Aktuella frågor

Debattinlägg: "Varning för positivitetsfascism"

Både offentliga och privata företag har anammat en berömkultur. Avsikten må vara god, men denna speciella variant av ledarskap övergår lätt i positivitetsfascism.

Det skriver Rasmus Willig, lektor i sociologi vid Roskilde universitet.

”Positivitetsfascismen tillämpas mot barn, vuxna och gamla, på mikro- och på makronivå.”Bild: FREDRIK PERSSON / SCANPIX

Managementkonsulter, coacher och ledarskapstränare tycks för närvarande anse att erkännande och beröm är det bästa sättet att leda. Appreciative Inquiry, som metoden kallas, dominerar i allt från koncerner till barnomsorg.

Ett ton böcker som alla innehåller samma budskap har utkommit internationellt och i Skandinavien:
Tänk positivt! Se möjligheter och lösningar! Fokusera på det som fungerar. Släpp loss berömmet!
Det är lönsamt för ledningar att gödsla med beröm och erkännanden eftersom det, mer än lönehöjningar, stimulerar anställda att arbeta hårdare. Metoden innebär att chefer uteslutande nalkas medarbetare, arbetsuppgifter och kolleger positivt. Personalavdelningarna skriver in i sina måldokument att varje enskild medarbetare ska uppleva sig bekräftad i sin prestation och för sina talanger.
Tillvägagångssättet är ett slags tröstnapp och inte ofarligt. För när det är fastslaget i personalhandledningarna förväntar sig de anställda att hela tiden få uppskattning för sina unika prestationer och egenskaper.
Egentligen innebär ett erkännande bara att något ges ett positivt värde. Men hos de anställda skapar det föreställningen att de är speciella, särskilda, unika, att alla är unika. Det är vi inte. Det går med andra ord inflation i bekräftelsen.
Allt fokus läggs på det positiva. Tanken är att framgångsrika prestationer ska älskas så att de förökar sig, medan det som inte fungerar ska negligeras.
De som inte gillar bekräftelseideologin ser den som en form av det George Orwell kallade New Speak som utmärks av att det inte lämnar utrymme för en enda kättersk tanke och täpper till allt utrymme för att människor fritt ska kunna kritisera det de ogillar.
Att bara få uttrycka sig i positiva termer innebär i praktiken censur mot att diskutera arbetsplatsen. Yrkesidentiteten sätts åt sidan när perspektivet måste vara bekräftande och de anställdas identitet förtrycks när de istället för att uttrycka rak och öppen kritik, tvingas hitta positiva ord för problematiska förhållanden och missnöje på arbetsplatsen.
Farligt blir det när anställda tvingas uppfatta problem som utmaningar. När de uteslutande ska se framåt och aldrig bakåt. För därmed kapas banden till historien och erfarenheten, och individen blir lättare att manipulera. När det skett, uppmanas han eller hon att se positivt även på detta, för att undgå att klassas som oflexibel och förändringsobenägen.
Frågan är:
Varför ska människor förhålla sig positivt till det som faktiskt är dåligt för dem?
Det är en sak att låta sig inspireras av positiva förebilder, en annan att tvingas till ett positivt förhållningssätt. Då har erkännande och bekräftelse övergått i positivitetsfascism.
Många människor säger i dag att de känner sig tvungna att falla in i ledet och marschera i takt. Att de måste framstå som positiva till alla förändringar. Men varför ska de som drabbas av exempelvis nedskärningar på sin arbetsplats förhålla sig positiva till det?
Den nya fascismen är en oskön blandning av new public management, positiv psykologi, nyliberal ekonomisk teori och värdegrundad ledning. Den tillämpas gentemot barn, vuxna och gamla, på mikro- och på makronivå. Och när positivitetsperspektivet är så utbrett uppfattas det som tvång.
Denna ledningsstil fyller ett tomrum. De tidigare starkt hierarkiskt uppbyggda organisationerna och arbetsplatserna har blivit ombytliga, förändringsbenägna och flexibla.
Anställda som upplever skiftet från hierarkiska till platta strukturer och nätverksstrukturer tappar lätt orienteringsförmågan.
Det är inte längre tydligt vilka prestationer som efterfrågas och belönas. Eller vad som bedöms vara en topprestation och resulterar i en materiell belöning eller åtminstone ett erkännande från chefen.
Rasmus Willig
Lektor i sociologi vid Roskilde universitet samt debattör och skribent i den danska morgontidningen Information.
Översättning: Karen Söderberg
Gå till toppen