Viskningar i stolsraderna. Diskreta pekfingrar som lyfts mot dörröppningen.

– Är det inte Lars Vilks?

– Jo, fan!

Ett hundratal åhörare har samlats till det svenska Tryckfrihetssällskapets första möte, som hålls en tisdagskväll på Ungdomens hus i Malmö. Inte en rad har skrivits om mötet i etablerade medier – men på nätet har budskapet spridits: ”Kom och lyssna till det du aldrig får se, höra eller läsa om i svenska medier!”

– Det är bara vissa frågor som får diskuteras i Sverige, och framför allt är det bara vissa åsikter som tillåts komma fram, säger Malmöjournalisten Ingrid Carlqvist, initiativtagare till Tryckfrihetssällskapet.

Fyra journalister ska tala på mötet: danskarna Lars Hedegaard och Mikael Jalving, norrmannen Hans Rustad och svensken Gunnar Sandelin. De får alla varma applåder för sina föredrag om Sverige som ett tystnadens land, där man inte får kritisera islam eller invandring.

Men ingen av dem skapar samma sus i bänkraderna som den av islamister dödshotade konstnären från Nyhamnsläge. Lars Vilks hör inte till talarna utan deltar som åhörare.

Med Säpovakter intill sig hälsar han glatt på den vitskäggige Lars Hedegaard, det danska Trykkefrihedsselskabets grundare och ordförande.

– Jag känner ju de här danska gossarna, säger Lars Vilks.

Trykkefrihedsselskabet säljer på sin hemsida grafiska blad av Vilks teckning av profeten Muhammed som rondellhund för 1 500 danska kronor styck. Stödet har varit viktigt för Vilks:

– Det fanns en tid när det danska Trykkefrihedsselskabet var de enda som ville stödja mig.

Muslimer ljuger, är odemokratiska och står för barbari, menar Trykkefrihedsselskabets grundare Lars Hedegaard.

Han är en känd författare och journalist i Danmark. På 70-talet var han revolutionär kommunist. De senaste åren har han alltmer inriktat sig på att varna för islam och muslimer.

2004 nekades han medlemskap i den danska PEN-klubben. Orsaken: föreningens stadgar tillät inte ”uppmuntran till rasism”.

I Ungdomens hus i Malmö säger Hedegaard att muslimer ”inte nöjer sig förrän deras religion härskar över hela världen”.

– Men det får man inte säga, enligt de styrande politikerna, för då stämplas man som rasist, fascist och högerextremist.

Lars Hedegaard fä lldes i maj förra året av dansk domstol för brott mot ”rasismeparagrafen 266b”. I en filmad intervju från 2009 sade Trykkefrihedsselskabets ordförande att muslimer ”våldtar sina egna barn”.

I samma intervju sade Hedegaard att kvinnor enligt islam saknar värde:

– De är inte människor. Deras funktion är att vara livmoder – de bär krigarnas avkomma och skapar nya krigare, men annars ... nåja, de kan användas i sexuella syften, men annars har de inget värde.

Hedegaards uttalanden blev för mycket för flera av hans tidigare vänner. Den konservativa politikern Naser Khader var en av dem som lämnade Trykkefrihedsselskabets rådgivande organ.

– Jag stödde idén om ett tryckfrihetssällskap, det gör jag fortfarande, men det blev snabbt smalt och väldigt ensidigt. Det var bara ”islam, islam, islam”, säger Naser Khader.

Khader kallar Trykkefrihedsselskabet ”en liten sekt” och ”en underavdelning till Dansk Folkeparti”.

– Det var en bra idé, som kidnappades av onyanserade personer.

Radiomannen och författaren Klaus Rothstein kan sägas personifiera den fria danska debatten. Som president för danska PEN slogs han 2004 för att Lars Hedegaard skulle tillåtas att bli medlem (Rothstein blev nedröstad).

Klaus Rothstein ogillar Lars Hedegaards snack om våldtäkter och muslimer – men han tycker inte att det ska vara brottsligt. ”Rasismeparagrafen”, Danmarks motsvarighet till hets mot folkgrupp, måste bort eftersom den krockar med yttrandefriheten, menar han.

– I Danmark hamnar dissidenter inte i fängelse – de hamnar i tv.

Fast just Trykkefrihedsselskabet har inte har så mycket med yttrandefrihet att göra, enligt Klaus Rothstein.

