Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: Aldrig retirera

Våldsspiralen i Malmö måste brytas. Men polisens tystnad och politikernas käbbel antyder att vändningen ännu är avlägsen.

Detta är tidningens huvudledare. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
”Och där lämnar vi våldet i Malmö och går till kriget i Afghanistan.”
Studioreporterns ordval i Lunchekot igår, när det inledande inslaget om Malmö avhandlats, skulle kunna tolkas som ett utslag av svart humor.
En 48-åring blev skjuten i sin bil på Fosievägen tisdag kväll.
En sprängladdning orsakade omfattande skador på närpolisstationen i Fosie natten till onsdagen. Lyckligt­vis kom ingen människa till skada.
Mordet var det tredje med skjutvapen i år. Sedan maj förra året har det inträffat åtta dödsskjutningar i Malmö som inte klarats upp.
En uppgörelse i ”kriminella kretsar”, bedömer polisen, även om offret inte var någon ”uttalat kriminell individ”.
Betryggande att ingen totalt oskyldig kom i vägen? Knappast. Männi­skor ska inte skjutas ihjäl på Malmös gator, oavsett om de är laglydiga eller ej. Här får inte finnas utrymme för den cynism som graderar brottets allvar efter offrets vandel.
Men det är lätt att cynismen breder ut sig, att uppgivenheten tar över.
Ännu ett mord, ännu ett sprängdåd, samtidigt som polisen kraftsamlat sina resurser till Malmö. I tisdags kväll begärdes ytterligare förstärkningar.
Igår beskrev Malmös polismästare Ulf Sempert sprängdådet som – på sätt och vis – ett positivt tecken, en reaktion från laglösa som känner sig trängda, en ”vedergällning” för att polisen är på väg att slå sönder de kriminella nätverken.
Förhoppningsvis är det så.
Men ännu så länge ser allmänheten knappast några tecken på att rättsstaten är på väg att segra. Olösta mord förblir olösta. Polisen kan ha goda skäl för sin tystnad, men i takt med att tiden går växer misstanken om att tystnaden beror på att utredningarna inte kommer någonvart.
På det politiska planet riskerar käbblet att ta över.
”Beatrice Ask var här med kungen på besök, sen åker hon hem och ingenting händer”, kommenterade Malmös finanskommunalråd Ilmar Reepalu.
En bra one-liner men samtidigt populistiskt så det förslår. Lagstiftningsarbete tar tid, måste ta tid, om rättssäkerheten ska bevaras.
Beatrice Ask (M) blir heller inte svaret skyldig:
”Det går inte att komma ifrån att man haft samma ledning i Malmö i många år och att det här inte enbart är en polisfråga.”
Reepalus lösning på problemet är strängare vapenlagar. Väl så effektivt kan vara att, som Ask föreslagit, ge polisen möjligheter att använda exempelvis telefonavlyssning och buggning för att komma åt just vapenbrott.
Förfallet har fått fortgå alldeles för länge.
Det finns ett ansvar både på lokal och central nivå för den negativa utvecklingen. På samma sätt är ansvaret för att räta upp situationen delad.
Samhället och rättsstaten får inte retirera, aldrig ge efter. Enklaver där andra lagar gäller, där kriminella gäng styr och ställer, kan inte accepteras. Aldrig.
Morden måste klaras upp. Brottsligheten – organiserad eller ej – måste angripas och bekämpas, dess orsaker likaså.
Samtidigt är det viktigt att hålla stånd mot svartsynen. Malmö får inte reduceras till en kliché, till ”Sveriges Chicago”. Staden är så oändligt mycket mer än segregation och gängkriminalitet.
Gå till toppen