Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Det som Sverige såg

Svante Lundgren har läst en viktig bok om det armeniska folkmordet. Rapporteringen i medierna brast, men det fanns svenskar som gjorde humanitära insatser.Folkmordet på armenier – sett med svenska ögon. Artos.

”En svensk tiger” var symbolen för en kampanj under andra världskriget vars syfte var att mana folk till tystnad och till att ligga lågt. Men under andra världskriget gjorde det officiella Sverige så småningom en stor insats och tog emot först de danska judarna som flydde från sitt land och i slutskedet av kriget tusentals överlevande från koncentrationslägren. Många enskilda svenskar stod också för betydande humanitära gärningar, inte minst Raoul Wallenberg. Hundra­årsjubileet av hans födelse firas i år.
Under första världskriget förrättades i det osmanska riket ett folkmord på armenier och andra kristna folk. Också den gången fanns det svenskar som var viktiga vittnen och som försökte undsätta de drabbade. Det här är dock mindre känt, eftersom hela folkmordet inte har samma framträdande plats i vårt kollektiva medvetande som Förintelsen. Sveriges riksdag erkände dock – till både den turkiska och den svenska regeringens förtret – folkmordet på ”armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker” den 11 mars 2010.
Teologen Göran Gunner har genom åren skrivit en hel del om Armenien. Nu återkommer han till temat med en angelägen bok om hur folkmordet på armenier syns i svenska källor. Det är framför allt tre sorts källor han analyserar: vad de svenska diplomaterna i det osmanska riket rapporterade om, vad den svenska pressen skrev och vissa svenska missionärers insatser.
Eftersom Sverige var neutralt hade landet en fungerande beskickning i Konstantinopel under hela världskriget. De svenska diplomaterna med ambassadör Anckarsvärd i spetsen var långt borta från de delar av riket där folkmordet ägde rum, men de fick rapporter som gjorde att de var mycket väl medvetna om vad som pågick. Anckarsvärd rapporterade till Stockholm att den ungturkiska regimen hade beslutat lösa den armeniska frågan genom ”den armeniska nationens utrotande”.
Den svenska pressen var upptagen av det pågående världskriget och skrev inte mycket om vad som drabbade armenierna. Ett undantag utgör våren 1917 då frågan togs upp i riksdagen och på ett stort opinionsmöte i Stockholm, vilket ledde till en viss tidningsdebatt. Vid opinionsmötet talade bland annat blivande statsminister Hjalmar Branting och han använde termen ”folkmord” för det som armenierna utsattes för.
Både Kvinnliga Missionsarbetare och Svenska Missionsförbundet hade missionärer i området. Bland dessa fanns denna historias verkliga hjälte, Alma Johansson.Barnmorskan från Uppland kom att allt som allt verka i fyrtio år bland armenierna. 1915 arbetade hon på ett barnhem i staden Mush i sydöstra Turkiet och fick bevittna hur stadens armenier, också barnen på barnhemmet, fördes bort och avrättades. Djupt traumatiserad tog hon sig till Konstantinopel och sedan hem till Sverige. Hon förmedlade sitt vittnesbörd till den engelska så kallade blåboken som dokumenterade övergreppen och senare utgav hon en kort skrift där hon berättade vad hon hade varit med om. På så sätt blev hon ett viktigt ögonvittne.
Folkmordet på armenier och andra kristna folk i det osmanska riket är väldokumenterat. Forskare har redan tidigare publicerat de viktigaste texterna ur tyska, österrikiska, italienska, franska, brittiska och amerikanska källor. De turkiska arkiven har allt mer öppnats på senare år. Inget nytt framkommer i de svenska källorna, men de styrker den bild som finns från förr: det var ett från centralt håll planerat folkmord som utfördes koordinerat och organiserat i syfte att rensa imperiet på kristna folkgrupper.
Några sakfel har smugit sig in i boken och tidvis blir det lite väl mycket av detaljerad återgivning av olika massakrer, som alla uppvisar samma kännetecken. Men det förtar inte helhetsintrycket: det är fråga om en både viktig och välskriven bok som mitt i all beskrivning av fruktansvärd grymhet också berättar om människor som i den svåraste av situationer gjorde en heroisk humanitär insats. Alma Johansson var ingen Wallenberg, hon kunde inte rädda tusentals dödsdömda. Men hon fanns på plats, gjorde vad hon kunde och vittnade efteråt om sina upplevelser. Mer kan ingen begära.
Gå till toppen