– Det är ett forum för islamkritik. Om någon författare i Syrien hotas av regimen – sånt bryr de sig inte om.

Trykkefrihedsselskabet styrs i princip av Dansk Folkeparti, säger Klaus Rothstein:

– Sällskapets uppdrag är att påverka debatten så den blir mer negativ mot islam.

Det var i så fall mer framgång srikt för några år sedan, när Dansk Folkeparti var stödparti åt den danska regeringen och lyckades få igenom en hårdare invandringspolitik.

Ledaren Pia Kjærsgaard beskrev invandrare i Danmark som ”tiotusentals och åter tiotusentals männi­skor som uppenbarligen samhälleligt, kulturellt och andligt befinner sig i år 1005”.

Även partier som Venstre och Socialdemokraterna skärpte politik och tonläge mot invandrare. Särskilt om de kom från muslimska länder.

Sommaren 2009 stod frågan om ett burkaförbud högst på den politiska dagordningen i veckor, trots att inga personer i Danmark bär burka, enligt en utredning från Köpenhamns universitet.

Idag dominerar frågor om ekonomi och arbetslöshet dansk politik. Kanske var det hårda tonläget mot invandrare ett överflödsfenomen, funderar Klaus Rothstein. När dansk ekonomi var urstark, då fanns det inte så mycket annat att bråka om än muslimer.

– Sedan kom krisen. Plötsligt verkade det inte så viktigt att tala om huruvida invandrarbarn skulle få äta halalkött på dagis.

Att Lars Hedegaard och Trykkefrihedsselskabet nu hjälper svenskar att starta en systerförening ska ses i ljuset av att islamdebatten har svalnat i Danmark, menar Klaus Rothstein. För att bli starkare söker Danmarks islamkritiker allianser i Sverige och Norge.

– Det är en expansionsstrategi.

Katrine Winkel Holm kommer in på Café Vivaldi vid torget i småstaden Køge, 40 minuter med S-tåg från Köpenhamn. Hon har rosor på kinderna av kylan och svart stickad mössa på huvudet. I handväskan ligger den brittiske konservativa filosofen Roger Scrutons bok om skönhet: ”Beauty”.

– Visst är det är en backlash i Danmark nu. Många danskar tänker att ”nu orkar vi inte höra mer om islam”, säger hon.

Katrine Winkel Holm är en sorts person som nästan inte finns i den svenska offentliga debatten. Präst, intellektuell, styrelseledamot i statliga Danmarks Radio, med en fast kolumn i en stor dagstidning – och högljutt kritisk till muslimer och islam.

Hon är en del av det danska etablissemanget, och samtidigt en stark kritiker av det.

Som Trykkefrihedsselskabets vice ordförande har Katrine Winkel Holm de senaste åren lojalt försvarat Lars Hedegaard.

– Folk säger att han är rasist. Men han hatar rasism. Det han sade var sanningen: kvinnan saknar värde i islam. Muslimska kvinnor sitter i bur.

En bit in i int ervjun frågar Kathrine Winkel Holm:

– Är det sant att en svensk präst bjöd in en muslimsk imam att predika i kyrkan?

Jag nickar, tycker mig känna igen detta. Katrine Winkel Holm fyller lungorna med luft.

– En imam! Det är så sjukt. Alltså, den svenska kyrkan är så sjuk, så rutten. Den prästen borde få sparken, eller åtminstone varnas. Jag föraktar sådana människor.

Varför?

– Kyrkan är ingen diskussionsklubb. Det är en plats där man förkunnar att Kristus är sanningen.

Är det ä ven fel av en kriste n präst att predika i en synagoga eller i en moské?

– Självklart. Såvida han inte är där för att missionera och omvända till kristendomen. Fiendskapen mellan muslimer och kristna är urgammal. Kristna förföljs i muslimska länder, säger Katrine Winkel Holm.

Några dagar efter Tryckfrihetssällskapets första möte i Malmö är Katrine Winkel Holm fortfarande chockad av alla poliser som placerats ut i kvarteren runt Ungdomens hus.Poliserna var där för att skydda mötet från eventuella attacker från islamister och vänsterextremister.

– Välkommen till Sverige, välkommen till Sibirien, tänkte jag, säger Katrine Winkel Holm.

Hon använ der ofta uttryck med köld för att beskriva grannlandet. I Sverige råder ”istid”. Tryckfrihetssällskapet kan skapa en spricka i ”det massiva svenska isblocket”, menar hon.

