Hundratals forskare och undervisare från hela världen har varit på konferens i Malmö den gångna helgen. De jobbar alla med samma fråga: hur kan man göra skolan bättre så att barnen ska lära sig mer?

Några av utbildningsforskningens megastjärnor är huvudföreläsare. Finländaren Pasi Sahlberg har varit rådgivare åt både Världsbanken och EU och behöver knappast introduceras för auditoriet. Han presenterar ett antal utbildningstrender som sveper över världen, som inte alls stämmer överens med vad forskningen säger är bra:

Forskningen vet att ju mer man testar barn med standardiserade prov, desto större blir risken att skolan bara undervisar för att eleverna ska få bra resultat på testen. Den utvecklingen är inte bra, för inlärningsfokus blir alldeles för smalt.

Ändå ökar testerna hela tiden och över stora delar av världen. Sverige är inte ensamt om att ha fler och fler nationella prov och delta i fler och fler internationella tester.

Forskarna vet att kunskap nås genom att satsa på ett brett antal ämnen, där bild, musik, dans och idrott är en viktig del.

Ändå slopas de estetiska ämnena som obligatoriska i skolan, och fokus ligger på det grundläggande – att läsa, skriva och räkna.

– Då har vi helt fel fokus på vad utbildning är. Vi ska inte föreställa oss att vi kan mäta en skola bara på det grundläggande, säger Pasi Sahlberg.

Forskarna vet att centrala riktlinjer och central kontroll skapar dels en massa byråkrati som tar bort fokus från undervisningen, dels hindrar varje skola, kommun och land att utveckla sin skola som det passar bäst i det lokala sammanhanget.

– Istället för kontroll måste vi lämna över ansvaret till lärare och rektorer, och fokusera på skolornas ledarskap, säger han.

Ändå ökar den centrala skolinspektionen och riktlinjerna om vad skolor och lärare får och inte får göra, inte bara i Sverige.

Hur kommer det sig att det är så många politiska beslut om skolan som går tvärt emot vad forskningen säger?

Det kan vara tidsperspektivet. Forskare kan ha ett perspektiv på tio eller tjugo år. Politiker ska prestera något före nästa val. Vissa förändringar kan få långsiktiga konsekvenser först efter många år.

– Ta bara friskolereformen i Sverige. Den infördes för tjugo år sedan, det är först nu vi vet vilka konsekvenser den fått, säger Pasi Sahlberg.

Det kan vara tydligheten. Gentemot väljare och medier är det lättast för en politiker att genomföra saker där alla kan se tydligt vad som är gjort, som är mätbart. De hänsynen behöver inte forskarna ta, och det kan ligga dem i fatet. Själv tror Pasi Sahlberg att forskarvärlden är lite dålig på att nå ut med sina resultat.

Men kanske får forskarna draghjälp framöver, åtminstone i Sverige. Skolforskning har aldrig varit så hett som nu. Den nya skollagen kräver att skolan ska drivas enligt vad forskningen säger. Det kanske inte tvingar bara dem som jobbar i skolan att fundera över vetenskapligheten i det de gör. Rimligen borde också politiker följa lagen och ta mer hänsyn till forskningen när de tar sina beslut kring skolan.

– Vad gör ni här?

Det är det som barnen på Annebergsskolan i Malmö undrar mest, när en rad vuxna kommer in i deras klassrum, ställer sig längst fram och börjar fotografera dem och le mot dem.

Då får skolans rektor förklara: det här är folk från hela världen som har varit på en konferens om skola och utbildning på Malmö högskola. Nu har de suttit hela helgen och lyssnat på olika forskningsresultat om skolan, och nu vill de se hur en riktig svensk skola ser ut.

– Var kommer ni ifrån då? undrar barnen.

När Allan Sterbinsky berättar att han kommer från Amerika, USA, då vet alla barn genast vad det är. Han blir glad.

– Åh, vad vet ni om USA då?

– Tja, frågar en av eleverna självsäkert tillbaka, vad vill du veta?

De internationella besökarna, som är från Indonesien, Uzbekistan, Belgien och England bland annat, fotograferar flitigt och vill helst av allt prata med så många barn som möjligt. De reagerar på olika saker som inte ser ut som hemma:

– Det är mycket mer trängsel och oväsen i ett indonesiskt klassrum. Jag gillar utrymmet här, med olika avdelningar i rummen som är avsedda för olika aktiviteter, säger Suwarsin Madya som jobbar på ett universitet i Indonesien, och får medhåll av en holländare.

– I England i den här åldern skulle eleverna ha suttit ner, haft ett större klassrum med mer utrustning. Ni har mer utrymme här ute men inte så mycket i klassrummet, säger engelska Eileen Barnes Vachell i korridoren utanför tvåornas klassrum.

– Jag blev verkligen imponerad av tennisbollarna de satte på stolsbenen för att dämpa ljudet, säger Peter van Petegem från Belgien. Och relationen mellan barn och vuxna verkar väldigt avslappnad.

Ezoza Yusupova är 11 år och här från Uzbekistan med sin mamma, som jobbar på en organisation som hjälper barn som inte har möjlighet att gå i skolan. De svenska eleverna vill veta vad hon tycker.

– Det är stor skillnad. Min skola är stor, det är fyrtio elever i klassrummet med en lärare. Och ni har inga skoluniformer, det är mycket bättre att kunna vara lite mer avslappnad. Och så har ni inte så mycket läxor som vi, säger hon, tolkad av sin mamma.

Schweizaren Juerg Bruehlman har varit lärare, statlig skolutvecklingsledare och jobbat för lärarfacket. Han tycker att skolan liknar dem han är van vid, fast utemiljön kunde vara bättre, och städningen.

– När vi har lov hemma så städar de skolan. Här ser det ut som om barnen har gått i skolan i två veckor redan, inte att de började idag, säger han.

Han är imponerad av elevernas kunskaper i engelska och av fritidspedagogerna, som inte verkar vara vanliga i de länder där besökarna kommer ifrån.

– Barnens disciplin är så hög här i Sverige, läraren behöver inte övervaka dem. Läraren kan luta sig tillbaka, barnen vet ändå hur de ska uppföra sig, säger amerikanen Allen Sterbinsky.

Men han tappar ändå inte hakan på riktigt förrän han kommer till utomhusförskolan i Pildammsparken. Ettåringar – ute hela dagarna? Hela året runt? Anteckningsboken åker fram och han antecknar frenetiskt.

– This really blew my head off, säger han.