Kultur & Nöjen

På andra sidan stängslet

Att se människor på zoo var ett folknöje. Att kunna visa upp dessa ”vildar” var en statusmarkör.Jens Liljestrand läser om en ­historisk skamfläck som väcker tankar om nutiden.Menneskeudstilling. Fremvisninger af eksotiske mennesker i Zoologiske Have og Tivoli. Tiderne Skifter.

I min släktgård på Bornholm finns den gamla barnboken ”Rasmus får besøg”, om strutsen Rasmus som reser från Afrika och hamnar på Zoologiske Have i Köpenhamn. Hans vänner, afrikanerna, saknar honom så mycket att de reser till Danmark och bosätter sig i djurparken.
I boken – även i den senaste upplagan från 2009 – kallas afrikanerna för ”negrer”. Det är ett laddat ord. Många ägnar tid och möda åt kampen för att fortsätta kalla ett bakverk för ”negerboll”, medan andra ägnar lika mycket arbete åt att rensa bort den typen av språkbruk. Jag har mest gäspat upp­givet åt diskussionen. Är det så farligt om en gammaldags jargong lever kvar på konditoriet? Alla vettiga människor är ju överens om att människor inte ska behandlas sämre på grund av ursprung eller sin hudfärg, då är det väl mindre viktigt hur man formulerar sig?
Just därför är ”Menneskeudstilling”, skriven av de två danska historikerna Rikke Andreassen och Anne Folke Henningsen, en bok som väcker nya tankar. Genom ett avgörande forskningsfynd, ett bortglömt arkiv under Zoologisk Have i Köpenhamn, har de lyckats kartlägga de utställningar av ”exotiska” människor som ägde rum under perioden 1870 till 1910, mestadels i huvudstaden men också i Århus, Ålborg och Odense.
En av huvudpersonerna var Carl Hagenbeck, som drev ett zoo i Hamburg och på 1870-talet var en ledande kraft i dåtidens import av vilda djur till cirkusar och zoologiska trädgårdar. (Han nämns i förbifarten i Evert Taubes ”Möte i monsunen”, där en skeppslast tigrar, lejon och elefanter hämtas upp i Siam för transport till Hagenbeck, ”som du varit hos i Hamburg, eller hur?”). Den företagsamme tysken såg en möjlighet att utveckla affärerna, från djur till människor. Det rörde sig om alla slags ”främmande” folkslag, från indier och beduiner till siouxindianer och afrikaner från Sudan, som i olika sammanhang färdades – i många fall snarare fraktades – till Europas storstäder för att framträda inför publik.
Boken åskådliggör människoutställningarnas karaktär av folknöje. Vi befinner oss i massunderhållningens tide­varv, där de breda folklagren äntligen skulle få se ”vilda” människor från andra kulturer, något som tidigare varit förbehållet de privilegierade eliterna (eller de kungliga hoven, där ”morianer” sedan länge var statussymboler, på samma sätt som papegojor och apor). Utställningarna kunde besökas av hundratusentals männi­skor – skolbarn, barnfamiljer, kvinnor och män, fattiga som rika.
Med utställningarna etablerades gränsen mellan ”vi”, de civiliserade och ”dom”, vildarna. Ett vanligt klagomål var att människorna som ställdes ut inte var tillräckligt vilda och ursprungliga; när en afrikan hördes tala Berlintyska blev publiken genast besviken. Afrikaner likställdes med djur – när Hagenbeck vid ett tillfälle skulle frakta en gorilla från Afrika till Europa, togs två svarta pojkar med på färden som ”lekkamrater” för att apan skulle slippa känna hemlängtan!
Högre upp i rashierarkin stod asiaterna. Kineser och japaner sågs som ”kulturfolk”, representanter för en högstående och respektingivande civilisation. De utställda hade en viss integritet och kontrakt där deras rättigheter fastställdes – vid ett tillfälle strejkade kineserna för att få ut sin lön. Men även här, framhåller författarna, var det just det annorlunda som stod i centrum. Hela poängen med att ställa ut andra människor är att de inte är som vi.
Det postkoloniala perspektiv som dominerar studien blir extra intressant ur ett danskt perspektiv, då Danmarks roll som kolonialmakt förstås var marginell. Författarna visar hur människoutställningarna också blev ett sätt att markera det lilla, perifera Danmarks status i förhållande till Holland, England och Tyskland. Att ställa ut ”vildar” visade att man var en modern civilisation på frammarsch, ungefär som att stå värd för ett olympiskt spel idag – titta, vi kan också!
Bland de många fascinerande berättelser som Andreassen och Henningsen gräver fram ur historiens mörker, finns också kärlekshistorierna. Många frigjorda och kosmopolitiska danska kvinnor fattade tycke för de utländska männen, främst asiaterna, och ingick äktenskap med dem. Än i dag lever ättlingar till de utställda människorna i Danmark, bland dem författaren Jesper Wung-Sung, vars kinesiske farfarsfar för hundra år sedan ställdes ut på Tivoli.
Hurdan är då den svenska historien om människoutställningar? När jag gräver i arkiven hittar jag snabbt liknande spektakel på olika nöjesfält i Stockholm, bland annat på Alhambra, nöjesparken som låg där Skansen nu har sin entré. 1886 visades här aboriginska ”kannibaler” som kastade bumeranger inför den punschdrickande allmänheten.
Även svenska samer från Jämtland skickades för att medverka på utställningar i Tyskland och Österrike – jag kan i sammanhanget inte heller låta bli att tänka på de renskötande samer som långt in på 1900-­talet periodvis levde i en ”lappkåta” på Skansen.
Författarna avslutar boken med ett nedslag i samtidens Danmark och en diskussion om hur den rasdiskurs som förr i tiden delade upp människor i ”vi” och ”dom”, i dag har ersatts av en kulturdiskurs. Det är numera kulturen, religionen och etniciteten som gör ”de fremmede” ­underlägsna danskarna, inte omfånget på deras skallben. Och boken om Rasmus och hans ”negervänner” ses mest som en charmigt oskyldig del av barnkulturen, trots att den anspelar på det som en gång var en grotesk verklighet: afrikaner på djurparken.
Läsningen av ”Menneskeudstilling” får mig att undra vad framtidens historiker kommer att göra för studier om 2012 års Sverige. Vilka skamfläckar i vårt samhälle kommer en dag att hittas i glömda arkiv, dammas av och visas upp för en gapande allmänhet? Och vad gjorde vi åt dem?
Jens Liljestrand
författare och litteraturvetare
Gå till toppen