Elizabet Thun visar tre nya målningar av övergivna platser med spår efter
människor, som varit där. I ”Dead End” är det en industrilokal.
Stålkonstruktionen gapar tomt, de sargade väggarna speglar sig i vattnet på
golvet. Hela byggnaden är ett impressionistiskt skimmer. ”The past is part
of the future” understryker känslan av katastrof. Tapeterna hänger i vita
revor, möblerna ligger huller om buller, golvplattorna är delvis upprivna.
Men det handlar mer om stämningar än detaljer, ty de försvinner i helheten
som koloristiska accenter. Det är skildringar i imperfekt med vemod i
presens. Thun har skickligt arbetat med illusionen, men den är svår att
hantera. Jag tycker att spänningen mellan då och nu, fakta och formulering,
alltför mycket neutraliserar målningarna.