Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Världen

Hon har väntat på rättvisan i 67 år

80-åriga Milica Blagojevics familj fick flera hus konfiskerade när Jugoslavien blev socialistiskt.I år, 67 år senare, har Serbien börjat lämna tillbaka de förstatligade husen.Men Milica Blagojevic kommer aldrig kunna återfå sitt barndomshem.

– Banditer! Tjuvar! ryter Milica Blagojevic åt gästerna innanför fönstret till Café Privé. Hon känner knappt igen huset som hon växte upp i längre. Ytterligare en våning har byggts på toppen, och där det tidigare var frisersalong, bageri och möbelaffär finns nu kaféet som, av bilarna som är parkerade utanför att döma, attraherar de unga och välbärgade Belgradborna.
– Det här är mitt, MITT, säger Milica Blagojevic upprört.
Hennes pappa köpte fastigheten på hörnan av Molerova- och Njegosevagatan i centrala Belgrad 1940, när Milica Blagojevic var åtta år gammal. Hon bodde där när de tyska bomberna föll över staden 1941, när de allierade bombade tre år senare, och när Titos partisaner firade segern över tyskarna och bildade den socialistiska federala republiken Jugoslavien.
Det skulle bli ett jämlikt samhälle, och alla skulle kavla upp ärmarna och bygga upp det krigshärjade landet, från Vardar (flod i Makedonien) till Triglav (berg i Slovenien), som det sjöngs om på den tiden. Jobb och bostad åt alla, och de som hade mycket skulle dela med sig.
Milica Blagojevics familj, på mammans sida, hade tjänat pengar inom trä- och byggindustrin. Hennes morföräldrar och släktingar bodde i vackra villor och fastigheter från början av förra seklet i centrala Belgrad. Några mil sydost om huvudstaden, vid Donaus strand ägde de vingårdar och en stor villa med glasdörrar ut mot den stenbelagda terrassen, kantad med stora rosenbuskar. Där tillbringade Milica sin barndoms somrar.
Inte långt efter att lagen om konfiskering av egendom antagits den 9 mars 1945 knackade det på Milica Blagojevic dörr: huset på Njegosevagatan hade förstatligats. De andra fastigheterna i Belgrad, liksom marken och villan vid Donau gick samma öde till mötes. Familjen fick behålla en lägenhet att bo i.
– Tänk dig att de kommer hem till dig en dag och säger: det här är inte längre ditt hem. Jag kan aldrig komma till ro med det de gjorde, säger Milica Blagojevic.
Hon tycker att varje normalt samhälle bör kunna ge sina medborgare arbete och bostad, men inte genom stöld och påtvingad ideologi.
På den nyinrättade Byrån för restitution är allt blankt och oanvänt. Direktör Strahinja Sekulic ska inom loppet av två år anställa 250 personer till de fyra kontoren som finns i Belgrad och tre andra serbiska städer. Idag är de 27 stycken. De förbereder sig på att ta emot ansökningar om ersättning för konfiskerad egendom från cirka 150 000 personer.
Advokater och ekonomer ska bedöma de bevis som de ursprungliga ägarna, eller deras arvingar, lämnar in. Fastigheter ska värderas och så småningom ska det räknas ut hur mycket var och en faktiskt kan få, det vill säga hur mycket 2 miljarder euro räcker till.
Den skarpaste kritiken från de ursprungliga ägarna handlar om just detta – att vad de får i slutänden bara är smulor jämfört med vad deras egendom är värd. Strahinja Sekulic medger att det är en otillräcklig summa, men att det är det bästa det fattiga Serbien förmår utan att skapa en än värre ekonomisk kris.
Han pratar om lagens politiska kontext, där social revolution, flera krig och privatisering ingår. Han säger att det är mycket begärt att en lag ska kunna rätta till allt. Och att det ändå var en god tanke, det man ville skapa i Jugoslavien efter andra världskrigets slut.
Milica Blagojevic familj fick vänja sig vid en betydligt enklare tillvaro än vad de varit vana vid. Efter gymnasiet deltog hon i flera arbetsaktioner, lagade mat till arbetslagen som byggde vägar och la järnvägsspår över hela Jugoslavien. Hon läste på universitetet och började jobba som kemilärare.
– Jag fick jobb direkt, det kan jag inte förneka, säger hon med ett motvilligt erkännande till en regim som det blev hennes lott att ogilla.
Efter 35 års arbetsliv lever Milica Blagojevic nu på en pension på motsvarande 4 500 svenska kronor, en bra pension med serbiska mått. Hon har noggrant delat upp kristallglas och guldarmband mellan sina två barn, men vill kunna lämna något mer efter sig.
– Idag är det pengarna som är det viktiga. Husen är bara minnen för mig, säger hon.
Flera saker skiljer Serbien från andra före detta kommunistiska länder. En faktor som försvårar processen är att privatiseringen av statliga bolag och statligt ägd mark började redan 1991, under Slobodan Milosevic. Han genomförde också en stor bostadsreform och sålde lägenheter till de dåvarande inneboende. Extremt få objekt är i statlig ägo idag och majoriteten av husen kan alltså inte lämnas tillbaka. Huset på Njegosevagatan fick 23 nya ägare efter Milosevic reform.
När Slobodan Milosevic störtades från makten föddes hoppet hos Milica Blagojevic om att rättvisa skulle skipas. Men det tog alltså elva år innan lagen kom.
– Vore det inte för EU skulle de aldrig antagit lagen. Av EU kan vi bara få fördelar. Och Serbien är ett rikt land, på en nyckelposition. Det betyder mycket för EU att Serbien kommer med, säger hon.
Milica Blagojevics pappa köpte fastigheten på hörnan av Molerova- och Njegosevagatan i centrala Belgrad 1940. Nu hoppas Milica Blagojevic på att få ekonomisk kompensation för att familjens hus konfiskerades.foto: kornelija szabó
Några mil sydost om Belgrad,
vid Donaus strand, ägde Milica Blagojevics familj en stor villa. Där tillbringade Milica sin barndoms somrar. Villan konfiskerades efter andra världskrigets slut.

Lagen om återlämnande

Lagen om återlämnande av konfiskerad egendom är en del av en större egendomsreform som varit ett viktigt krav från EU för Serbiens kandidatstatus.
Även om lagen nämner återlämnande är det främst ekonomisk kompensation i form av värdepapper som de ursprungliga ägarna kan vänta sig. Få objekt är fortfarande i statlig ägo.
Enligt lagen kan ägare av egendom, eller deras arvingar, lämna in sina ansökningar från 1 mars 2012 och två år framåt.
Ersättningen betalas ut över 15 år med start 2015. För sökande över 75 kortas tiden till 5 år, och för de över 65 till 10 år.
Maxbelopp till en enskild ägare är 500 000 euro.
Serbien har avsatt 2 miljarder euro för detta, varav en del kommer från försäljning av statliga bolag efter 2000.
Gå till toppen