Enligt heteroporrfilmens schabloner är kvinnor som hånglar och har sex med varandra i första hand att se som ett förspel till alltings verkliga mål: att äntligen få bli penetrerad av en man. Kvinnorna i Lotta Lundbergs romaner tycks dock sällan följa denna logik. Istället är de sexuella varelser i egen rätt. Vissa av dem har gärna sex med män. Men de har också gärna sex med kvinnor. Exilsvenska Olivia i nya romanen ”Ön” är inget undantag.

Och om det är något som står i cent­rum för denna Lundbergs femte roman sedan debuten 1998 med ”Låta sig hända”, så är det sexualmoralen. Den skulle kunna utspela sig i ett samtida Sverige där orakade könsorgan eller armhålor väcker närmast onämnbara känslor till liv, i tv-serien ”Game of Thrones” där civiliserat sex öga mot öga är att föredra framför ack så barbariska doggy style, eller i en oändligt detaljerad idéroman av markisen de Sade. Något så ovanligt som en samtida svensk idéroman med fullt fungerande gestaltning är den iallafall.

Men skådeplatsen är förlagd till en namnlös söderhavsö lydande under brittiska imperiet, där Olivia är bosatt sedan 20 år tillbaka. Det innebär massor av sex med öns sexigaste karl. En hel del med dess sexigaste häxa, som till råga på allt ser orgasmer som terapeutiska. Och förr hängde hon med på orgierna också, där alla har sex med alla. Med andra ord är Olivia så fri som bara en människa i exil i en härlig infödingskultur med underbart lössläppta sexualvanor kan bli. ”Kristendomen har inte perverterat varenda lustfylld handling, tänkte hon.”

Men säg den lycka som varar. Ormen i paradiset uppenbarar sig redan på romanens första sida. Den har skepnaden av inget mindre än tre socialarbetare, det vill säga den nya tidens missionärer med det allmännas bästa för ögonen och, inte minst, med Lagen på sin sida. Liksom en gång James Cook stiger de iland på Olivias paradisö och bilden av de tre britterna med ”skära hårfästen” korskopplas effektivt med den av några grisar som står och slabbar i sig frukt på stranden.

Men inledningens stackatobetonade, språkliga expressionism håller tyvärr inte i sig. Därmed inte sagt att romanen är illa skriven. Tvärtom är både språk och gestaltning drastiska och effektiva. Bara inte fullt så bra som jag hoppades.

Och om ni trodde att jag ironiserade över Olivias tillvaro, så har ni fel. Romanläsaren är direkt inbjuden och av författaren manipulerad till att sympatisera med denna lite aviga, mot civilisationen så misstrogna och annars så frigjorda kvinna. Alltmedan socialarbetarnas syften, efter en medieskandal med tillhörande moralpanik där turistande amerikansk far ansåg att hans dotter blivit antastad av öns ungdomar, tycks vara att sätta sig till doms över detta naturfolks avslappnade och positiva förhållande till sex.

Men så infinner sig efter hand den verkligt kniviga frågan: pågår det trots allt övergrepp på minderåriga på ön? Tonårsgraviditeterna är många. Så är det då alltid fråga om samtycke? Plötsligt är allt inte så glasklart längre. Sanningen allra minst.

Och här, i detta moraliska gungfly, dumpar Lotta Lundberg glatt sina läsare. Vilket hon gör alldeles rätt i. Om det bara inte vore för den irriterande epilogen, som ändrar det öppna slutet till ett halvstängt.

Märkligt nog har mitt största motstånd under läsningen med så kallad trovärdighet att göra. Hur medveten jag än är om kolonisatörernas vana att ta sig vilka rättigheter som helst i sina kolonier, sätta sig till doms över invånarnas seder och bruk, missionärer såväl som exploatörer, idag såväl som igår – och att kvinnor faktiskt fått en del rättigheter på kuppen! – tycktes det mig helt osannolikt att de skulle hetsa upp sig över övergrepp på minderåriga på en liten söderhavsö­ förvisso tillhörande imperiet. Okej om Margaret Meads ”Coming of Age in Samoa” som bland annat påvisade incest bland samoanerna upprörde allmänheten när den utkom 1928. Men med exemplet med brittiska Pitcairn från 2004, som det visar sig att Lotta Lundberg använt som förebild för romanintrigen, kommer alla mina självbelåtna och hemmablinda invändningar på skam.

Jag vet dock fortfarande inte om det är bra eller dåligt.

Jenny Högström

Eftersom Lotta Lundberg medverkar på Sydsvenskans kultursidor recenseras boken av Jenny Högström, ­litteraturredaktör på Helsingborgs Dagblad