Likt en utopisk farkost har ljus­maskinen a (alfa) landat inne i Skissernas museum och får rummet att vib­rera av ett glödande sken. Med hjälp av hyfsat enkel teknik har konstnären Andreas Nilsson och ljusdesignern Ossian Ekman vidareutvecklat en så kallad ”Dreamachine”. Historien bakom drömmaskinen, skapad av poeten och konstnären Brion Gysin och matematikern Ian Sommervilles och först presenterad på The Beat Hotel i Paris 1961, gör tveklöst sitt för att stärka installationens dragningskraft. ”Det första konstverket i historien att se med slutna ögon”, deklarerade Gysin på sin tid. Faktum är att det fungerar. Om man blundar framträder fängslande optiska mönster. Men verkets elektroniska ljud, skapat av Mikael Syréhn, både accelererar och stör hypnosen, och driver upplevelsen mot yrselns brant.

Om tidens beatpoeter och författare, som Aldous Huxley och William S Burroughs, såg stroboskop- och flicker­effekter som ett sätt att tänja medvetandets gränser, har teknikutvecklingen sedan dess förvandlat ljusdesignens förtrollande effekter till discogolvets allmängods. Det är nu Ekman och Nilsson medvetna om. Likväl förverkligar de för förs­ta gången Gysins tanke att bygga en ”Dreamachine” som i gigantisk skala kan ersätta vardagsrummets tv-apparat.

Skulle drömmarna – och vardagen – bli rikare om man lät de psykedeliska ljusmönstren öppna dörren mot ens inre djup? Det framstår som osannolikt men tanken tjusar. Ljuskonst äger sin egen lockelse. Även konstnärer som Olafur Eliasson och James Turrell arbetar för att vidga betraktarens sinne genom ett avancerat bruk av färgat ljus. Lättköpt upplevelsekonst, fnyser deras kritiker, men väl ställd inför den är det i bästa fall som att träda in i en värld av magi där alla möjligheter plötsligt tycks öppna. Sådana upplevelser är värdefulla. Därför, låt inte tillfället att prova ”Dreamachine” gå förlorat, hur påfrestande det än må vara.