Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Vår man i Berlin

Under andra världskriget fanns det en svensk ­utlands­korrespondent som visste lite mer än alla ­andra. Han ­hette Gunnar Th:son Pihl och jobbade på Sydsvenskan. Per T Ohlsson ­tecknar hans porträtt.

När det begav sig såg han ut som en blyg folkskollärare, eller kanske kamrer: glasögon, hög panna, bakåtkammat hår, aningen veka anletsdrag. Men bakom den stillsamt prydliga ytan vibrerade en kallhamrad reporter som under Europas mörkaste år var stationerad i ondskans centrum.
Han hette Gunnar Th:son Pihl och var Sydsvenskans man i Berlin fram till 1943, då han arresterades av Gestapo och kastades ut ur Tyskland.
Efter utvisningen skrev Pihl, på uppdrag av ett amerikanskt förlag, en storsäljande bok om sina erfarenheter. Där beräknade han, två år före krigsslutet, att drygt 5,5 miljoner judar i Europa antingen hade mördats eller hotades av förintelse. Siffran var kusligt exakt: 6 miljoner är den idag vedertagna dödssiffran när det gäller den största förbrytelsen i mänsklighetens historia.
Pihls berömmelse blev kortvarig och numera är han nästan helt bortglömd. Men i år, när hundraårsminnet av Raoul Wallenbergs födelse högtidlighålls, finns det anledning att erinra om en märkligt välunderrättad journalist som långt före Wallenbergs hjältemodiga insatser i Budapest varnade för en hotande katastrof för Ungerns judar.
Som 26-åring kom Gunnar Th:son Pihl – Th:son stod för Thorstensson – 1924 till Sydsvenskans huvudredaktion i Malmö. Sex år senare sändes han till Berlin som tidningens korrespondent och var på plats vid Adolf Hitlers maktövertagande 1933. Nazisterna försvårade arbetsvillkoren för utländska journalister i en sådan utsträckning att Pihl kallades hem för att bli utrikesredaktör och ledarskribent. Men 1938, efter Österrikes ”anslutning” till Tredje riket, hade den storpolitiska situationen i Europa blivit så tillspetsad att Pihl återvände till Berlin. Där skulle han stanna i fem år.
Pihl, som beundrade tysk kultur, tog till en början ganska lätt på den antisemitism som han mötte i en tid då antijudiska stämningar grasserade runt om i Europa, Sverige inbegripet. Antisemitismen var förvisso ett problem som i Tyskland stegrats till ”psykopatiska proportioner”, men frågan om judarnas ställning borde kunna lösas om de bara behandlades ”enligt internationella principer”. Det var Pihls naiva inställning 1935, året då Nürnberglagarna upphävde judarnas medborgerliga rättigheter.
Men när han 1938 konfronterades med det institutionaliserade och systematiska judehat som vid det laget hade tagit Tyskland i besittning skärptes tonen. I juli rapporterade han om ariska spekulanters rovgiriga rusning efter judiska firmor som slumpades bort.
Den verkliga vändpunkten, för Pihl liksom för åtskilliga andra utländska iakttagare, var emellertid Kristallnatten den 9 november 1938, en väldig pogrom som drog fram över Tyskland och Österrike. Butiker förstördes, synagogor brändes ned. Tusentals judar föll offer för våldsamheter under natten och de närmast följande dygnen. Det var Förintelsens generalrepetition.
Kristallnatten, benämnd efter glassplittret från alla sönderslagna fönster, hade satts igång av propagandaminister Joseph Goebbels, som ursäktade övergreppen med att de var ett uttryck för ”folkvrede” sedan en tysk diplomat hade skjutits till döds i Paris av en judisk attentatsman.
Pihls dramatiska rapport i Sydsvenskan, daterad den 10 november och publicerad dagen därpå, hade tydligt fördömande inslag. Han trodde inte för ett ögonblick att det rörde sig om spontana yttringar:
”Att man haft att göra med en på förhand planerad och organiserad aktion framgick av upprepade iakttagelser. Hela dagen idag har förstörelsen pågått i Berlin. Grupper av unga män i tjugoårsåldern, utrustade med stänger och metallrör, en del välklädda, de flesta med tämligen sluskigt utseende, marscherade från den ena judiska affären till den andra och slogo omsorgsfullt sönder allt.” Polisen ”lyste med sin frånvaro”.
