Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Kvinnovåld i nytt ljus

Västvärlden ser en backlash på revolutionen. Men det systematiska våldet mot kvinnor i Egypten är inget nytt fenomen. Skillnaden är att nu ser världen vad som händer.

Filmen med kvinnan som misshandlas av militär på Tahrirtorget i Kairo har kablats ut över hela världen och visats i många tv-inslag.
December 2011. En kvinna ligger på marken på Tahrirtorget i Kairo. Hennes abaya, ett svart lång­ärmat plagg, har dragits upp över huvudet och under den är hon klädd i jeans, gymnastik­skor och en blå bh. Runtomkring står ett dussin soldater som misshandlar henne brutalt. De slår och sparkar. En av dem stampar med stor kraft på hennes bröst.
Händelsen filmades med en mobilkamera och kablades ut över världen. Men trots att kvinnan med den blå bh:n blivit en ikon så är hennes identitet okänd. Rykten säger att hon lever, man vet inte säkert.
Klippet, som är drygt en och en halv minut, har använts som symbol för det ”nya Egypten”, ett Egypten där kvinnor fått det sämre efter revolutionen. Att konservativa grupper fick majoriteten av rösterna i det egyptiska valet har fått omvärlden att bekymra sig. Hillary Clinton har uttryckt oro över hur utvecklingen kommer att påverka kvinnors liv. Många västerländs­ka medier har dragit paralleller till Iran. Budskapet är tydligt: den nationella festen är över och kvinnorna är kvarlämnade med baksmällan.
Det är som om det finns en motsättning mellan den å ena sidan lovande twittrande Tahrirungdomen i jeans och, å andra sidan, det Muslimska Brödraskapet. Bilderna går inte ihop och människorna i väst känner sig svikna.
De fenomen som uppmärksammats är inte nya. Kvinnan med den blå bh:n är bara ännu ett exempel på det systematiska våld mot kvinnor som polis och militär har använt under lång tid. I början av revolutionen spreds nyheten om de ”oskuldstester” som militären utförde på kvinnliga demonstranter. De bestod i att sticka in fingrarna i kvinnornas underliv för att ”undersöka” ifall de var oskulder. Den officiella anledningen var att man ville säkerställa att kvinnorna inte skulle kunna ljuga om att de blivit våldtagna av militär. Som om bara oskulder kan bli våldtagna. En general försvarade övergreppen med att ”dessa kvinnor är inte vanliga kvinnor, som dina och mina döttrar”, för att insinuera att kvinnorna var ”dåliga” och därmed inte värda att bry sig om.
Oskuldstesterna kritiserades världen över, men varken de eller exemp­let med kvinnan med den blå bh:n är något specifikt för ett postrevolutionärt Egypten, utan en verklighet som landets kvinnor levt i länge.
Redan för fem år sedan flaggade feministiska organisationer för att Mubarak använde sexuella övergrepp som strategi för att avlägsna kvinnor från det offentliga rummet. I samband med en demonstration skickades presidentens män ut på gatorna för att trakassera kvinnor i syfte att skrämma hem dem. Kvinnorna svarade med att hålla upp sina söndertrasade kjolar för allmänheten att se. Då var världspressen inte där.
Jag träffar Masa Amir från den feministiska organisationen Nazra. Hon är på besök i Malmö för att delta i en demokratikonferens för unga aktivister från Mellanöstern och Sverige. Hon har nyligen publicerat en studie som visar att kvinnliga människorättsförsvarare är särskilt utsatta för våld från militären.
– Våldet är en reaktion på att kvinnor tar större plats i offentligheten idag, och en fortsättning på den förra regimens strategier, säger Masa Amir.
Det kan vara svårt att förstå hur utsatta landets kvinnor är, och länge har varit. Enligt en undersökning från Egyptiska centret för kvinnors rättigheter, har åtta av tio egyptiska kvinnor blivit utsatta för sexuella trakasserier. Fler än 60 procent av männen erkänner att de trakasserat kvinnor.
Jag ringer upp och pratar med Rebecca Chiao från organisationen Harassmap, en organisation som arbetar för att bryta toleransen för sexuella trakasserier i Egypten.
– Det var svårare för kvinnor att demonstrera på Tahrirtorget eftersom vi var tvungna att undgå både kulor och tafsande händer, berättar hon. Kanske upplever man att det har blivit värre eftersom man läser mer om det i tidningarna idag, fortsätter hon.
Efter det senaste valet är bara två procent av parlamentsledamöterna kvinnor, vilket kan jämföras med de lagstadgade 12 procenten under Mubarak. Men Rebecca Chiao tycker inte det räcker att räkna antalet kvinnor i parlamentet. Man måste även se hur aktiva de är, och där kan man se att dagens kvinnliga politiker är mer aktiva än de varit tidigare. De lägger fram fler förslag och tar större plats i de politiska diskussionerna, säger hon och berättar att många fler engagerar sig för social förändring nu än tidigare.
Samtidigt kan man märka att de nya politikernas iver att ta avstånd från den gamla regimen har lett till absurda reaktioner. Just nu diskuteras till exempel en avskaffning av kvinnors rätt att initiera skilsmässa. Skilsmässorätten drevs igenom av den förra presidentfrun Suzanne Mubarak som även hade instiftat en lag som gav kvinnor större rättigheter vid vårdnadstvister.
Det är ett stort misslyckande när avståndstagande från Mubarak blir viktigare än den egna politiken, och när den som försvarar gamla lagar beskylls för att vara Mubarakanhängare.
Ändå menar Rebecca Chiao att revolutionen har öppnat upp för samtal. Idag talar man mycket mer om problemen och om kvinnans ställning.
Ett vanligt missförstånd i bevakningen av revolutionen har varit att landets kvinnor plötsligt fick ett politiskt uppvaknande. Men Egypten har en lång feministisk tradition och har länge varit en föregångare för kvinnorättsfrågor i regionen.
Redan år 1919, innan landet blev självständigt, protesterade kvinnorörelser mot både brittiskt och franskt inflytande. Från Hoda Shaarawi som år 1923 tog av sig slöjan offentligt och inspirerade andra kvinnor att göra detsamma, till den mest kända feministen, författaren Nawal El Saadawi som bland annat kämpat mot kvinnlig omskärelse.
Den senaste i raden av egyptiska pionjärer är Aliaa Elmahdy som för ett par månader sedan gjorde något av det mest förbjudna en egyptisk kvinna kan göra: hon poserade naken på sin blogg. För detta blev hon polisanmäld. De som anmälde tyckte att dödsstraff var en lämplig påföljd. Idag driver hon en kampanj mot pressen att bära slöja på sin blogg Echoing Screams.
Det är viktigt att ha i åtanke att revolutionen startade för bara ett år sedan och fortfarande pågår. Att redan nu döma ut den är dels att underskatta människors behov av stabilitet (den liberala rörelsen är ännu ung och oerfaren), och dels att misstro arabers kapacitet att skapa ett bättre samhälle.
Trots problemen finns tydliga tecken på förbättring. Nyligen drevs en lag igenom som förbjöd oskuldstester. Idag kandiderar en kvinna; Bothaina Kamel, till presidentposten, något som lagen tidigare satte stopp för.
Djupa samhällsproblem och attityder förändras inte i en handvändning. Efter trettio års diktatur måste utvecklingen i Egypten ses för vad den är: komplex och fullständigt hänförande.
Gå till toppen