I över hundra år har Hjalmar Söderberg fortsatt locka nya läsare. Och hans popularitet tycks inte avta.
Biblioteksutlåningen av Söderbergs böcker har under de senaste fem åren legat stadigt på mellan 40 000 och 50 000 lån per år. Och när Nöjesguiden för några år sedan frågade ett antal kulturpersonligheter om vilken som var den bästa svenska romanen genom tiderna fick Hjalmar Söderberg flest omnämnanden, före andra tungviktare som August Strindberg och Selma Lagerlöf.
Hans romaner tycks utöva en sällsynt lockelse också på författare. Gun-Britt Sundström, Kerstin Ekman och Bengt Ohlsson är några av dem som flera gånger gett berättelserna nytt liv genom egna omdiktningar.
Och när Kent släppte sitt album ”Isola” 1997 citerades Söderberg av Expressens recensent, som menade att låtskrivaren Joakim Berg skrev ”på samma fin de sicle-tema” som den berömde författaren en gång gjorde.
Hjalmar Söderberg är helt enkelt en klassiker som aldrig blir riktigt dammig. I något läger.
Och nu ska hela hans produktion ges ut på nytt. I 17 band samlas samtliga texter i nya, vetenskapligt kommenterade upplagor. Allt från noveller och romaner till kulturjournalistik och religionskritik.
Först ut är den skandalomsusade debutromanen ”Förvillelser” från 1895 – ”bland de okyskaste alster av svensk penna”, som Aftonbladet skrev – samt hans sista stora skönlitterära verk, ”Den allvarsamma leken” från 1912, om Arvid Stjärnblom och Lydia Stilles smärtsamma och förbjudna förälskelse i sekelskiftets Stockholm.
Till hösten väntar ”Martin Bircks ungdom” och ”Doktor Glas”. Bakom satsningen står förlaget Lind & Co.
Men vad är det som gör att Hjalmar Söderberg fortfarande hittar nya läsare? Och vad lämnar han för avtryck i den svenska litteraturen idag?
Leif Eriksson är redaktör på Lind & Co. Han säger att Hjalmar Söderberg är lite av en författarnas författare, som kanske mer än någon annan har påverkat det svenska litterära landskapet idag.
– Det är något med hans blick. Han hade en förmåga att se förbi sådant som bara var tidstypiskt, säger Leif Eriksson.
Författaren Per Hagman läste ”Den allvarsamma leken” under början av 1990-talet, i samma veva som han själv slog igenom med debutromanen ”Cigarett”. Sedan dess har han gett ut ytterligare fem romaner, samt både dikter och noveller.
De kringflackande karaktärerna i hans berättelser, samt de svåra kärleksrelationerna, har gjort att Per Hagman ibland har jämförts med Hjalmar Söderbergs dandyism och samröre med den svenska flanörtraditionen.
I en mejlväxling med Sydsvenskan medger Per Hagman att han kan förstå jämförelserna, även om han aldrig medvetet inspirerats av Söderberg,
”Kärlek med förhinder, olika socialgrupper som möts, klassresor uppåt och neråt, vemodet, ja, jo, kanske finns det några likheter”, skriver Per Hagman och fortsätter:
”Söderberg kan väl sägas skriva en hel del om utanförskap och hjärta och smärta på fullaste allvar, men placerat i vad vissa kallar för ytliga miljöer. Det har ju jag också anklagats för, men Söderberg visar ju att stora frågor och känslor inte per automatik måste förläggas till litterära konsensus-miljöer för att ha existensberättigande.”
Kanske är det även en anledning till att Hjalmar Söderberg även har ett visst inflytande på populärkulturen.
Men först två klassiska Söderberg-citat:
”Man vill inte vara den man är. Man vill vara den man inbillar sig att man är.”
”Livet hör, som man kanske vet, inte till de sagor som slutar lyckligt.”
Längre fram i år kommer de att höras läsas både framlänges och baklänges i introt på bandet Lonely Girls debutalbum.
Lonely Girl startades i höstas av Kents gitarrist Sami Sirviö och 22-åriga Isabelle Erkendal, som tidigare medverkat i band som Peaches och West End Girls.
