Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

”Jag var ägnad åt att bli formgivare”

Hon gjorde rent hus med kläd­koderna, spolade couturen och älskade industrin. Katja of Sweden gjorde mode till en modern angelägenhet. 2012 mötte tidningens reporter Katarina Tornborg modeikonen Katja Geiger – det blev en lång intervju om livet och karriären.

Porträtt av Katja taget år 2005. Inför den här intervjun avböjde hon vänligt men bestämt att bli avporträtterad.Bild: Foto: Thomas Engström
– Ja du, några kläder har jag inte kvar. Dem har jag lämnat till Kulturen!
Katja Geiger ser ut genom fönstret, ner mot den forsande Vramsån som så passande färdas förbi det gamla färgeriet, spinneriet och yllestampen. Hon bor nämligen här, mitt i Tollarp i ett av Färgaregårdens hus som var Tollarps första industri från 1867. Dessförinnan var det kvarn.
Kring Vramsån kan man se forsärla och i maj sjunger näktergalen. Att hon bor så här är att knyta ihop ett par ändar av ett helt liv. Hon föddes som Karin Hallberg i en disponentvilla i Skrom­bergabacken utanför Helsingborg 1920, och efter en internationell, radikal och nyskapande designkarriär som gick via Konstfack och Beckmans i Stockholm, till New York, Hollywood, resor över hela världen, umgänge med Berthold Brecht och Charlie Chaplin, Oona O’Neill, Ingrid Bergman, Roberto Rossellini, så kom hon tillbaka till Skåne, först till Huaröd, sedan till Tollarp. Det är att vara hemma.
”När jag föddes nästan svimmade han. En flicka till, så onödigt!”
Kata, som hon kallades ända fram till genombrottet i USA, hade två äldre halvsystrar från faderns första äktenskap.
– När jag föddes nästan svimmade han. En flicka till, så onödigt! vad ska man med en sådan till? Men mamma ropade till doktorn som skyndade tillbaka och se, där var en till på gång – en tvillingbror. Den efterlängtade sonen kom till slut.
Ett stillsamt leende.
– Och jag var bara en flicka. Ingen idé att lägga pengar på en flicka. Hon skulle ju bara gifta sig i alla fall. Och få barn.
Men livet i bruksmiljön formade henne mer än hon själv förstod. Pappan arbetade som formgivare åt Höganäs, och mitt emot bostadshuset låg alla de underbara, förbjudna och spännande verkstäderna där Katja hängde så fort hon hade en chans.
– Det är klart att vi inte fick vara där, det var ju farligt för barn, men vi var där i alla fall. Jag älskade det, all verksamhet.
Katja Geigers hem är vackert. Ingen kan påstå att det råder minimalistisk ordning i de olika rummen, snarare den härva av ting, reseminnen och böcker, liksom spridda anteckningar och fotnoter från ett livs skapande som har blivit sin egen rytm, sin egen ordning. Travar av skisser och gamla bilder, utkast, artiklar och saker i plastmappar, afrikanska skålar och masker, textilier.
Katja Geiger vid sina modeskisser 1954.Bild: Bror ”Blixten” Hansson
Hon står böjd över ett underbart fotografi från 50-talet. Hon ser så tidlös ut, så modern. Hon ler lite snett mot kameran, en upptagen kvinna.
– Jag var en riktig snyggis!
Inte bara var. Är. En superstilig 92-årig dam, lite spröd, lite tunn, lite skör efter ett otäckt fall som skadade ryggen för några år sedan. Pagefrisyren hänger med, ögonen är klara. Hon är välklädd på typiskt Katja-vis. Vi skulle säga enkelt eller minimalistiskt. Vit T-shirt, beige kashmirtröja ovanpå och en flätstickad cardigan i samma material. Mjuka vita byxor och en vit sjal runt halsen.
Hon går genom vardagsrummet.
– Vi kan väl sitta i köket? Går det bra? Det är där jag alltid sitter, mitt favoritställe.
Köket är långsmalt med ljus från fönste r åt två håll. Ett kvadratiskt ekbord står framme vid gavelfönstret. Därifrån betraktar hon gärna småfåglarna när de samlas vid fröautomaterna utanför. På bordet ligger en blåvitrandig linneduk, Katjas design, och i hyllan bakom står skålar i den karakteristiska mjuka, ganska höga formen, milt äggskalsvita med svart dekor. Den ena har stränga tydliga ränder på exakt avstånd från varandra, den andra asymmetriska tätare, vågiga ränder.
