Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

En förförelse som förlorat sin fräschör

Regi och dramaturgi: ­Enrique Vargas, Teatro de los Sentidos. Republique, Köpenhamn, 21.3.

Publiken släpps in en och en och får följa en labyrint där uppsättningen bland annat knyts till en serie tarotkort.
Vad händer efter en förförelseakt? Antingen utvecklas med tiden en komplex kärlek. Eller också uppstår en ny förförelseakt, som med små variationer skiljer sig från den förra. När teater­magikern Enrique Vargas nu gästar teaterhuset Republique, tillsammans med sitt spanska kompani ­Teatro de los Sentidos, är jag långt ifrån oskuld. Jag har låtit mig förföras flera gånger förut. Men det är först efter den danska premiären av hans ”Orakler”, som mötet börjar kännas lite kvalmigt. Ungefär som en parfym kan lukta, snarare än dof ta friskt.
Liksom Enrique Vargas ankomst på dansk teatermark, som inföll under bejublade former som del av HC Andersen-jubileet 2005, är ”Orakler” konstruerat som en labyrint. Publiken släpps in en i taget, med några minuters intervall. Efter att ha uppmanats att formulera en fråga att ta med på resan, vandrar vi barfota runt i mörkret med händerna trevande längs väggar av tyg.
En värld av myskdoftande scenerier avtecknar sig i ett kornigt ljus, där ett tiotal karaktärer bjuder in till poetisk interaktion. Fysisk beröring, utmaning av balanssinnet och viskande frågor föser varje besökare mjukt framåt.
Om labyrinten är Enrique Vargas favoritform, är myten hans bästa stoff. Men ”Orakler” knyts istället till en uppsättning tarotkort, som dessvärre inte bidrar med samma djup och stadga. Ett vetekorn trycks in i handen, placeras i jord, gror och mals så småningom till mjöl, för att bli till en deg som knådas i blindo. I en scen sjunker jag ner i ett hav av vetekorn och masseras av en mörk skönhet som visar sig vara ”döden”. Latinamerikansk mystik eller ospecifik new age?
Under premiärkvällen förlorar ensemblen greppet om labyrintens flöde. Detta får mig att fundera över två saker. Det första är att den intrikata dramaturgin i så stor utsträckning bygger på suggestioner. Det andra är att felsteg kan peka ut helt nya innebörder.
Vad betyder till exempel en oplanerad krock med ”djävulen” i en mörk gång? Man kan också reflektera över vad den utsålda spelperioden representerar i ett vidare perspektiv. Är det här en ­teaterform som manar till tanke och handling? Eller mer ett sätt att låta sig smekas?
Gå till toppen