Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Cecilia Nebel: Våga älska Lund!

Kära Lundabor. Detta är en kärleksförklaring. Från en nybliven Lundabo till en stad med tusenårig historia.
Här bor jag bland skräniga studenter som åker kundvagn genom Lundagård, bland pensionärer med käpp och knivskarpt intellekt. Här har förskollärarna dubbelexamen och barnen diskuterar mammas och pappas avhandling redan i sandlådan.Bara här skrivs det om blommande näsduksträd och avgjutna kändisnäsor på nyhetsplats. Är det inte fantastiskt?
Var det därför vi flyttade hit? Egentligen inte. Allt det där fick vi på köpet. Nej, det var snarare känslan av att Lund håller på att förvandlas från dammig universitetsstad till något alldeles nytt. Att den luggslitna fracken har skickats på kemtvätt och något glittrigare håller på att sys upp. Har jag rätt?
Byggandet av ESS och Max IV kanske inte var avgörande för beslutet att flytta hit, det är ju fortfarande så abstrakt. Men det fanns med där i bakgrunden. För vad kan inte hända i en stad med så högtflygande planer?
Och har det inte redan börjat puttra löftesrikt i den gamla lärdomsstaden? Igår öppnade den nybyggda delen av Saluhallen. För mig får mixen av indisk curry, danska hårdostar och persiska grytor gärna symbolisera det nya Lund: staden som kokar av idéer och välkomnar det nya och annorlunda.
Och mer ska det bli. Högevallsbadet är till hälften klart. I oktober kan vi glatt kana ner för vattenrutschbanorna i det nya äventyrsbadet. Skissernas museum vill öppna kafé. UB vill bygga ut. Medicinföretag vill flytta in. Domkyrkoforum har redan slagit staden med häpnad. Det är bara Schartaustatyn som ser lite vilsen ut på vackra, men ödsliga Domkyrkoplatsen – kanske en skridskobana och några korvgubbar skulle muntra upp?
Politikerna lovar att det är slutkäbblat om Botulfsplatsen och att de ska få centrum på fötter. Snart kanske tomma lokaler inte längre andas ”centrumdöd” utan rent av står för början till något nytt. Blir det inte ett kulturhus så kanske ett litteraturhus, eller bara ett ombyggt hus för kultur i den mest omdiskuterade av alla parker – Folkparken. Och som ett slutgiltigt bevis på stadens potens reser sig Lunds stolta fallos mot himlen: Ideon Gateway.
Så kära sta d. Jag ser vad som är på gång och det känns som att vi valde rätt. Önskar nu bara att vi invånare höjer blicken och välkomnar det nya. För ska staden ömsa skinn på allvar krävs självförtroende. Malmö har skakat av sig stämpeln av att vara en stad ”där inget händer”. Trots förfärliga mord och andra hemskheter finns det en stolthet och nyvunnet självförtroende som drar folk till stan. När jag pratar med Lundabor som bott här länge säger de att ”precis så var det här förr.” Det var till Lund man åkte för att vara med om ”det nya.” Den känslan skulle jag vilja se mer av. För visst är väl regionen stor nog att rymma två stolta städer?
Nasoteket på Akademiska Föreningen består av en samling gipsavgjutningar av kända personers näsor. Samlingen förvaltas av Nasala utskottet. Senaste näsan att bli avgjuten sitter på universitetsstyrelsens ordförande Allan Larsson.
Gå till toppen