Vi kokar te. Och brer smörgåsar.
– Ursäkta om det är ganska rörigt, säger hon utan att låta det minsta urskuldande.
Katjas djupt religiösa mamma Hulda, född Hansson, kom från en stor gård i Torekov. Hon och hennes syskon var kända i hela bygden för sina vackra sångröster, och självklart sjöng de i kyrkan. Morbror Hjalmar, som tog sig namnet Örne, blev berömd tenor i Tyskland.
Pappa Anders Hallberg var inte troende och han hävdade allas rätt till en egen åsikt. Föräldrarna hade djup respekt och beundran för varandra.
Katja Geiger vid bord med modebilder 1985.Bild: Bertil Haskel
– Jag tror att pappa var mycket tacksam för att mamma var villig att uppfostra hans barn, och mamma, ja hon såg upp till pappa som till en gud.
Katjas natur var inte religiös på minsta sätt. Den var skeptisk och framförallt – rastlöst skapande. Äldsta systern, Elsa, var 20 år äldre än Katja och den som stöttade hennes konstnärliga ambitioner, drev på och trodde på henne.
”Jag kunde ligga en hel natt och våndas. Kunde jag be mamma om pengar att köpa mer av en färg som hade tagit slut?”
När Katja var femton år avled hennes far. Familjen bodde då i Landskrona, och det var där hon gick i skola.
– Jag målade en bilderbok till min systerdotter, ”Ingrid i älvornas land”, då var jag väl 14 år och Elsa sa: ”Nu ska du själv skriva till Albert Bonnier och visa vad du har gjort”. Så jag skrev: ”Snälla Albert Bonnier, jag är en fjortonårig skolflicka. Nu har jag gjort den här, och går det att göra den till en bok man kan köpa?”.
Det gick. Boken kom ut när Katja var 16 år. Plötsligt fanns den i bokhandeln och i tidningen kunde man läsa: ”16-årig skolflicka ritar bilderbok”. Katja skämdes ögonen ur sig.
– Då hade jag ju tecknat och ritat och blivit bättre. Jag tyckte att den var full av fel. Nej, den har jag inte kvar.
När man, som Katja, bott sina första år i husets syrum med mönster uppnålade på väggarna blir man präglad för livet. Där fanns tyger på hyllor och ett stort ritbord hon fått av pappa. Hon hade färger och pennor och papper att teckna på.
– Men jag begriper inte varför pappa ansåg att det var bra för en liten flicka att ha Karl XII:s likfärd [målning av Gustaf Cederström 1878] hängande ovanför sängen, men det gjorde han.
Med huvudet fullt av färg och form, vad kunde det bli av henne annat än designer?
– Men det var lärarinna de tyckte att jag skulle bli. Jag kunde ligga en hel natt och våndas. Kunde jag be mamma om pengar att köpa mer av en färg som hade tagit slut? Det var svårt att be henne, inte för pengarna, utan för att det var så – onödigt. Och när det hade blivit tyg över, bitar efter mina systrars klänningar, kunde jag fundera över hur det skulle kunna bli en klänning till mig, jag ritade mönster och tänkte och frågade fröken Jansson.
Vad sa fröken Jansson?
– Jo, nog kunde det räcka till en klänning åt lilla Kata.
Det fanns folk som såg att hon var begåvad, som trodde att hon kunde bli något. Också pappa.
– Kanske med viss sorg, ”för begåvningen var ju ändå inte till någon nytta.”
Katja och hennes tvillingbror Lars levde inte riktigt som de andra barnen. De kom till skolan i kängor, inte tollor, och Lars blev retad, han var ingen slagskämpe som Katja.
– Jag slogs med näbbar och klor för att försvara honom.
En sommar i Vejbystrand träffade Katja Margot från Norrköping som hade kommit in på Konstfack i Stockholm. Det beslutades att Katja skulle få söka hon med. Hon kom in och skulle bli lärare. Året var 1938.
Men innan Katja flyttade till Stockholm var hon tvungen att läsa upp matten som hon fått underkänt i. Som lärare hade hon den begåvade Kjell Stensson, som skulle bli hennes första man ett par år senare.
Margot och Katja skulle bo på Frälsnings­arméns hotell vid Fisktorget i Gamla Stan, i alla fall tills de hittade något annat.
