Kultur & Nöjen

Minnen från en serierevolution

Största möjliga allvar. Optimal.Mattias Oscarsson läser Gunnar Krantz berättelse om tiden när svenska serier blev vuxna.

GUNNAR KRANTZ. ”Det var ungefär lika overkligt som att se en flygande gris”, minns Gunnar Krantz om när det oerhörda inträffade 1983: DN recenserade ett serie­album – Joakim Pirinens ”Välkommen till sandlådan”.
Åren därpå skulle en vuxenserievåg skölja bort föreställningen om tecknade serier som simpel barnunderhållning. De viktigaste källorna var Galago (där Pirinen ritade) och den färgstarke tysken Horst Schröder som drev tidningarna Epix och Pox.
Hos den senare fick den unge skånske konststudenten Krantz jobb som redaktör. Det var lite vilda västern, en ny front bortom de etablerade förlagen, och det oskrivna bladet Krantz fick chansen att fylla ett helt album med en egen serie. Hans tågluffaräventyr ”Alger” (1986) blev det första realistiskt tecknade svenska albumet riktat till en uttalat vuxen målgrupp. Även det en flygande gris.
Den tjocka volymen, ”Största möjliga allvar”, samlar Krantz 80-talsproduktion. Det är inte serierna som är den främsta behållningen utan de nyskrivna textpartierna – albumen ”Alger” och ”Falska liv” är intressanta tidsdokument men svajiga konstnärligt; först på 90-talet skulle Krantz hitta sin form som serieskapare.
Krantz skriver underhållande och klarsynt, utan nostalgi, om en ung allvarlig mans sökande efter ett konstnärligt uttryck. Om en epok av Berlinvurmande kulturmänniskor och anarkister, födda i skuggan av föräldrarnas progg och det kalla kriget. Och om vuxenserieboomen, tidningsarbetet och dusterna med excentrikern Schröder – som såg till att sprida Crumb, Clowes, Bröderna Hernandez och feministiska tecknare till en generation av blivande svenska serieskapare, men som också stötte bort kolleger då han snålade med lönerna och satsade på ren porr.
”Största möjliga allvar” slutar med Berlinmurens och även Schröders fall – nya distributionsregler och en viss hybris raserade hans tidningsimperium.
Krantz flyttade till Malmö, en tradig stad i början av 90-talet: ”Det fanns två ställen runt Möllevångstorget som höll öppet någon timme efter kl 22 ... Det enda som var bra med Malmö, var att det låg nära Köpenhamn”.
I Malmö kom Krantz att göra nya pionjärinsatser, dels som en tidig representant för den självbiografiska serievågen, dels som lokomotiv för Serieskolan på Kvarnby Folkhögskola. Men det är en annan historia, som skildras i nästa samlingsvolym.
medarbetare på kulturredaktionen
Gå till toppen