Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Brandvärd siktar på ett liv i uniform

Hon har ofta varit ”den första” i de sammanhang hon sökt sig till, och väckt både agg, fördomar och beundran när hon gjort lumpen och skaffat sig ett uniformsyrke.

HOLMA. Shatila Salami är dock inte den som låter sig stoppas av svårigheter och fördomar. Tvärtom, det har ofta sporrat henne.
– Jag är den första kvinnan i Europa som gjort militärtjänst med sjal. Det gör mig väldigt stolt.
Shatila Salami är klädd i Räddningstjänstens kläder när hon, lätt hostig, välkomnar Sydsvenskan in i sin lägenhet på sjätte våningen i Holma.
Hon ska snart iväg till arbetet på brandstationen på Drottninggatan.
I vardagsrumssoffan berättar hon artigt och utförligt om sitt liv, kollar ibland upp namn som dyker upp på den bärbara datorn, och skrattar åt vissa frågor – som vem hon har fått sitt starka självförtroende ifrån. Hon bollar roat frågan till maken som precis kommit upp från tvätt­stugan, vad tror han?
– Din pappa!
– Ja, det är nog sant, min pappa. Men även min mamma. Hon var sjuksköterska när hon kom hit från Palestina men har utbildat sig här och jobbar nu på en förskola.
Lägenheten Shatila Salami bor i sedan 2005 ligger bara ett stenkast från föräldrarna och uppväxthemmet. För Shatila Salami är familjen väldigt viktig.
– Jag träffar mamma och pappa varje dag, äter kvällsmat där eller går över och fikar. Och min storasyster och hennes familj bor precis där borta, säger hon och pekar några hus bort.
Men även i sitt minsta sammanhang, familjen, har Shatila Salami ofta varit den som stuckit ut.
– Jag var hyperaktiv som barn, säger mamma och pappa. Och översocial – mina syskon är mer blyga än jag. Jag var också en pojkflicka som tyckte om att leka med brandbilar och polisbilar.
– Folk har alltid beskrivit mig som självständig och modig. Jag gillar utmaningar, att testa mig själv.
– Jag har hoppat bungyjump från 90 meters höjd och badat i isvakar. Och så har jag alltid känt mig dragen till uniformsyrken.
Men några år innan uniformen blev det sjal. Redan som elvaåring bestämde hon sig för att hon ville ha det, vilket pappan först ifrågasatte (”Du är så ung, vet du verkligen vad du gör?”).
– Men jag ville det, det kändes som min stil. Vissa tror, på grund av brist på kunskap, att jag är förtryckt. Det är jag inte!
Är du trött på att få frågor om sjalen?
– Nej, inte alls! Det är mycket bättre att folk frågar än att de inte gör det – och istället har kvar sina fördomar.
– Det händer att folk när de ser mig bara ser sjalen och mina mörka ögonbryn. Först när de hör att jag pratar flytande svenska så bildar de sig en annan uppfattning. Eller när de förstår min yrkesroll.
Shatila Salami blev 2009 en av sex, av cirka 200 sökande, som blev anställd av Räddningstjänsten Syd som brand- och säkerhetsvärd och instruktör.
– Vi gör hembesök och kontrollerar folks brandvarnare. Det sker många bostadsbränder i Sverige. Vi besöker skolor, fritidsgårdar, Migrationsverket. Jag trivs oerhört bra.
– Det finns inte en dag som är den andra lik. Jag träffar alla sorters människor och lär mig jättemycket. Och folk lär sig mycket av mig.
Sin första uniform bar hon i lumpen, men redan under uttagningstestet stötte hon på patrull.
Tiden inne hos psykologen blev lång.
– Egentligen ska det ju inte spela någon roll om man har sjal eller inte men jag fick höra att det var omöjligt. Då blev jag bara ännu mer taggad. Till slut slog jag näven i bordet och sa ”accepterar inte ­ni mig som jag är, så vill jag inte ha med er att göra”.
Men efter några veckor så damp det positiva intagningsbeskedet ner och hennes lumpartid kunde börja.
– Det var väldigt tufft. Det krävdes ett starkt psyke och en rejäl portion självförtroende. De flesta av soldaterna trodde att jag skulle hoppa av. Många gånger fick jag jobba dubbelt så mycket för att visa att jag kunde. Vissa nätter var jag ute och sprang extrarundor för att få ännu bättre kondition.
Kaptenen och befälen var bra men vissa bevakningssoldater hade tråkig attityd: ”Ska hon representera Sverige?”
– Jag är född och uppvuxen här, varför skulle inte också jag kunna göra lumpen? De försökte knäcka mig. Men efteråt fick jag en ursäkt av många.
Förutom uthållighet lärde tiden i lumpen henne ansvar, lyhördhet och respekt. Och sista dagen fick hon en ”kämpemedalj”.
– Då rann tårarna.
Shatila Salami vet att hon ofta varit en förebild och har genom åren fått många bevis på att hon inspirerat unga att försöka förverkliga sådant de tidigare trott varit omöjligt. Det gör henne stolt och glad.
I framtiden vill hon utbilda sig till polis och bli förhörande kriminalkommissarie.
– Det har varit en dröm sedan jag var liten.
Gör: Instruktör och brand- och säkerhetsvärd inom Räddningstjänsten Syd.
Ålder: 27 år.
Familj: Maken Ahmad Naser, som hon varit gift med sedan 2008. De träffades och började prata första gången på 6:ans buss. Föräldrar och sex syskon. Släkten i Betlehem, som hon besöker årligen.
Bor: Lägenhet i Holma i Malmö.
Intressen: Löpning i Pildammsparken, dans, simning. (”Men jag har varit lite lat på sistone.”)
Tron: ”Den är viktig för mig.”
Politik: ”Kanske vill jag ägna mig åt det, men jag måste tänka igenom det.”
Kuriosa: Har designat en speciell rökdykarsjal till Räddningstjänsten.
Bäst i livet: ”Att jag skaffade mig en väldigt fin kille, som ger mig frihet och som är förståndig. Och att Gud gav mig min mamma och pappa, ja hela min familj. Vi är väldigt bundna till varandra.”
Gå till toppen