– Det var billigt och tryggt. Och själva stället, ja det var en speciell känsla att sitta där och titta på torget, för pappa hade också bott i Stockholm, han hade också suttit och tittat på samma torg, samma hus och gator. Jag tänkte mycket på det.
Det var si och så med tryggheten. För att göra sig mindre bemärkta sydde flickorna långa nattlinnen av flanell som gick högt i halsen. En natt kom det in fulla sjömän i flickornas rum och de var tvungna att slåss.
– Vi sparkade och bet. Sedan flyttade vi till Surbrunnsgatan.
På Konstfack kallades hon ”lilla skånskan” och gjorde bort sig redan från början.
– Intill skolan låg en affär där man kunde köpa material och jag gick in och sa att jag ville ha en BH-penna. Jag menade förstås HB. Sen var det ett oändligt tjat om BH tills jag fick ryta till och be killarna att sluta.
Surbrunnsgatan var att komma ur askan i elden. Lägenhetens rum var uthyrda till olika personer, bland annat en före detta hovsömmerska.
– Hon kunde allt om sömnad. Men hon var mycket gammal, 90 år och lite knäpp tror jag.
Hur då?
– En dag när dörren råkade stå på glänt, såg vi att hon hade täckt alla väggar och ytor med vita lakan.
Så fanns det en annan hyresgäst där också.
– En dam som hade väldigt många herrbekanta. På nätterna. Margot förstod vad det var frågan om, men jag var farligt naiv.
Så det blev flytt igen till ett rum på Strand­vägen för fyrtio kronor i månaden.
Det låter förskräckligt dyrt!
– Det var det också. Men det var ett bra läge och jag kunde gå in till Estrid Eriksson på Svenskt Tenn och titta.
1940 hoppade Katja av Konstfack. Det var hennes syster Elsa som såg annonsen i tidningen, ”det har öppnat en ny skola i Stockholm, man lär sig om mode. Jag tycker att du ska gå dit och tala med herr Beckman.”
Det gjorde Katja och blev antagen till den allra första kursen som hade Göta Trägårdh som lärare, bland andra namnkunniga personer.
– Anders Beckman hade Harper’s Bazaar liggande i sitt rum och jag frågade om jag kunde få låna. Det fick jag och läste en spännande artikel om Parson’s School of Design i New York och redan då tänkte jag: Amerika, inte Paris. Jag fick låna tidningarna om jag lovade att lämna tillbaka och inte sätta fläckar i dem.
Katja lärde sig hur Stockholm var och hur arbetsmarknaden såg ut. Hon försörjde sig på att teckna annonser till Dagens Nyheter.
– Färglaverade teckningar. Det tjänade jag bra på. Och det var roligt.
Katja of Sweden från 1968 – blommig klänning med veck på kjolen och åtsmitande mössa.Bild: CLAES LEWENHAUPT
1941 gifte hon sig med Kjell Stensson. Hon beundrade honom mycket. Han var kunnig och intellektuell och han var passionerat ljud- och musikintresserad.
– En gång när han skulle rigga ljudet i konserthuset bad han självaste Toscanini att hålla tyst. Det var inte så bra, han fick inte gå på konserter på flera veckor.
”Han tyckte att mode var bara fjantigt, under hans värdighet. Han sa att han skämdes för att presentera mig för sina vänner.”
Hon var 22 år och nygift och förstod snabbt något viktigt om sig själv.
– Äktenskapet, det var ingenting för mig. Kjell var snäll, speciell, mycket begåvad. Men jag gjorde inget annat än att laga mat och putsa skor. Det var en omöjlighet, en mara.
Men du gick ju i skolan? När hann du skapa själv?
– På nätterna. Kjell förstod sig inte på kvinnor, i alla fall inte mig. Jag gick i skolan, jobbade ext­ra på varuhuset MEA, tecknade åt Dagens Nyheter, ja jag förstår inte hur det gick ihop.
1944 föddes sonen Anders.
– Och Kjell var inte intresserad av barnet och han tyckte att mode var bara fjantigt, under hans värdighet. Han sa att han skämdes för att presentera mig för sina vänner.
Tankarna på Parsons’s School of Design ville inte släppa taget och Katja sa till sin man att hon gärna ville gå på skolan.
Vännerna på Dagens Nyheter hejade på. Bang sa: ”Stå på dig, tös!”, Pernilla Tunberger, Eva von Zweigbergh, och Göta Trädgårdh, alla stöttade hennes planer.
