Kultur

Sågar svenskt filmstöd

Peter Dalle fick kriga för att finansiera sin bioaktuella krigsthriller ”En fiende att dö för”.– Svenska Filminstitutet tycker inte att jag är särskilt bra, helt enkelt, säger Dalle – som är starkt kritisk till hur filmstödet fördelas.

Sydsvenskan skulle egentligen ha intervjuat Peter Dalle för en vecka sedan, inför biopremiären av ”En fiende att dö för” den 16 mars. Men en blackout kom emellan.
Skådespelaren kollapsade i Malmö på Nöjesteaterns scen, mitt under en föreställning av ”Zpanska flugan”.
– Det har varit för mycket helt enkelt. Det tog bara stopp i huvudet, säger Dalle som nu mår bra efter en ordinerad viloperiod.
”En fiende att dö för” är Dalles första film som regissör sedan komedin ”Skenbart” 2003. Sedan dess har han stångat huvudet i väggen på Svenska filminstitutet. Först tackade filmkonsulenterna nej till ett skräckfilmsmanus, sedan till ”En fiende att dö för”.
– Jag har ju gjort en hel del filmer, så det är tråkigt att de inte har tilltro till mig. Problemet är att de som fördelar pengarna inte har gjort film själva, och därför har väldigt svårt att bedöma manus. Ett manus är ju en ritning och inte en färdig film.
– Jag brukar jämföra det med att en krogkritiker kan vara expert på att bedöma restauranger, men kan inte som en kock titta på ett recept och säga ”det här blir inte bra för det är för mycket rödlök”.
Istället fick han söka sig utomlands, vilket gjort ”En fiende att dö för” till en ovanligt osvensk svensk film. Pengarna har främst kommit från Tyskland, Polen och Norge. Inspelningen skedde i Hamburg och på Svalbard med en internationell skådespelarkår. Och huvudrollen görs av en svensk som inte är Mikael Persbrandt, utan den relativt okände Richard Ulfsäter (Steffen i tv-serien ”Playa Del Sol”).
Filmen skildrar hur en svensk geolog (Ulfsäter) i augusti 1939 mönstrar på en internationell forskarbåt till Svalbard. Tanken är att man ska hitta fossil som kan bevisa teorin att alla kontinenter en gång var sammanklumpade i en kontinent, Pangaea. Men det kollegiala samförståndet och den fina drömmen om ett gemensamt ursprung kastas över bord, när andra världskriget bryter ut. Den neutrale svensken kommer i kläm mellan tyskar, engelsmän och ryssar.
– Min tanke var att ta den mest schabloniserade konflikten någonsin, komplicera den och spela på publikens förutfattade meningar. För så här borde det rimligtvis ha sett ut på arbetsplatser där bekanta hamnade på olika sidor.
Det har tagit fyra år att realisera filmen. För lång tid, menar Dalle.
– Det är som att bli kär och säga ”Ska vi gifta oss? Jag har en lucka 2022”. Filmskapande är ett passionerat yrke, får man en idé vill genomföra den med det samma. Jag vill inte åka runt igen i flera år och övertyga människor som inte kan läsa manus.
Hur borde systeme t se ut?
– Man måste ha bra efterhandsstöd, så det går att gambla själv. Och unga regissörer borde få chansen att lära sig yrket på tv. Man kan inte göra en biofilm när man är 20 år, för det är som att bygga ett helt hus. Med tanke på all den skit som visas i tv förstår jag inte varför SVT inte skulle kunna upplåta flera timmar i veckan åt unga filmare.
”En fiende att dö för” hade premiär i Malmö och Lund i fredags.
Gå till toppen