– Invandringen ändrar Sverige för alltid. Det är en skandal. Jag är så glad att jag inte är svensk, säger hon.

Kanske är Sverige redan förlorat, säger Katrine Winkel Holm. Befolkningsutvecklingen är ”våldsamt bekymmersam”. Snart kan Sverige ha ”en muslimsk majoritet”.

– Mina amerikanska vänner säger att Sverige är ”over the point of no return”. Det finns risk för att Sverige kommer att tas över av islam, vår tids totalitarism.

I S verige bor drygt nio miljoner människor. 400 000 av dem är m uslimer, om man räkn ar högt och tar med många sekulära. Dryg t 100 000 svenskar ä r medlemmar i något muslimskt samfund. F å muslimer har mäkti ga poster i det sven ska samhället. Hur s ka det gå till, tänk er du, det här maktö vertagandet?

– Det kommer smygande. Det kommer ju inte att vara så att de står med kroksablar i gathörnen. Men samhället ger efter hela tiden. Även i Danmark, där muslimerna är ganska få, har deras inflytande fått stor effekt, exempelvis med halalmat på förskolor.

Att Sverige inte längre har en statskyrka är en del av förfallet, menar Katrine Winkel Holm. I hennes ögon finns ett parti, en rörelse, som försvarar det svenska språket, kulturen och historien:

– Sverigedemokraterna.

I Malmöjournalisten Ingrid Carlqvists lägenhet är allt nytt och fräscht. Hon har just flyttat hit, berättar hon. Vi pratar om hoten mot Tryckfrihetssällskapet. På föreningens webbplats har meningsmotståndare skrivit våldsdoftande kommentarer som ”Don’t roll into Malmö ... We’ll fuck you up”.

Att tjugo poliser behövs vid en debatt om invandring säger något om debattklimatet i Sverige, tycker Ingrid Carlqvist. På Trykkefrihedsselskabets möten i Danmark behövs inga poliser.

– I Danmark får man lov att tycka olika.

Ingrid Carlqvist säger att islam inte är kompatibelt med demokrati. Att hon vill se ett tillfälligt invandringsstopp till Sverige. Att holländske politikern Geert Wilders, som jämfört Koranen med Hitlers bok ”Mein Kampf”, vore en drömgäst hos det svenska Tryckfrihetssällskapet.

Hon säger också att hon inte är sverigedemokrat.

– Däremot kan jag tycka att det är bra att SD kommit in i riksdagen. De kan sätta svåra frågor på agendan. Men jag är journalist – ingen partipolitiker.

Ingrid Ca rlqvist vill betona att hennes nystartade förenings syfte är att värna yttrande- och tryckfriheten. Invandring är bara ett av de ämnen Tryckfrihetssällskapet ska ta upp. Feminism kan vara ett annat debattämne, säger hon. Eller kvinnors våld mot män, en tabubelagd fråga enligt Ingrid Carlqvist.

Att enbart talare som är kritiska till invandring bjudits in till det förs­ta mötet beror på att Ingrid Carlqvist inte tycker att dessa kommer till tals i vanliga fall.

– Svenska journalister är fega. De skriver inte om problemen med invandring och är för undfallande mot muslimer. Rädslan att kallas rasist är större än oron för vad som ska hända med vårt land, när det anpassats efter islamistiska krav, säger Ingrid Carlqvist.

Svenska nyhetsredaktioner vågar inte berätta om saker som tvångsäktenskap, homofobi inom islam eller antidemokratiska muslimer, menar Ingrid Carlqvist.

När jag invänder att exempelvis Sydsvenskan har skrivit om allt detta, ofta i stort uppslagna artikelserier, menar Ingrid Carlqvist att det är undantag.

En forskare som stu derat hur svenska medier rapporterar om invandring är Gunilla Hultén vid Stockholms universitet. Hultén har granskat fyra svenska tidningars rapportering om invandrare mellan år 1945 och 2005 (Dagens Nyheter, Borås Tidning, Västmanlands läns tidning och Arbetarbladet).

En slutsats: när medier skriver om invandrare, så är det nästan alltid problemorienterat.

– Det är inslag om politiker som säger ”vi har inte råd att ta emot dem”. Artiklar om brist på bostäder åt nyanlända. Reportage om problem i skolor och våldshandlingar mot flyktingförläggningar, säger Gunilla Hultén.