– Kjell sa ”toppen, klart att du ska göra det”.
– Usch, säger Katja. Det här är för svårt.
Blicken vandrar iväg. Dags för en ny kopp te, en liten paus.
Pausen kommer med hemtjänsten som ser till att Katja får i sig sina mediciner. Hon har levt med Crohns sjukdom i hela sitt liv – en sjukdom som frestar hårt på tålamod och mage.
– Vet du, jag kom iväg till New York 1946. Och Kjell hälsade inte på mig en enda gång. Och Anders, som bodde hos en prästfamilj, ja, han hälsade inte på Anders heller. Det är svårt, det är det.
Äktenskapet rann ut i sanden.
2002 visades ett retrospektiv av Katja of Swedens kläder. Här med sextiotalsmönster av Carl Johan De Geer.Bild: Lisbeth Westerlund
Katja ville göra kläder som vanligt folk kunde köpa, inte haute couture. Man skulle kunna leva i hennes kläder. Hennes design förebådade en ny tid. Det hade hon känt hela tiden, och insikten blev glasklar efter ett besök hemma hos legendariska matskribenten Pernilla Tunberger.
– Hon bodde i ett stort hus, där fanns ett enormt rum med stora fönster på varje gavel. Mitt i rummet stod några Bruno Mathsson-fåtöljer och jag satte mig och kjolen åkte upp. Då kände jag att ”näe, så här ska det inte vara”. Jag ville göra kläder för moderna kvinnor, för den moderna arkitekturen, för bekvämlighet och kvalitet.
Det blev en extra ironi att hon, som gick ut som kursetta från Parson’s, fick ett fint stipendium. Ett år i Paris.
– Paris! Det ville jag inte alls! Folk kunde inte förstå det.
Men hon fick några goda råd av läraren Clare McCardell, en av tidens främsta modeskapare, idémässigt befryndad med Katja.
”Skaffa dig en man som inte kräver att du ska laga mat och passa upp”, var det ena. Det and­ra var: ” Lär dig att du har makt. Det har du när kunderna lämnar butiken för att just du slutar”.
Så småningom skulle hon träffa en man som inte krävde uppassning. Bara hon satte honom främst. Äktenskapet med filmskaparen Rod Geiger hade sina sidor.
Samtalet böljar fram och tillbaka i tiden, enstaka händelser, minnen, men en ton av vemod, kanske sorg finns där hela tiden, en insikt om att lite för sent komma förstå sin verkliga bestämmelse. Hon beskriver sig som rädd och osäker.
– Jag pratade aldrig om vilken längtan jag hade efter att få uttrycka mig. Då var tiden inte mogen för en självständig skapande kvinna. Men jag var ägnad åt att bli formgivare. En formgivare tänker på utveckling och form i den tid vi lever i, men också för den tid som ska komma. Men vad ska det bli i framtiden? Det kan man inte veta, men man kan ana. Och försöka skapa för den tiden.
Då var moderskapet heligt, påpekar Katja.
– Och jag hade lämnat bort ett barn.
– Jag vet då inte hur man ska förverkliga sina drömmar, men Rod gav mig stor frihet. Och stora bekymmer. Men jag gick min egen väg. Jag hade ingen annan väg att gå.
Katja Geiger tillsammans med maken Rod 1986.Bild: Vojta Klecka
1947 gifte Katja om sig med Rod Geiger – den besvärlige, djupt originelle amerikanske filmskaparen. 1948 föddes Lincoln i England, 1951 föddes Christopher i USA. Familjen var ofta på resande fot.
Rod Geiger stöttade hennes skapande– och gjorde henne samtidigt osäker. Han var kärleksfull, men också oberäknelig. Katja söker efter ord att beskriva honom.
– Dynamisk. Det hände alltid en massa saker runt honom.
Paret bosatte sig i Sverige 1953, i Huaröd, och startade mot allas inrådan Katja of Sweden. Succé hade hon gjort i USA med sina enkla folkloristiskt inspirerade kollektioner, en stil ingen tidigare hade sett. Rod Geiger älskade Huaröd och hade hela livet starka band till Sverige.
– Det där med familjebildandet, det är svårt när man brinner för skapande. Det fanns så lite tid. Rod drack så mycket att jag inte orkade klara ut allt. I stället skapade jag ett eget, hemligt liv. Kanske jag stängde mig inne i mitt skapande, stängde av för att slippa se. Min ateljé var mitt eget utrymme.