Albumet är klart och introt till skivan är kanske det tydligaste beviset på att Hjalmar Söderberg är en av Isabelle Erkendals största inspirationskällor när hon skriver sina låtar.
Framför allt är det Hjalmar Söderbergs beryktade passivitet – en oförmåga till handling som också återfinns i flera av hans romanfigurer – som går igen i Isabelle Erkendals texter.
– Det handlar mycket om att man är missnöjd med hur man lever, att man inte är nöjd, men ändå inte gör något åt det. Man matar liksom på, fast man gärna skulle göra något annat, förklarar hon.
Isabelle Erkendal har svårt att peka på vad det var hos Söderberg som fick henne att fastna.
– Det är svårt att säga exakt, men jag tycker om äldre litteratur, som August Strindberg och Hjalmar Söderberg. ”Den allvarsamma leken” just är nog något av det bästa som skrivits inom svensk litteratur. Men jag har inte bara inspirerats av hans litteratur, utan även av hans person, säger Isabelle Erkendal.
Utgivningen av Söderbergs samlade verk kommer att pågå i fem år. Leif Eriksson på Lind & Co kallar det för en drömsatsning som efter tio års planerande nu har blivit verklighet.
– Det är ett sådant levande författarskap. Hade det varit en museal gärning hade vi inte gjort det. Dels hade det inte gått att sälja, dels hade det inte varit intressant. Hjalmar Söderberg känns fortfarande oerhört samtida, till skillnad från många andra stora, säger Leif Eriksson.
Han får medhåll av Bure Holmbäck, som ägnat 56 år åt att studera Söderbergs liv och verk, och som är huvudredaktör för de nya utgåvorna.
En av anledningarna till att Söderberg fortfarande känns modern är enligt Bure Holmbäck hans förmåga att fånga just de känslor och tankar som skulle förbli giltiga även hundra år senare. Hans förmåga till självständigt och kritiskt tänkande gjorde honom skeptisk till auktoritära och kollektivistiska system: Söderberg var starkt religionskritisk; han ogillade kommunismen och hatade nazismen.
Bure Holmbäck kan egentligen bara nämna två punkter där Söderbergs omdöme vacklat: hans syn på Versailles-freden, samt hans till en början negativa inställning till kvinnlig rösträtt, en ståndpunkt som han senare kom att ändra.
Men framför allt är det språket och stilen som tagit Hjalmar Söderberg in i ytterligare ett sekel.
– Det är inte bara det att hans språk är enkelt, det är också väldigt uttrycksfullt. Han har ett starkt bildsinne, och berättar med bara några enkla ord scener så man ser bilden framför sig, säger Bure Holmbäck.
Hjalmar Söderbergs popularitet har varit relativt stadig genom decennierna, även om han till en början beskylldes för att vara osedlig och omoralisk, berättar Bure Holmbäck. Inte ens under de mer dogmatiska åren efter 1968, då litteraturen framför allt skulle vara socialt engagerad, omvärderades Söderbergs författarskap nämnvärt.
– Det kan bero på att han i sitt författarskap redan från början faktiskt var engagerad både socialt och humanitärt, trots att han under sin levnad kritiserades för motsatsen. Men man tänker att han av 68:orna skulle anses som en borgerlig och ointressant författare. Men han passade på något märkligt sätt in även där. Politiskt skulle man kunna beskriva Söderberg som en radikal liberal, som en folkpartist på vänsterkanten, säger Bure Holmbäck och fortsätter:
– Det är intressant att man nästan aldrig läser någon kritik mot honom idag. Han omtalas med respekt och sympati som en av våra största författare.
Per Hagman tror att Hjalmar Söderbergs status kommer att hålla i sig.
”För att vara en så gammal författare har nog Söderberg ett högst lättillgängligt eller till och med samtida tonfall och språk. Så jag kan tänka mig att det fortfarande är lätt att beröras av honom även om man är väldigt ung eller mindre litterärt bevandrad. Så var det för mig och kommer nog vara för massa generationer framöver”, skriver han.
