Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Inpå livet

Hon letar efter en egen tro

Den egna tron. Föräldrarnas tro. Omgivningens tro. Det är inte alltid lätt att navigera bland trosuppfattningar, förväntningar och traditioner. Johanna Grudeborn har växt upp i Missionskyrkan. I dag letar hon efter en egen inre övertygelse.

Svårt hitta rätt väg. Gud, gemenskap, barndomsbilder, föräldrarnas syn, kyrka, Bibel, musik. Vad består egentligen den religiösa tron av? Och vad är vad? undrar Johanna Grudeborn som växt upp i Missionskyrkan.Bild: Johan Bävman
Ibland avundas hon dem som själva hittat sin tro. Som valt sin religion, kanske efter en personlig upplevelse. För Johanna Grudeborn, 20, är det tvärtom.
Det har alltid varit självklart att hon är kristen. Egentligen redan innan hon föddes. Mamman kommer från Missionskyrkan, pappan från Metodistkyrkan, och de träffades i Metodistkyrkans ungdomskör.
– Föräldrarna träffades i kyrkokören. Jag har liksom bara flutit med och aldrig riktigt haft någon egen tro, säger hon.
Som barn var det inget hon funderade över. Det har hon gjort först på senare år, i synnerhet sedan hon flyttade till Eslövs folkhögskola och lämnade föräldrahemmet i Göteborg.
– Vem är jag i allt det här? Jag håller på med, försöker välja, vad jag själv tror.
J ohanna Grudeborn har håltimme, en paus från undervisningen på musikallinjen. Bredvid notstället i det lilla studentrummet står kornetten framme, den hon oftast spelar på när hon inte sjunger. Musiken går som en röd tråd genom Johannas liv, en tråd som också är knuten till Missionskyrkan.
– Mitt brassband har alltid varit min gemenskap och mitt sätt att engagera mig. Nästan som en egen liten församling. Min kyrka.
Visserligen har Johanna Grudeborn alltid haft kompisar som inte är kristna. Men brassbandet och vännerna i kyrkan har funnits som en trygg och självklar punkt.
– Gemenskapen är absolut det som har betytt, och betyder, mest för mig när jag tänker på min kristna uppväxt. Men också att det finns något mer, något djupare, säger hon.
Som barn åkt e hon på kyrkans brassbandsläger i Småland varje år, samma läger som hennes mamma länge var ledare på. Det var sommarens höjdpunkt, minns hon, att träffa samma gäng kompisar från olika delar av landet.
I tonåren fortsatte de ses på ungdomslägret i Jönköping. Numera träffas de på den årliga SM-tävlingen i brassband, en fast punkt i kalendern där kontakter hålls vid liv.
– Det är en liten värld. Vilken stad jag än kommer till kan jag leta upp vår kyrka, där allt är nästan precis som hemma, och träffa folk jag känner på något sätt. Nu, medan jag bor här, spelar jag exempelvis i Malmö brassband i Stadionkyrkan.
Hemma pratade föräldrarna aldrig om sina egna trosuppfattningar. Johanna Grudeborns barngud satt på sitt moln i himlen och Jesus hade sitt långa hår. De bad Gud som haver, gick på gudstjänster, sjöng och spelade.
– Men vi pratade mycket om hur man ska vara mot varandra. Att man ska vara en god och bra människa. Kanske gör man oftare det i religiösa familjer. Å andra sidan är det säkert något man gör i många andra också.
Själv var hon aldrig särskilt trotsig som tonåring. Hon kände heller inte att föräldrarna hade krav på hur hon skulle vara som kristen. För en del av lägerkompisarna däremot, har det varit annorlunda. Bland dem är det viktigt att sköta sig, inte dricka och inte ha sex före äktenskapet.
– Många av mina kristna kompisar tänker så. Ibland har jag undrat om jag också borde göra det och kanske fått försvara mig lite, lite grann. Men jag har aldrig känt mig mindre kristen för det.
S jälv festar hon måttligt, dricker max något glas. I två år har hon haft en pojkvän, tills det tog slut i vintras.
– Han är också från Missionskyrkan och det var under våra samtal om tro som jag började fundera mer på var jag själv faktiskt står. Sedan dess har jag också börjat prata mycket med min mamma om mina tankar. Hon är förstående, inte alls pressande.
Innan Johanna Grudeborn tackade ja till platsen på Eslövs musikallinje snurrade tankarna: En skola som inte är kristen, tänk om det festades lika mycket som hon hade hört det snackas om. Folk som var fulla hela tiden. Skulle hon trivas?
– Nu, efter ett halvår på skolan, har jag lärt känna flera som tänker som jag. Som inte gillar att dricka sig fulla till exempel. Men framförallt som har lika värderingar. Trots att de inte är kristna.
Det har förstärkt den inre surrande frågan:
– Har jag en egen tro? Vad är egentligen skillnaden mellan hur jag tänker och känner och de som jag träffat här som inte är kristna men har samma värderingar?
Ibl and tänker hon att det hade varit annorlunda om hon precis som en del av kompisarna hade börjat på en kristen folkhögskola.
– Där har man andakt och bön. Kanske hade jag kommit närmare min tro då.
Vad hade hänt om du kom mit fram till att du in te är kristen?
– Det hade varit svårt. Musiken, gemenskapen, det hade inte blivit samma sak då. För frågan är ju hur mycket som ligger i tron och hur mycket som ligger i gemenskapen. Den kristna tron är ju något vi alla delar som hela tiden finns där i bakgrunden.
Hon snurrar lätt på guldkorset om halsen.
– Det går lite upp och ned. I dag skulle jag svara att jag är kristen om någon frågade, andra dagar är jag mer svävande.
Gå till toppen