Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

De står för fiolerna

Musiker står i kö för att anlita Vindla String Quartet.

Vindla String Quartet: Caroline Karpinska, Gerda Holmquist, Elina Nygren och Maria Andersson.Bild: Foto: Stefan Isaksson
Att lägga stråkar till popmusik kan vara ungefär som att skarva till en heltäckningsmatta. Det ska fylla ut, det dämpar och stänger in, men det är strängt taget inte så noga med hantverket och finesserna — någon ska ändå ställa en klumpig soffgrupp och en fet tjock-tv ovanpå alltsammans, och det finns ingen som synar skrymslena. För övrigt riktas strålkastarna någon helt annanstans.
Fullt funktionellt, fast inte så spännande.
Men att arrangera stråkar för popbaserad musik kan vara så mycket mer. En stråkkvartett som tillåts ta utrymme och interagera med låtskrivaren och producenten kan sporra de övriga musikerna och bidra till en musik med större dynamik, rikare klanger, oväntade möten.
Kvartetten Vindla är ofta en sådan.
— Det handlar bland annat om vilken funktion man vill ge stråkmusikerna. Om man vill bjuda in, säger Elina Nygren som spelar kvartettens viola. Det är så fantastiskt med Magnus Tingsek, han har släppt in oss i sin värld och låtit oss röra oss fritt. Attityden har aldrig varit "spela det här".
— I en del andra sammanhang får man enbart till uppgift att spela långa toner, och sedan pressas man långt bak i mixen. Man blir inte mycket mer än utfyllnad.
Vindla är en mångsidig kvartett; alla fyra har en gedigen utbildning från musikerlinjen vid Malmö Musikhögskola, men de har också ett passionerat förhållande till olika typer av pop.
De ger traditionella konserter med en klassisk repertoar, framträder också live med band som tvingar dem att micka upp sina träinstrument för att höras. När de nästa helg spelar på Victoriateatern är halva kvällen vikt för samarbeten med folk som Big Fox (Charlotta Perers), Tingsek, Forest & Crispian och Linnea Henriksson. Resten av speltiden ägnas åt instrumental kvartettmusik — från Sjostakovitj via Philip Glass till Piazzolla.
Vilka avgörande förändringar måste till i hoppet från Sjostakovitj till pop? Ligger det i anslaget? I attityden?
— Det handlar väldigt mycket om rytmen, säger Elina Nygren.
— Det har vi fått jobba med mycket, säger förstaviolinisten Caroline Karpinska. Att ha is i magen, att inte driva musiken alltför mycket. Inom klassiskt driver man ofta en fras, tänker alltid framåt. Med popen har vi fått lära oss att ta ett set tillbaka, att spela på slaget.
— Det handlar om förhållandet till pulsen, säger Elina Nygren. Om vi spelar klassisk musik, och spelar själva, kan pulsen få svaja upp och ner — för att förstärka känslan i musiken.
Det gäller med andra ord att hitta svänget, att faktiskt inordna sig. "One nation under a groove", som Funkadelic uttryckte det. Men musikerna talar också om utmaningen i att intonera när man spelar med ett band med klaviatur. Ett klaverinstrument har tempererad intonation — du kan inte glida mellan tonerna som med en fiol, en slidegitarr, trombon eller sångröst; det finns fasta intervaller mellan tonerna — och anger därmed villkoren för samspelet.
Är det roligare att spela utan en pianist som står för grundkompet?
— Nej, det är bara ett annat sätt, säger violinisten Maria Andersson.
— Det är det vi alla gillar. Det är så skönt att få göra så många olika saker och få beröra på så många olika sätt, säger Karpinska. Det är ju det musik ändå handlar om: att beröra människor. Först sitter man inför 6000 skrikande människor på Malmöfestivalen, sedan på ett naturreservat i Halland och spelar för fyrtio friluftsmänniskor som torkar tårarna.
Caroline Karpinska, Maria Andersson och Elina Nygren träffades på S:t Sigfrids Folkhögskola i Växjö för sju år sedan, därefter kom de alla tre till Musikhögskolan i Malmö. Där träffade de cellisten Gerda Holmquist, som så småningom stabiliserade kvartetten. Det första giget under namnet Vindla var på Debaser i Stockholm 2008 då en rad artister — från Moto Boy till Maria Pia Espinoza — hyllade Dusty Springfield.
För att ge musiken den lyxkant som krävdes behövde husbandet en liten stråksektion. Jonas Nydesjö, som undervisat på S:t Sigfrid, tipsade dem om Caroline Karpinska.
— Gudrun Hauksdottir ringde och efterlyste någon som kunde arra stråkar, berättar Karpinska. "Vi måste starta en kvartett!", tänkte jag och ringde vidare. Det var så det började.
Största utmaningen hittills är antagligen samarbetet med Magnus Tingsek, som verkligen gått på djupet. De flesta låtar hade redan spelats in och getts ut på platta, men nu skulle de plockas sönder och sättas ihop på nytt. Det gav kvartetten större konstnärligt ansvar, och med detta ansvar också en del av den prestationsångest som många musiker som skyltar med sina namn överst på affischerna får dras med.