Följande dag berättade Pihl om en våg av häktningar av judar i Tyskland och om hur förstörda judiska affärer snabbt fått ariska ägare, ”som givetvis betalat ett ringa pris”. I samma utgåva av Sydsvenskan, den 12 november, redogjorde han för Goebbels snabbinkallade möte med Berlins utländska journalister, där nazisternas häxmästare i ”förbindlig ton” bemötte ”missförstånd” i omvärldens reaktioner på händelserna den 9–10 november.
Mellan raderna andades Pihls artikel ironi, ett stilistiskt grepp som något år senare, när kriget brutit ut, skulle göra det möjligt för honom att gång på gång förbrylla och runda sina nazistiska övervakare:
”Att aktionen började samtidigt över allt i Tyskland berodde på, att upphetsningen över dödsbudet från Paris uppstod samtidigt.”
Det var ett formellt korrekt återgivande av vad propagandaministern sagt, men de flesta av Sydsvenskans läsare torde direkt ha insett det orimliga i Goebbels påstående.
Några veckor senare, den 2 december, skrev Pihl, kortfattat men klarsynt, om konsekvenserna av nya bestämmelser som ”möjliggöra för myndigheterna att efter eget skön och efter lokala förhållanden i varje samhälle inskränka judarnas rörelsefrihet, såvitt man kan förstå i praktiskt taget obegränsad omfattning”. Målet var att skapa ”ett ghettotillstånd, varur verkliga ghettos så småningom automatiskt skola uppstå”.
Att Pihl började irritera sina tyska värdar bekräftades på våren 1939, då den tyske konsuln i Malmö uppvaktade Sydsvenskans utrikesredaktör Sven Berger för att klaga på tidningens ”fientliga” inställning till Tyskland. I synnerhet Pihls skildring av firandet av Hitlers 50-årsdag i april väckte harm i Berlin. Med distanserad trötthet hade han skrivit:
”Vilken charm ligger egentligen i en timslång förbimarsch av evigt rullande, rasslande och skramlande bilar fulla med soldater, som sitter på sina bänkar stela som dockor?”
Efter krigsutbrottet i september 1939 och med skärpta censurregler blev det svårare för Gunnar Th:son Pihl att rapportera om de antisemitiska excesserna i Tyskland och i de ockuperade områden som han besökte. Brev och telegram censurerades, men inte telefonsamtal. Följaktligen lämnade Berlinkorrespondenterna ofta material via telefon. Kruxet var att de avlyssnades och eftersom ingen kunde vara säker på vad som var känsligt eller förbjudet gällde det att vara försiktig för att undvika obehag i efterhand.
Pihl kunde ändå leverera detaljer om judarnas situation. I november 1939 rapporterade han att tyska judar ”koncentreras i Polen”; ordvalet, koncentreras, var kanske ingen tillfällighet. I september 1941 skrev han att judar skulle förbjudas att åka spårvagn och istället hänvisas till släpvagnar; ”så försvarslösa” hade de människor blivit ”som utmärkts med en gul judestjärna”. Den 8 oktober samma år redovisade han ett direktiv till Gestapo från Reinhard Heydrich, riksprotektor i Böhmen-Mähren. Ordern var ”att ’häkta var och en som på gatan eller i offentliga lokaler uppför sig demonstrativt vänligt’ mot dem, som bära den gula stjärnan”.
I Berlin och under sina resor bevittnade Pihl, med stigande förtvivlan, hur judar behandlades som boskap när de föstes iväg mot undergången. Även hans orädda hustru Margareta var bestört. Vid ett tillfälle, på Schlüterstrasse, hejdade hon en sådan förskrämd grupp med judar och undrade om hon kunde hjälpa dem. De vände bort sina blickar och sade:
”Oss kan ingen hjälpa.”
Pihls kritiska artiklar och notiser från Berlin publicerades sällan på framträdande plats i Sydsvenskan, vars utrikespolitiska hållning var synnerligen dämpad under de första krigsåren. Överlag var dessutom de tyskvänliga stämningarna starkare i Skåne än på många andra håll i Sverige. Sven Olov Lindholms nazistparti hade 1939 sexton avdelningar i Malmöhus län, flest i landet. I Sydsvenskans ledning och särskilt hos den anglosaxiskt orienterade verkställande direktören Christer Wahlgren låg sympatierna avgjort hos de allierade, men tidningen följde nitiskt samlingsregeringens neutralitetslinje.
