Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Sabotörens återkomst

Jag saknar inte konstvärlden. Saknar konstvärlden mig? Bokförlaget Arena/Rumänska kulturinstitutet. Konstnären Dorinel Marc vände konstvärlden ryggen. Carolina Söderholm ser fram emot hans återkomst.

GIORGIANA ZACHIA, NICLAS ÖSTLIND (REDAKTÖRER). Dorinel Marc har presenterats som konstnär, schaman och aktivist i Joseph Beuys anda. Själv säger han att han pratar med samhället som en terapeut. Det är en bra liknelse. Envetet kastar han sig in i infekterade debatter, drar fram undertryckta känslor av utanförskap och förtryck i ljuset.
Den senaste tiden har han kombinerat sin föräldraledighet med att i offentliga sammanhang bära heltäckande burka – projektet ”Att gå i fiendens kläder”. I skydd av burkan blir han anonym och fri, ingen kommenterar längre hans långa, grå skägg. Samtidigt utgör han en projektionstavla för omgivningens fördomar. Den som insisterar visar han ansiktet för, en i taget. I hans praktik utgör det autentiska mötet, dialogen, vägen till förståelse. Greppet kan tyckas naivt och spekulativt, om han inte så rakryggad stått kvar för att ta diskussionen.
I detta – liksom i andra uppmärksammade verk, som då han bjöd in den nationalistiske målaren Markus Andersson till Modernautställningen 2006 – skiljer han sig på ett avgörande sätt från den nu åtalade Dan Park, som endast verkar provocera för provokationens skull.
När jag läser den tankeväckande boken om Marcs konstnärskap ”Jag saknar inte konstvärlden. Saknar konstvärlden mig?” får jag känslan av en intelligent haverist som medvetet saboterar konstvärldens osynliga regler. Han bryr sig inte om dess välpolerade fernissa av subtil kritik, politisk korrekthet och klädkoder. Efter att i slutet av 1980-talet ha flytt till Sverige från Ceauşescus Rumänien, inledde han sina publika interventioner på Konstfack. Genom att engagera sig i fall där utsatta människor protesterade mot tvångsåtgärder från myndigheter, förvandlade han medborgerliga aktioner till konst och vice versa.
Här är alltså en konstnär som högst påtagligt vill förändra världen. Men är det alls möjligt för konst att göra det? Eller reduceras hans empatiska ingrepp till jippon och ett cyniskt estetiserande av mänsklig olycka? Konstkritikern Milou Allerholm, en av textförfattarna, pekar på den politiska konstens begränsningar – en debatt som också tidskriften Paletten nyligen berörde. Ju bättre politisk konst är, desto snabbare kramas den ihjäl av institutioner och marknaden. Men såväl Allerholm som Sinziana Ravini argumenterar övertygande för att Marc utgör ett av få undantag.
Jag tror att ett möte med honom skulle förklara varför. Det är i första hand genom att visa värdet i det uppriktiga mötet som hans konst har en potential att förbättra världen. Så för att svara på frågan: konstvärlden gör klokt i att sakna Dorinel Marc. Jag är glad att han nu är på väg tillbaka.
konstkritiker och konstvetare
Gå till toppen