— Jag fick vara med och bygga upp låtarna, med helt nya arr. Det skulle ju vara bara vi, Magnus och pianisten Måns Mernsten. Sådant är ju väldigt häftigt, samtidigt som uppdraget ger mer ångest. "Shit, hur ska det här gå? — vi är plötsligt en stor del av det här." Jag hade fullständig panik när vi började, men blev jättelycklig när det föll ut så väl. Spannet mellan att må dåligt och må bra är större än vid de tillfällen då jag har någons färdiga demo att utgå från. Då vet jag ungefär hur det kommer att låta redan från början.
Låt oss säga att en artist eller producent anlitar er för att mest bara sockra musiken. Tar ni er an jobbet?
— Det är absolut ok. Med Moto Boy var det mycket så; det handlade om rätt mycket om att spela långa toner, att skapa en känsla, säger Karpinska. Här var utmaningen att hitta en plats i ett större sammanhang, där man inte ska sticka ut utan komma in som en sorts matta. Det finns ett värde i det med.
— Det finns ändå ett utrymme för oss i Moto Boys musik, även om vi bara spelade enklare grejer. I och med att arret är så minimalistiskt så finns det luft i musiken. Bara en fiol släpptes in så blev den en stor del av helheten, säger Maria Andersson.
Då finns det andra tillfällen, då musikerna helt enkelt spelar för brödfödan. Tar ett kneg, kniper fiolen under hakan och låter stråken gå.
— Det ju skillnad på jobb och jobb, slår Elina Nygren fast. Vi har varit med om skivinspelningar där vi lägger några långa toner och får betalt för det. Varken mer eller mindre. Det är inget vi behöver stå för konstnärligt. Men om det blev fint och folk blev nöjda så räcker det. Har man inte en relation till artisten så är det ... mest bara lite kul att få vara med.
Du har inte alltid samma krav på dig själv?
— Jag försöker att inte ha det. Det hade blivit ohållbart, säger hon. Att alltid vara fullt fokuserad och spela perfekt går ju inte. I vissa lägen krävs ju inte så mycket av mig, eftersom jag spelar en stämma som ligger någonstans i mitten och inte hörs så mycket. Jag behöver inte lägga ner min själ i allting jag gör, det kan jag spara till när det verkligen gör skillnad.
Finns det tillfällen då ni tycker att det hade dugt lika bra med en syntmatta som att anlita er?
— Det ... kan man nog säga. Jag vill inte nämna namn, säger Karpinska, men vi gjorde en inspelning för ett tag sedan då jag tänkte just så.
Försöker ni utmana producenten i sådana lägen?
— Absolut. Men det är inte säkert att producenten vill ha något annorlunda. Vissa har synt som ljudideal. Men syntarna blir för all del bättre och bättre, säger Karpinska — ibland har jag själv blivit chockad över hur likt det kan låta. Men man kan alltid jobba med andra saker i arret som gör skillnad, med dynamiska saker.
Det finns gott om banala exempel på stråkmusik. Romantiska klichéer uttrycks allra enklast med stråkar, det gäller i pop- likväl som i filmmusik. Svepande stråkar skvallrar om romantik.
— Det jag tycker är tråkigast är när man bara får spela i balladerna, säger Maria Andersson. I fallet med Big Fox blev det bra — de ville fylla ut soundet i balladerna, det blev mäktigt och fyllde en funktion — men i andra sammanhang kan det bli ...
— Men vi kan ju så mycket mer! vill man säga, och det säger Elina Nygren. Ska jag verkligen sitta här och spela en lång ton till en vacker pianoslinga?
Stråkinstrument är ju väldigt fysiska och rytmiskt smidiga instrument, de är instrument för attack och aggressivitet. Också.
— Men ofta anses det att det inte finns utrymme för stråkar i en ösigare låt, säger Maria Andersson, bara i ballader där det inte finns så mycket trummor.
Är trummorna ofta i vägen?
Stråkmusikerna skrattar till, vaktar sina tungor, tänker efter.
— Det kan vara problem om vi sitter för nära. Det beror på vad det finns för PA-system. Och vem som spelar. Och vem som är ljudtekniker. Och hur det är arrat.
Att dela scen med ett rockband är inte oproblematiskt.
— På något vis måste de lämna utrymme, för att stråket ska kunna visa sitt bästa ansikte. Ibland kan elgitarren ta över, den spelar ändå i samma register och på samma frekvenser, säger Maria Andersson.
I en sådan konsert mickar ni upp era instrument. Ställer det andra krav på er, rent speltekniskt?
— Vi har ju investerat i bra mickar för att få så naturlig klang som möjligt, det är långt ifrån alla myggmickar som fångar det rätta ljudet. Det kan bli burkigt. Men det finns ändå inte utrymme för finlir. Det är mer: "skit i nyanserna, nu kör vi", säger Andersson.
— Ibland kan det vara gött, säger Karpinska. Det är askul att få ösa. Men man vill ju ha variationen, även som publik.
De talar mycket om dynamik, om orkestrars och bands möjligheter att variera sig genom att faktiskt ta bort.
— Alla behöver inte spela hela tiden, påpekar Elina Nygren. Popmusiker har mycket att lära om dynamik. Musik blir mycket mer intressant om det finns pauser och luft i musiken, allt behöver inte fyllas ut alltid. Mycket av den musik man hör på radion är så kompakt, alltihop är som en klump som spelats in med tvåhundra kanaler i topp.

