Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Alla tiders mammor

Patricia Lorenzoni har en enorm spännvid när hon berättar moderskapets historia. Ann Heberlein imponeras av att hon faktiskt lyckas med det konststycket.

Mama Dolly. Bilder av moderskap från junfru Maria till Alien

Author: Patricia Lorenzoni. Publisher: Norstedts.
Ett barn är fött i konunga­riket Sverige: En liten prinsessa som hennes far, prins Daniel, naturligtvis beskriver som väldigt söt. Prinsessans mamma, kronprinsessan Victoria uppges stråla av lycka. Precis som det ska vara, alltså. Ett sött barn, en lycklig mamma som älskar sin flicka. Med ett barn föds också en moder, förlossningen förvandlar kvinnan till moder, en roll som är omgärdad av föreställningar, förväntningar, normer och värderingar. Idéhistorikern och kulturskribenten Patricia Lorenzonis Mama Dolly är ett försök att analysera en del av föreställningarna kring moderskap, sådana föreställningar som alla mödrar, oavsett om vi är kronprinsessor eller inte mäts mot och tvingas förhålla oss till.
Dolly Parton – denna barnlösa superkvinna – avhandlas liksom hennes namne, fåret som klonades från en bröstcell. Alienfilmer och seriealbum analyseras med samma allvar som ”Medea” och Selma Lagerlöfs ”Bortbytingen”. Sammantaget är det fascinerande läsning: Lorenzoni vänder och vrider på moderskapet ur flera vinklar och ur mängder av perspektiv.
Det vore, tänker jag, kanske ändå mer rättvisande att beskriva boken som en essä om kvinnan och hennes relation till sin egen fertilitet än som en analys av moderskapet. Barnet – den individ som ju utgör den nödvändiga motparten i den relation som moderskapet framförallt är – existerar blott i periferin i Lorenzonis text. Inte heller den ofta synnerligen komplicerade relationen mellan döttrar och mödrar – två kvinnor som båda är eller kommer att bli mödrar – diskuteras.
Det kroppsliga perspektivet tar överhand och kvinnans kropp som funktion, nästan som maskin, står i centrum: menstruation, amning, ägglossning. Det relationella perspektivet mellan kvinnan och barnet förbigås helt. Moderskap behandlas av Lorenzoni som om det framförallt är en kroppslig angelägenhet mellan en kvinna och en man.
Jag sitter liksom och väntar på att barnet ska komma – på förlossningen eller aborten, på kärleken och oron och rädslan och skuldkänslorna som föds samtidigt med ett barn. En mamma kan nämligen aldrig vara en tillräckligt bra mamma: i barnens ögon kanske, men aldrig i sina egna. Aldrig är en kvinna så sårbar som i sitt moderskap. Det är där man ska sparka henne om man vill göra henne riktigt illa. Anklagelsen att vara en dålig mor gör mer ont än alla andra tänkbara anklagelser som kan riktas mot en kvinna. Det är emellertid dimensioner av moderskapet som inte ryms hos Lorenzoni, dimensioner som jag gärna hade läst om. Sannolikt eftersom det är de dimensionerna som upptar mig.
Jag är trebarnsmor och alltför bekant med den oro och de skuldkänslor som moderskapet innebär – men också med de överväldigande känslor av total kärlek som barn väcker, både de nyfödda och tonåringarna.
Lorenzonis utgångspunkt är en annan än min. Hon börjar i sin egen längtan efter barn, i de motsägelsefulla känslor denna längtan väcker hos henne. Parallellt med de teoretiska resonemangen skrivs en personlig berättelse om saknad och längtan, om rädsla för att bli gravid och rädsla för att inte kunna bli gravid, om män, kärlek och havererade relationer. Jag tycker mycket om det. Lorenzoni skriver klokt, ärligt och vackert om vådan att också (framförallt?) vara en kropp – om flickans smärtsamma transformation till kvinna, om att blöda och om blodets betydelse, om männens skräck för kvinnan och hennes kropp (blodet, vaginan, livmodern), om sexuellt våld. Kvinnokroppen är både stark och sårbar. Hennes kön är symbol för både liv och död och moderskapet är förknippat både med det gudomliga – att kunna frambringa liv! – och det allra mest kroppsliga.
Den fråga som tycks uppta Lorenzoni mest är frågan varför vi egentligen vill ha barn. Idag kan vi ju faktiskt välja (om vi inte råkar vara kronprinsessor alltså. Då tillhör det en av de plikter som måste uppfyllas). Kvinnan – i alla fall den västerländska kvinnan – har makt över sin egen livmoder. Var kommer denna längtan efter barn ifrån? Handlar det om driften att reproducera sig? Är barnlängtan en konsekvens av förälskelse och kärlek mellan två människor? Vill vi ha barn för att det förväntas av oss – kvinnor – att vi längtar efter bebisar? Måste vi låta oss befruktas för att bevisa att vi är kvinnor, oavsett om vi är heterosexuella eller homosexuella, lever i en relation eller är ensamstående? Lorenzoni laborerar med olika svar och ger (klokt nog) inga definitiva svar. Däremot väcker hon frågor för läsaren att själv hantera.
Lorenzonis text är oupphörligen intressant. Hon rör sig obehindrat mellan kontinenter och över årtusenden, blandar och ger fiktion och fakta, och håller hela tiden läsaren i handen. Trots textens enorma spännvidd och blandningen av personliga betraktelser och forskning blir det aldrig spretigt. Lorenzoni lyckas med konststycket att låta det personliga befrukta det teoretiska och vice versa. Det är snyggt gjort.
Gå till toppen