Förtalskampanjer. Pr-attacker. Stämningar. Det multinationella företaget Dole gick långt för att stoppa Malmöfilmaren Fredrik Gertten och dölja stanken av sina ruttna bananer. Men efter flera månaders utmattande kamp lyckades David fälla Goliat.

– Det är en bra story, säger Fredrik Gertten när vi träffar honom på hans produktionsbolag WG Film på Västergatan i Malmö.

Ja, det är en bra story. När ”Big Boys Gone Bananas!*” nyligen visades på Sundancefestivalen i USA föreslog filmtidningen Screen att Hollywood borde göra en spelfilmsversion med Russell Crowe ”... as the crusading Swedish filmmaker”.

Fredrik Gertten skrattar lite förläget när jag nämner texten.

– Det är inget jag jagar efter, precis. Men det var många i Sundance som sa att vi borde sälja filmrättigheterna.

Hur var det att sätta sig själv i centrum för en film?

– Jag är inte Morgan Spurlock eller Michael Moore, och kan aldrig bli det. Vissa finansiärer var först lite misstänksamma, som om jag ville göra en film för att man skulle tycka synd om mig. Men jag är inte ute efter hämnd på Dole. Jag har en historia att berätta som är större än Dole och mig. Den handlar om obalansen mellan olika röster i samhället. Om mediemakt och yttrandefrihet. Om makten över budskapet. Vi i väst har en idealiserad syn på demokratin. Då och då funkar den hur bra som helst. Men i den stora matchen är det väldigt svårt att vara liten.

Allting började med ett paket från posten. Eller flera – i en koordinerad skrämselattack.

Sommaren 2009 var Fredrik Gertten i startgroparna för att lansera ”Bananas!*, där han skildrar hur Dole förlorar en rättegång, Tellez-fallet, mot nicaraguanska plantagearbetare som blivit sterila av bekämpningsmedlet DBCP.

”Bananas!* skulle tävla på Los Angeles filmfestival i juni. WG Film filade på en kampanj inför oscarsnomineringarna. Amerikansk tv ville visa filmen.

Då damp paketen ner, samtidigt hos WG Film, Los Angeles filmfestival, och samtliga sponsorer till festivalen.

Paketen innehöll ett så kallat ”cease and desist”-brev, där Dole krävde att filmen stoppades. Annars var stämningar för förtal att vänta.

Att Dole agerade berodde på nya turer i domstolen, efter att ”Bananas!*” färdigställts. Ett par kommande stämningar från bananarbetare hade lagts ner och en domare hade i ett uttalande sagt att Tellez-fallets trovärdighet skadats.

Trots att Tellez-fallet inte var uppe för en ny prövning – och att Fredrik Gerttens film bara skildrade en avslutad rättegång – fick Los Angeles filmfestival stora skälvan vid tanken på de advokatkostnader en stämning skulle innebära.

”Bananas!* lyftes ut ur tävlingen och festivalen anordnade istället en visning där ett förödmjukande brev från Dole lästes upp.

Amerikanska tidningar och bloggare nappade på storyn om den svenske filmaren som försökte smutskasta ett amerikanskt företag.

– Dole planterade nyheter på ett väldigt bra sätt, de lyckades skapa en spinn. Nyhetsbyrån AP som når ut till tidningar i hela världen skrev gång på gång att både bananarbetarna och min film ljög. De och andra journalister ifrågasatte inte domarens uttalanden, tog den för sanning, trots att det fanns många frågetecken. Journalisterna som skrev hade inte sett min film. Jag fick frågor som innehöll tydliga missförstånd, det gick inte att svara på ett enkelt sätt. Det är som med Juholt, det går inte att vända berättelsen.

Doles pr-avdelning gick nu för högtryck. Företaget köpte rätten till Fredrik Gerttens namn på Google – varje gång man sökte på hans namn fick man upp reklam för Dole. Svenska journalister som skrev eller gjorde tv-inslag om ”Bananas!* fick långa mejl om ”lögnerna” i filmen. Bland de mer groteska inslagen i drevet var att en filmakademiker på UCLA skrev en artikel där ”Bananas*!” jämfördes med nazisternas ökända propagandafilm ”Der Ewige Jude”.

Fredrik Gertten var stämplad. Vem som hade rätt eller fel i sakfrågan spelade ingen roll.