Vindla String Quartet

Utan Vindla hade fem Malmöproducerade popplattor från åren 2010-12 låtit väsentligt annorlunda. Dessa:
Albin Gromer: Album (2012)
Tingsek & Vindla String Quartet feat. Måns Mernsten (2011)
Big Fox: Big Fox (2011)
Forest & Crispian: Morgenlands (2011)
Moto Boy: Lost In the Call (2010; Vindla spelade som trio, utan cello).
Live har kvartetten dessutom framträtt med Provköket och Dollykollot.
Aktuellt? Kvartetten spelar på Victoriateatern i Malmö 31 mars. Gäster är inte bara Tingsek, Bix Fox och Forest & Crispian utan också Linnea Henriksson. Vindla medverkar på hennes nya album, som kommer i maj.

Fler stråkar i popen

Först? Beatles igen. Eller snarare George Martin. Det var hans idé att låta resten av bandet stanna hemma och för låten "Yesterday" (1965) skriva ett stråkarr som ackompanjerade Paul McCartney. Året därpå användes en dubbelkvartett för "Eleanor Rigby".

Roy Woods band The Move använde stråkkvartett i 60-talslåtar som "Beautiful Daughter" och "The Girl Outside".

Colin Blunstone, från Malmöaktuella kammarpopbandet The Zombies, sjöng solo till stråkkvartett både på sitt första soloalbum ("One Year", 1971) och sitt senaste ("The Ghost of You And Me", 2009).

Fläskkvartetten kompade Thåström i låten "Innan himlen faller ner", på 1986 års album "Synd". Kvartettens egenskivkarriär inleddes året därpå.
Brodskykvartetten och Elvis Costello gjorde gemensam sak med 1993 års sångcykel "The Juliet Letters" som de skrev ihop. Kvartetten har under 00-talet samarbetat med Björk.
Kvartetten Stockholm Strings har sitt upphov i "The Forever Changes Orchestra", som skapades för en turné då Arthur Lee från bandet Love återskapade albumet "Forever Changes". Två år senare turnerade Stockholm Strings n' Horns med Brian Wilson.Kvartetten har spelat på skivor med bland andra Håkan Hellström, Melissa Horn och Sugababes.
I Malmö finns Ebreliuskvartetten, som spelat in med bland andra Christian Kjellvander och David & The Citizens, liksom Amandakvartetten som bland annat spelat Brodsky/Costello-musik med Ola Salo.
Gå till toppen