Katja Geiger framför huset i Huaröd 1960.
Hon tror att om hon hade varit en helt annan person, en som inte var så hämmad, så naiv, kanske en som inte blivit så känd, hade det varit lättare att handskas med hela situationen.
Katja talar om Sverigetiden med stor värme, särskilt MMT, Malmö Mekaniska Tricotfabrik.
– MMT var som en vissen ros som började blomma igen. Med tiden blev jag mycket duktig på maskiner, men det är klart, det fanns problem. Ingen ville ta order av en kvinna.
Hennes kärlek till hantverket är djup och äkta och hon återkommer många gånger till den lyckliga tillfredsställelse att se ting bli till.
– Vi hade ett fantastiskt hem på Södra promenaden i Malmö under en period på 60-talet. Där fanns allt. En skomakarverkstad, en syateljé, showroom och hem i ett.
Egentligen vill hon inte prata så mycket om det som varit. Det står i hennes bok, säger hon. Men liv och verk är så sammanflätade, man kommer inte förbi det faktiska. Kärnan var en känsla, en önskan att förverkliga idén om det moderna. Hon är mycket stolt över skorna hon designade för Gyllene Gripen och anser dem vara hennes största bedrift.
Katja Geiger i sin designstudio 1973.Bild: Staffan Johansson
För Katja handlade allt om kroppen i ett sammanhang. Dess rörelse i rummet, mjukhet och smidighet, var hörnpelare i hennes tankar om design, också när det gäller hennes andra karriär som textil- och keramikdesigner i USA. Det skulle bli 20 år till på andra sidan Atlanten innan Katja och Rod flyttade tillbaka till Skåne på 90-talet.
Rod Geiger avled år 2000. Katja bor ensam i sitt hus, hon har nära kontakt med sonen Christopher som bor inte så långt ifrån och sonen Anders som också bor ganska nära . Sonen Lincoln bor i USA med sin familj.
Saknar du Rod?
Hon känner efter. Eller tänker.
– Nej. Egentligen inte. Rod hjälpte mig mycket. Fast jo, ibland, vissa sidor. Jag har det bra så här. Jag tror till sist att barnen fick en bra barndom även om vi egentligen aldrig har pratat ut om hur det var att växa upp med oss som föräldrar.
Det kanske inte heller behövs, säger hon.
– Jag hoppas att jag får ett nytt liv efter det här. Då blir jag hantverkare igen. I framtidens material. Jag undrar vilka det blir. Jag undrar vilket språk vi talar. Kinesiska? Engelska? Vem kommer att leda världen? Har vi någonsin varit med om en tid som är så teknikstyrd som vår? Jag är så nyfiken. Och häromdagen ringde förläggaren och frågade om det skulle bli en bok till. Fast jag vet inte.
Är du rädd för framtiden?
– Nej, det får bli vad skit som helst!
FAKTA

Katja of Sweden

Karin Hallberg, känd under namnet Katja of Sweden, föddes 1920.
Utbildning:1938–40: Konstfacks textil­linje.1940–42: Beckmans.1946–47: Parson's School of Design, New York.
Karriär i korthet:Till 1953. Bodde i USA. Gjorde succé med kläder inspirerade av Norden och folkdräkt.1953: Tillbaka till Sverige och Huaröd.1955: Kollektionsvisning på H55 i Helsingborg.1958–1974: Skodesign för Gyllene Gripen1954–1975: Samarbete med MMT i Malmö.1962–63: Inspirationsresa till Västafrika1966: Visning i Paris. Succé.1976–96: Ny framgångsrik karriär i USA som heminredningsdesigner med textil, keramik och glas.1996: Flyttade tillbaka till Skåne.
Omskriven:"Mode och design utan gränser – en biografi" av Katja Geiger och Lars Åhlander kom 2000.
2012 auktionerades några plagg ur Katja of Swedens 60-talskollektion ut i Landskrona.Bild: Fredrik Johansson

Vad hände sen?

18 februari var det auktion på Skånes Auktionsverk i Landskrona och några plagg ur Katja of Swedens 60-talskollektion för MMT gick under klubban. Bland köparna fanns Malmö museer som kunde komplettera det de redan hade, samt museerna i Landskrona och Kristianstad.
Gå till toppen