är det den.
För alltid arbetarförfattare, för alltid kristen författare. Och Malmöförfattare? Ja, det är nog så i alla fall. Har man haft trettio adresser i den här staden så har man.

Motivering med mera

Det är ett ensamt arbete att vaka över en stad. Kristian Lundberg har gjort det till sitt. Han är en platsens poet och platsen är Malmö. Med stor konstnärlig konsekvens har han i en lång rad diktsamlingar placerat Värnhemstorget, Lundavägen och Västra hamnen på den existentiella kartan och visat att det mest personliga kan ha samma adress som det mest allmängiltiga. Med prosaböckerna om Yarden har han lyft in tidigare försummade och förtränga sidor av verkligheten i litteraturen. Lika egensinnig som traditionsmedveten gestaltar Kristian Lundberg utsatthet och kärlek i det tjugoförsta århundradet. Därför får han Sydsvenska Dagbladets kulturpris 2011.
46 år med Kristian Lundberg
2011: Får litteraturpriset till Pär Lagerkvists minne samt Aniarapriset och Sydsvenskans kulturpris.
2010: Får Ivar Lo-Johanssons personliga pris, som är ett av landets absolut största: vinnaren tilldelas 310 000 kronor.
2009: Utkommer med ”Yarden”, som ger honom tusentals nya läsare.
2006: Skriver några värderande meningar om en icke utkommen bok av Britt-Marie Mattsson, vilket leder till stor uppståndelse. Försvinner från offentligheten.
2005: Nomineras till Augustpriset för diktsamlingen ”Job” och vinner Lydia och Herman Erikssons stipendium, som utdelas av Svenska Akademien.
2001: Får samfundet De nios vinterpris.
2000: Samarbetar för första gången om en bokutgivning med förläggaren Brutus Östling och hans förlag Symposion, som detta år utger ”Allt och denna lycka av ingenting”.
1998: Får sitt första litterära pris, Aftonbladets litteraturpris.
1996: Lämnar tillfälligt förlaget W&W och utges för första gången av Ellerströms i Lund. Boken heter ”Är och blir”.
1993: Malmöligan håller avskedskväll med poesiuppläsning. Det slutar med personligt och konstnärligt kaos. Exakt vad som hände vet väl bara de som var med.
1991: Bokdebuterar med ”Genom september”, som utges av Wahlström & Widstrand i Stockholm.
1986: Malmöligan började kalla sig just så, och Kristian Lundberg blir en mer självklar del av gemenskapen.
1982: Medlemmarna i det löst sammanhållna författarkollektivet Malmöligan börjar umgås, då främst Clemens Altgård, Håkan Sandell och Per Linde.
1966: Föds i Malmö.
Tre röster om Lundbergs författarskap
Åsa Beckman, lyrikkritiker på Dagens Nyheter: ”Han har, tycker jag, en fantastisk lyrisk begåvning och en begåvning för bilder. Han skapar täta psykologiska vardagsbilder med en bra balans mellan yttre och inre. Men jag skulle vilja säga åt honom att slå ner på takten! Han ger ut på tok för mycket och får inte tillräcklig koncentration överlag, vilket gör att han får svårt att bygga hela täta diktsamlingar. För att han ska nå sin fulla lyriska potential måste han nog ändå bromsa. Sedan kan jag tänka mig att skrivandet är samma sak som att andas för honom ...”
Peter Luthersson, förläggare och uttolkare av Malmöligan: ”Märkligt var det att Kristian Lundbergs hittills största författarframgång skulle komma med ett litterärt socialreportage. Lagd bredvid Fredrik Ekelunds äldre övning i samma genre, ”Stuv Malmö, kom!”, ger ”Yarden” en bild av väldiga men alltför lite reflekterade och diskuterade samhällsförändringar. Annars var Kristian Lundberg som författare i det längsta uteslutande privatman och själviakttagare. När han var som bäst fanns i hans poesi och prosa en återhållen ganska sårig känslighet, en kvalitet ungefär som i en stark countryballad, kanske inte hundra procent autentisk men omsorgsfullt tempererad och innerlig.”
Christina Bergil, präst i Lund, doktor i litteraturvetenskap och författare: ”Kristian Lundberg är jättebra, så det gör mig mycket glad att höra att han vinner priset. Jag läste ’Yarden’ i somras och blev väldigt tagen av den, som en modern arbetarskildring. Jag ser förstås ofta hans kristna tematik också. Och om jag ska knyta an till mitt kära avhandlingsobjekt Birgitta Trotzig, så kan man säga att det är bland de nedersta som Gud finns. Det finns ändå någon sorts visshet och tilltro i Lundbergs berättelse: där nere är man inte ensam.”

Lundbergs samlade verk

Genom september, 1991

Alltings hjärta, 1992

Träden runt huset, 1994

Ett torn högre än jag själv, 1996

Är och blir, 1996

Barcelonaincidenten, 1998

Anteckningar om det som består, 1998

Om natten blir handen ett skepp av ljus, 1999

Allt och denna lycka av ingenting, 2000

Simpletons böcker, 2000

Om det är osynligt så fånga det med öppna händer, 2001

Den som inte talar är död, 2003

Hardcore, 2003

Att kasta sig ned i hjärtat, 2003

Eldätaren, 2004

Pitbullterrier, 2004

Job, 2005

Grindväktaren, 2005

Allt flammar upp i ljuset och förvandlas, 2006

Malmömannen, 2006

Grymhetens stad, 2007

Att minnas också honom, 2009

Yarden, 2009

Mörkret skulle vara som ljuset, 2010

Och allt skall vara kärlek, 2011

Gå till toppen