Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Disciplinerad svettning på Bulltofta

Kom igen nu! Öka! Bra! Fortare! ­Solen värmer den frusna marken som blir hal och lerig. En blandat gäng springer över Bulltoftafältet.Det är dags för Army fitness. Träning med militär disciplin.

En minut kan vara den längsta tiden i ens liv. Om man till exempel kör 20 armhävningar efter att ha värmt upp i snabbt tempo två varv runt en stor plan på Bulltoftafältet.
För att inte tala om hur långa sekunderna blir när man på det ska göra 20 upphopp och låta vaderna få vad de tål. Hela livet kan passera revy om man dessutom ska köra tio sekunders statisk armhävning direkt efteråt.
– Bit i hop! Håll ut! ropar instruktören Fredrik Hellborg.
S vetten rinner. Ansträngningen verkar nästan övermänsklig, men det är bara början.
– Ut och hämta stockar, dela in er i grupper om tre i varje, ungefär lika långa personer. Lyft med vaderna inte ryggen. 30 sekunder från … nu!
Fredrik Hellborgs röst är tydlig och klar. Ingen kan missuppfatta.
Det är en strålande vårlördag. Solen lyser, luften är klar och ren.
Tr e personer jämnt fördelade bär en stock på axeln. Övningen går ut på att lyfta stocken från höger axel, rakt över huvudet och ned på vänster samtidigt som man böjer knäna.
Frestar hårt på axlar, triceps, låren, vaderna.
Men det här gänget – som svettades rätt bra redan vid uppvärmningen – ler.
Erik Ahlquist förklarar att i den här övningen är alla beroende av varandra.
En person missuppfattar, det blir fel i böj och lyft- ordningen. Han får hjälp av kamraterna att hitta flowet.
Gruppen är inne på femte veckan av sin camp. Tisdagar, torsdagar och lördagar träffas de på Bulltofta för att använda sig av vad naturen och deras egna kroppar kan erbjuda av motstånd.
Gänget leds av två erfarna instruktörer. Fredrik Hellborg och Erik Ahlquist, båda 28 år och militärtränade sedan 15-årsåldern.
Det häftiga med den här träningsformen, säger de, är att alla anpassar sig efter varandra, litar på gruppens inneboende dynamik, och hjälper varandra förbi bekvämlighetsgränsen.
”Det går, du kan, du klarar det, bara lite till.”
– Och det kan man, förklarar Eva Svantesson som varit med från starten för ca två år sedan.
Hon är 45 år.
– Jag tror att jag är äldst i det här gänget.
För henne har träningen alltid varit viktig.
– Men aldrig på elitnivå, bara som motionär, säger hon.
Varf ör hoppade hon på de t här? Miltärinspire rad hårdträning i de t fria?
– Jag såg en annons i en tidning, minns inte var och tänkte att det här är perfekt för mig. Och det är det. Hur roligt som helst!
– Man får så mycket pepp, övningarna gör en stark, och man får så oerhört mycket bättre flås.
De flesta av oss underskattar vår styrka, tycker Eva Svantesson.
– Man tror att man klarar en armhävning. Så klarar man tre. Kanske till och med tio, och så känner man, ”fy fan vad jag är bra”.
Eva Svantesson säger att hon blivit en lugnare, gladare och betydligt mer energisk människa genom att träna så här, ute i friska luften.
Alldeles intill har en familj brett ut picknickfiltar och sittunderlag. De sneglar mot den gröntröjade svettiga gruppen som snart ska flytta på sig för att göra sig till en mänsklig hinderbana.
Varannan person är en planka och varannan en båge. Det gäller att hoppa över, kravla under, hoppa över, kravla under. Fort ska det gå. Fort går det.
Inte lika fort för alla.
– Man är aldrig starkare än sin svagaste länk, det är det en grupp handlar om, säger Erik Ahlquist.
1
2
3
4
Gå till toppen