Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Konst i tid och rum

Allt oftare avbildas verkligheten i måleri, video, foto. Men det är inte okomplicerat. Klyftan mellan verklighet och illusion kan vara svår att överbrygga.

Elizabet Thun visar tre nya målningar av övergivna platser med spår efter människor, som varit där. I ”Dead End” är det en industrilokal. Stålkonstruktionen gapar tomt, de sargade väggarna speglar sig i vattnet på golvet. Hela byggnaden är ett impressionistiskt skimmer. ”The past is part of the future” understryker känslan av katastrof. Tapeterna hänger i vita revor, möblerna ligger huller om buller, golvplattorna är delvis upprivna. Men det handlar mer om stämningar än detaljer, ty de försvinner i helheten som koloristiska accenter. Det är skildringar i imperfekt med vemod i presens. Thun har skickligt arbetat med illusionen, men den är svår att hantera. Jag tycker att spänningen mellan då och nu, fakta och formulering, alltför mycket neutraliserar målningarna.
Johan Suneson har avstått från illusionen till förmån för berättelsen, eller rättare sagt ett myller av berättelser. Golvet är skuret som en Vilda Västern-serie. Så har han rest två ­pelare från golv till tak, en Pappa­spiraltrappa och en Mammaspiraltrappa.
På varje trappsteg har han med akvarell målat en enkel anekdot, typ ”pappa har kurs”, ”mamma diskar”, ”mamma vittnar i kyrkan”, på bandymatch”. Det finns ingen kronologi, allt trängs i det myllrande nu, som galleriet förvandlats till. Suneson har gett vardagen ett slags förvånat uttryck, men ämnen som ”pappa tappat minnet, tröstas av mamma” ger ångestkänsla.
Varje scen är oskarp och litet distanserad. Det handlar inte om lättköpt realism. I stället är hela galleriet förvandlat till en egen plats. Anekdoterna må vara lättviktiga, men genom att ställa samman dem har Suneson gett en bild av hur plats och minne förvandlas till öar av förfluten tid inne i oss, det som brukar kallas ­topos i litteraturen, och dit vi ständigt återvänder för att bekräfta oss själva eller betrakta omvärlden.
Få konstnärer har så starkt gestaltat plats och tid som Tania Ruiz Guitérrez på Malmö Central. När hon nu visar valda verk från de senaste tretton åren är formaten betydligt mindre. Temat är emellertid genomgående människors förhållande till tid och rum.
Hon undersöker de enklaste mänskliga handlingar i en serie små filmskulpturer. Som i en gammal ­zoe­trope gör någon något om och om igen. En vana uppstår, en plats etableras.
Hon går vidare till kollektiva platser. På temat ”Plaza” rör sig människor kors och tvärs över ett torg. Vanans steg skapar platsen mer än arkitekturen. Något mer realistiskt än hennes sakligt registrerande videor har jag svårt att tänka mig, men de tränger bakom illusionens yta. Och ställer frågor till de vanemässiga vardagligheterna. De snuddar vid människans gränser och frihet. För henne är illusion och föreställning mer en mental än visuell fråga.
Tania Ruiz Guittérez vågar självsäkert ta konsten på allvar, då hon undersöker de stora ämnena. Det är befriande med en sådan kultursyn.
Galleri St Gertrud, Malmö, t o m 11.2.
Gå till toppen