3 andra röster om Hjalmar Söderberg:
Kerstin Ekman, som 2009 kom ut med "Mordets praktik", inspirerad av "Doktor Glas":
– Hans verk innehåller så mycket mer än de ännu lästa och populära romanerna 'Doktor Glas' och 'Den allvarsamma leken'. Där finns historietterna, små pärlor av stor språklig pregnans och med överraskningar och poäng. I hans kritik finns fynd att göra, som texten om Herman Bang som ger en ingång till ett lysande författarskap. Söderbergs religionskritiska böcker är både roliga och mycket väl underbyggda teologiskt och historiskt sett."
– Hans verk innehåller så mycket mer än de ännu lästa och populära romanerna 'Doktor Glas' och 'Den allvarsamma leken'. Där finns historietterna, små pärlor av stor språklig pregnans och med överraskningar och poäng. I hans kritik finns fynd att göra, som texten om Herman Bang som ger en ingång till ett lysande författarskap. Söderbergs religionskritiska böcker är både roliga och mycket väl underbyggda teologiskt och historiskt sett."
Gun-Britt Sundström, som 1973 gav ut romanen "För Lydia", en omdiktning av "Den allvarsamma leken" ur Lydias perspektiv:
– Det är uppenbart att hans författarskap har betytt en hel del för mig. Min allra första kontakt med honom var en novellsamling som jag fick i gymnasiet. Då tyckte jag har var lite för cynisk. Men så småningom förstod jag honom bättre. Nu har jag läst alla hans böcker, inklusive de religionskritiska verken. Att jag gjorde min egen version av 'Den allvarsamma leken' var aldrig tänkt som en kritik, utan mer som en lek för att se hur samma förhållande hade sett ut ur den andra personens perspektiv. Men redan då var Arvid den jag identifierade mig mest med."
Johan Kling, författare och filmare som har inspirerats av Söderberg i sitt arbete:
– Kanske är Söderberg ett tidigt exemplar av en modern människotyp, en 1900-talsmänniska, som i sitt tänkande skiljer sig från artonhundratalet och därför står sig än i dag. 'Doktor Glas', och kanske också Söderberg, är ju en narcissist, med hela sin uppfattning om att vara ensam, dömd till evig isolering från omvärlden, kung i sitt eget ödsliga landskap. Och narcissisten är ju 1900-talets centralfigur."
Hjalmar Söderberg
Född: 1869 i Stockholm.
Dog: 1941 i Köpenhamn, där han också ligger begravd.
Svensk författare och kulturjournalist. Debuterade 1895.
Produktion:
Romanerna ”Förvillelser” (1895), ”Martin Bircks ungdom” (1901), ”Doktor Glas” (1905), ”Den allvarsamma leken” (1912).
Därutöver bland annat två novellsamlingar, två religionskritiska böcker och ett antal pjäser. Flera av hans böcker har självbiografiska anslag, framför allt pjäsen ”Gertrud” (1906) och ”Den allvarsamma leken”, båda inspirerade av Söderbergs eget utomäktenskapliga förhållande med Maria von Platen.
Övrigt: Söderbergs böcker har översatts till 27 språk. Flera av dem har filmatiserats och satts upp på scen.
Hundra år av kärlek med förhinder
Arvid Stjärnblom och Lydia Stille möts i ungdomen och en blossande förälskelse uppstår i ett sommarfagert Stockholm. Men deras romans rinner ut i sanden. Arvid Stjärnblom börjar arbeta som journalist, gifter sig, bildar familj. Lydia Stille ingår ett olyckligt äktenskap med en äldre man. Så möts de igen, flera år senare, och passionen uppstår på nytt.
"Den allvarsamma leken" är en berättelse om passion, svek och svartsjuka. Den har lyfts fram som den största svenska kärleksromanen, men är också en tidsskildring av Stockholm under 1900-talets början. Den har fångat läsare i hundra år, översatts till 14 språk, filmatiserats två gånger och satts upp på scen vid åtminstone fem tillfällen. Den har också en självbiografisk botten i Söderbergs egen olyckliga och utomäktenskapliga relation med Maria von Platen.
"Den allvarsamma leken" gavs ut 1912, och blev Hjalmar Söderbergs sista roman. 1973 fick den nytt liv i Gun-Britt Sundströms omdiktning För Lydia, som i modern tid skildrar berättelsen ur Lydias perspektiv.