Särskilt negativ är rapporteringen om muslimer, visar Hulténs forskning:

– Muslimer skildras stereotypt. När tidningar skriver om kristna samfund så är det tydligt att det finns olika inriktningar: Livets Ordare, katoliker, Svenska kyrkan, baptister. Men trots att det finns många inriktningar av islam, så skildras de ändå som en och samma, säger Gunilla Hultén.

Fast utvecklingen går ändå åt rätt håll, menar hon. Invandrare skildras alltmer som individer i medierna, särskilt i nöjes- och sportjournalistiken.

Tryckfrihe tssällskapet anser a tt svenska medier mö rkar ”sanningen om i nvandringen”. Vad sä ger du som journalis tikforskare om det?

– Att det är trams. Det finns inget vetenskapligt stöd för det alls, säger Gunilla Hultén.

Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder puffar för Tryckfrihetssällskapets möte på sin Facebooksida.

I publiken på mötet i Malmö sitter regionrådet Jens Leandersson (SD) omgiven av skånska partivänner.

Men SD:s och Tryckfrihetssällskapets flirt började långt tidigare. I november 2010 varnade Jimmie Åkesson för muslimer i ett tal hos Trykkefrihedsselskabet i Köpenhamn.

– Det vanligaste namnet för nyfödda pojkar i Malmö är Mohammed, sade SD-ledaren på mötet.

Det är inte underligt att SD gillar Ingrid Carlqvists initiativ. Genom partiets 23-åriga historia har svenska massmedier varit en av partiets huvudfiender.

Misstron har ofta varit ömsesidig.

Så sent som i valrörelsen 2010 hade Sveriges största morgontidning Dagens Nyheter som uttalad policy att rapportera sparsamt om SD. Hur man än skriver om SD så gynnas partiet, resonerade DN, som inte ville bidra till partiets framväxt (tidningen ökade dock sin SD-rapportering när valdagen närmade sig och partiet steg i opinionsmätningarna).

Idag är situationen delvis en annan. SD sitter i riksdagen och partiledaren Jimmie Åkessons debattartiklar publiceras överallt. Tidningar som DN och Sydsvenskan ordnar så att läsarna får chatta med SD-ledaren.

Nu är SD:s problem med medierna främst att invandringen inte skildras tillräckligt negativt för partiets smak.

På T ryckfrihetssällskape ts möte luftar Ted Ekeroth (SD) en gammal konspirationsteori: ”Lilla Saltsjöbadsavtalet”. På ett möte 1987 ska svenska journalister ha kommit överens om att inte rapportera negativt om invandrare. Enligt myten styrs svenska journalister fortfarande av denna uppgörelse.

– Ligger det något i detta? frågar Ted Ekeroth föredragshållaren Gunnar Sandelin.

Journalisten Sandelin har jobbat på SVT:s Aktuellt och i tolv år varit presschef på Bris, Barnens rätt i samhället. Liksom SD anser han att journalister är för okritiska mot invandringen och invandrare.

Gunnar Sandelin gör klart att han inte tror på konspirationsteorier.

– Det handlar mer om journalisters världsbild. Man vill visa solidaritet med de utsatta. Därför granskas inte asylsökande tillräckligt hårt, säger Gunnar Sandelin.

Efter mötet twittrar SD:s regionråd Jens Leandersson om Tryckfrihetssällskapet: ”Hoppas det kan bli en tankesmedja likt Timbro.”

Timbro är en borgerlig tankesmedja som finansieras av Svenskt Näringsliv. Sedan 1978 har Timbro försökt påverka Sverige i en mer marknadsliberal riktning. Jag mejlar Timbros vd Markus Uvell, frågar vad han tror om Tryckfrihetssällskapet som en mediekritisk tankesmedja.

Markus Uvell är skeptisk. ”Att beklaga sig över att ens egna synpunkter syns för lite i media låter i mina öron inte precis som något man kan bygga en tankesmedja kring”, skriver Uvell.

Han tillägger att Timbro nog lagts ned redan på 80-talet om man ”bara hade ägnat sig åt att klaga på att debattklimatet är för vänster”. Istället har Timbro försökt förändra samhällsklimatet. ”Det har av våra finansiärer uppfattats som en god investering”.

Timbros vd avslutar med ett råd:

”För den som tycker att den mediala bilden av invandringen är snedvriden verkar det betydligt mer konstruktivt att försöka sätta en alternativ bild istället för att beklaga sig över den nuvarande bilden.”