OLA NILSSON. När jag läste ”Hundarna”, den roman som inledde Ola Nilssons svit om en by i Norrlands inland, uppskattade jag det pregnanta språket lika mycket som jag hade svårt att förlika mig med det riktningslösa i berättandet. Jag minns att jag ändå såg fram emot fortsättningen. Sedan dess har ytterligare två romaner utkommit, ”Änglarna” i fjol och nu ”Kärleken gömmer minnet”, som avslutar trilogin. Tre tunna volymer, sammanlagt under 500 glestryckta sidor. En rad opersonliga egennamn – Ida, Sanna, Filip, Anders, Anna, Arvid, Mirjam, Stefan – som befolkar tre fristående historier om utanförskap, missbruk och sorg.