Den 7 juli stämde Dole Fredrik Gertten, producenten Margarete Jangård och WG Film för förtal. Dole krävde att filmen förbjöds att visas och att Gertten skulle beläggas med munkavle i frågan.

Livet vändes upp och ner och dygnet ut och in. När Fredrik Gerttens arbetsdag i Malmö slutade startade nattliga manglingar i videokonferenser med advokater i Los Angeles.

Jag träffade dig några gånger under den här perioden och du såg pressad ut, precis som man ser i ”Big Boys Gone Bananas!*”.

– Man är i ett konstant larmtillstånd eftersom man inte vet hur det ska sluta. Det är klart det är pressande. Jag kunde jobba dygnet runt. Men jag undvek att gå in i ett ”worst case scenario”-tänk, för då är man stekt, man blir för försiktig.

Så vad var ett ”worst case scenario”? I filmen pratar Margarete Jangård om att hennes familj var oroliga för att de kunde förlora huset.

– Jag vet inte. Att föra över fallet från USA hade varit väldigt svårt. Dole hade kanske kunnat stämma oss i England, ett land som Sverige har närmare relationer med via EU. Men främst ville Dole stoppa filmen genom att trötta ut oss ekonomiskt, få våra advokatkostnader att ticka iväg. För Dole var det en väldigt liten investering att lägga några miljoner dollar på oss, eftersom de riskerar miljarder i stämningar från bananarbetarna.

Doles taktik kanske fungerade i USA, men inte i Sverige. WG Film stämde tillbaka. ”Bananas*!” visades i riksdagen och fick brett stöd. Hamburgerkedjan Max bojkottade Doles produkter.

När svenska företag i frukt- och gröntbranschen därefter krävde ett möte med Dole drog företaget tillbaka stämningen.

– Det var ett friskhetstecken att de svenska politikerna lyckades vända på Doles kampanj. Plötsligt, pang, kom hela fallet att handla om yttrandefrihet istället. Men ingen journalist lyckades vända på det.

Har Dole hört av sig till dig om ”Big Boys Gone Bananas!*”?

– Nej. Men om de verkligen vill bekräfta bilden av sig själva så ska de attackera mig igen.

Som Fredrik Gertten säger är ”Big Boys Gone Bananas!*” något mer än en film om Gertten versus Dole. I filmen intervjuas journalister, författare och pr-experter om hur stora företag försöker styra media. Det är än mer kännbart idag, när den traditionella journalistiken är hotad av sjunkande annonsintäkter och upplagor.

– En stark story får starka dementier, så har det alltid varit – fråga Jan Guillou. Men idag är maktbalansen rubbad på ett allvarligt sätt. Dagstidningarna och tv sparkar journalister och många av de mest begåvade går till pr-branschen. Företagen satsar enorma summor på pr. Det blir en obalans mellan granskare och de som vill sälja in ett budskap. Så är det i Sverige också. Nu fick jag stort stöd från det svenska samhället. Men vad hade hänt om jag hade försökt stå upp mot Volvo? Ericsson? Något av de stora medicinföretagen? De har ett nätverk in i svensk media och svensk politik. Hade jag klarat mig lika bra då?

– Och journalister idag har ont om tid, det har jag märkt när jag blivit intervjuad. Då blir det lätt att de mest klipper och klistrar istället för att gå djupare. Det var till exempel ingen svensk tidning som skickade folk till Nicaragua för att göra storyn om bananarbetarna själv.

När vi träffar Fredrik Gertten har han nyligen kommit hem från Sundancefestivalen. Några dagar senare ska han vidare till Berlins filmfestival. Intresset för ”Big Boys Gone Bananas!*” är stort – WG Film kan nästan välja och vraka bland inbjudningar från filmfestivaler från hela världen. Men några stora pengar tjänar inte bolaget. Trots att Dole betalade WG Films advokatkostnader på 200 000 dollar beräknar Fredrik Gertten att man förlorat kring 1,5 miljoner kronor på striden.

Är du inte trött på Dole och bananer nu?

- Jag äter ju inte bananer och vill helst inte bli förknippad med den frukten resten av mitt liv. Jag har levt med det här sedan 2007 och går gärna vidare mot nya berättelser. Men det är inte över än.

Har det varit värt det?

– Jag har fått rest jorden runt, och fått möta min publik. Jag har ett fantastiskt jobb där jag får träffa passionerade människor som vill förändra världen, som inte är rädda för allvar. Jag äger inte så mycket. Jag har ingen bil. Men jag har råd att gå på krogen. Jag kan handla på Möllans ost.

Möllans ost spelar en viss roll i ”Big Boys Gone Bananas!*” – det var där Fredrik Gertten råkade stöta ihop med riksdagsmannen Luciano Astudillo, vilket kom att leda till att ”Bananas!*” visades i riksdagen.

Filmtidningen Screen tror dock att ett sammanträffande mellan en liten dokumentärfilmare och en hög politiker i en ostaffär är en lite väl osannolik incident för platsa i en kommande Hollywoodfilm – ”the sort of thing that could perhaps only happen in Sweden”.

Född: I Malmö 3 april 1956.

Familj: Frånskild. Två tonårsbarn.

Bor: Vid Möllevångstorget i Malmö.

Bakgrund: Arbetade som journalist för tv, radio och tidningar i Afrika, Latinamerika och Asien under 80- och 90-talen. Startade produktionsbolaget WG Film tillsammans med Lars Westman 1994. Har regisserat filmer som ”Blådårar” och ”Vägen tillbaka – Blådårar 2” (båda i medregi av brodern Magnus Gertten), ”Mordet på en tidning”, ”Sossen, arkitekten och det skruvade huset” och ”Bananas!*”.

Aktuell: Med dokumentären ”Big Boys Gone Bananas*!”.

1973: Dole, då under namnet Standard Fruit, börjar använda bekämpningsmedlet DBCP på bananplantage i Nicaragua.

1977: Hälsovårdsmyndigheterna i USA upptäcker att DBCP kan leda till sterilitet.

1979: USA förbjuder DBCP. Dole slutar köpa giftet men använder det som finns i lager i länder där det ännu inte förbjudits.

1980: Dole slutar använda DBCP i Nicaragua. I andra länder, som Filippinerna, används giftet till 1986.

1983: De första stämningsansökningarna mot Dole börjar strömma in i USA.

2002: Den amerikanska advokaten Juan Dominguez kommer till Nicaragua för att samla bananarbetare som blivit sterila. Han är en av många advokater som agerar mot Dole.

2007: Juan Dominguez lyckas för första gången få ett DBCP-fall prövat i amerikansk domstol, det så kallade Tellez-fallet. Dole döms att betala 3,2 miljoner dollar i skadestånd. Dominguez förbereder också nya stämningar. Rättegången skildras av Fredrik Gertten i ”Bananas!*”.

2008: Gertten avslutar klippningen av ”Bananas!” i december.

2009, april: Dole hävdar att flera av dem som söker skadestånd i två efterföljande fall aldrig arbetat på bananplantage. Dole bygger sina anklagelser på intervjuer med 27 anonyma vittnen. Domaren lägger ner de två fallen och hävdar att även trovärdigheten h os dem som medverkat i fallet Tellez skadats.

2009, 20 juni: ”Bananas!*” har världspremiär på Los Angeles filmfestival. Filmen visas utom tävlan efter påtryckningar från Dole.

2009, 7 juli: Dole stämmer Fredrik Gertten, producenten Margarete Jangård och deras företag WG Film. Dole menar att filmen är förtal.

2009, 11 september: Bråket trappas upp. WG Film stämmer Dole för den skada filmbolaget lidit av Doles kampanj mot filmen. ”Låt honom slåss”, säger Doles vice vd, Michael Carter till Sydsvenskan.

2009, 1 oktober: ”Bananas!*” visas i riksdagen.

2009, 5 oktober: Hamburgerkedjan Max bojkottar Doles fruktsallader. Flera stora livsmedelskedjor i Sverige börjar agera.

2009, 9 oktober: ”Bananas!*” får svensk biopremiär.

2009, 15 oktober: Dole drar tillbaka sin stämning, men utesluter inte framtida stämningar mot ”Bananas!*”, vilket sätter hinder för filmens distribution i USA.

2010, 17 november: En domstol i Los Angeles förbjuder Dole att stämma WG Film för ”Bananas!*”. Dole betalar WG Films advokatkostnader på 200 000 dollar.

2011. Mars: Juan Dominguez frias från misstankarna om att han använt sig av falska bananarbetare som vittnen. I Nicaragua har Dole dömts till ett par miljarder dollar i flera olika rättsprocesser, men företaget har vägrat betala.