Först efter El Alamein och Stalingrad, när den tyska krigslyckan vände, vågade Sydsvenskan bli tydligare. Så pass tydlig att ett nazistorgan 1943 påstod att Bonniers köpt aktier i Sydsvenskan, att tidningen fick subsidier från USA och att Pihl tjänstgjorde som ”amerikansk propagandist”. Sydsvenskans föga heroiska balansakt under andra världskriget har ingående skildrats i Gunilla Lundströms eminenta tidningshistorik ”De första 150 åren”.
Slutligen, i augusti 1943, såg nazistregimen sin chans att oskadliggöra en Berlinkorrespondent som inte bara var välinformerad, utan också högt respekterad i neutrala och allierade länder.
Måndagen den 2 augusti var Gunnar Th:son Pihl på besök på propagandaministeriet för att ordna med några byråkratiska papper. Han satt länge och väntade i en korridor och var nästan på väg att ge upp när två herrar ”av den genomskinligt hemliga typen” uppenbarade sig och bad honom följa med. Över Wilhelmplatz vandrade de, med Pihl i mitten, till Gestapohögkvarteret vid Prinz-Albrecht-Strasse medan Pihl lät munnen gå. ”Man bör prata”, mindes han efteråt. ”Att tiga uppfattas av hemliga poliser som dåligt samvete.”
När Pihl hade letts in i en byggnad varifrån många aldrig återvände fick han veta vad han anklagades för. Han hade genom Sydsvenskan informerat utlandet om en förestående evakuering av Berlin, vilket enligt Gestapo kunde påskynda allierade bombräder i syfte att maximera de civila förlusterna. Det rörde sig, i praktiken, om spioneri.
Efter förhör isolerades Pihl i husarrest, bevakad av Gestapomän, innan han den 7 augusti fördes till flygplatsen Tempelhof. Där sattes han och Margareta på ett flygplan till Stockholm. Tack vare intensiva påtryckningar från svenska UD slapp han undan med blotta förskräckelsen.
Ärendets känslighet gjorde att Sydsvenskan väntade med att redogöra för Pihls utvisning till den 19 oktober. Då passade tidningen även på att berätta att Pihl hade accepterat ett erbjudande från det stora förlaget Knopf i New York att skriva en bok om Tyskland och att den skulle ges ut i Sverige av Bonniers. Pihl intervjuades och förklarade att en ambition var att redogöra för ”judeförföljelserna och de metoder som i verkligheten begagnas härvidlag”. Hans internationella status framgick inte enbart av det amerikanska bokkontraktet, utan också av att han efter hemkomsten hade skrivit en uppmärksammad artikelserie i brittiska Daily Telegraph, där han presenterades som ”Last man from Berlin”.
Pihls bok ”Tyskland går sista ronden” blev något av en sensation i både Sverige och USA. Trots att den sammanställdes i ett rasande tempo – boken släpptes i slutet av 1943, strax efter kollegan Arvid Fredborgs mer skrivbordsmässiga ”Bakom stålvallen” – var den utsökt välskriven på en elegant och lätt lakonisk prosa. Men vad som i efterhand har väckt särskilt intresse är det initierade kapitlet med titeln Under judestjärnan.
Där genomförde Pihl en makaber räkneövning utifrån tillgänglig statistik om den judiska befolkningen i Tyskland och i länder under tysk kontroll eller tyskt inflytande:
”Europeisk totalsumma: 4 335 000 likviderade.”
Därutöver räknade Pihl med att ytterligare 1 250 000 riskerade att mördas av nazisterna. Det gav den precisa summeringen 5 585 000 offer.
Historieprofessorn Klas Åmark gav 2010 ut ”Att bo granne med ondskan”, en djupstudie av Sveriges förhållande till nazismen. Där konstaterar Åmark att Pihls uppgifter ”utgjorde en ovanligt säker bedömning”.
En stor del av den dryga miljon judar som enligt Pihl återstod levde i Ungern, som 1943 ännu inte kontrollerades av Tyskland. ”Ungern kan eventuellt komma i en situation, där det blir tvingat utrota sina judar”, skrev han och tillade att nazisternas främste bödel Adolf Eichmann, senare Raoul Wallenbergs motpart i Budapest, ”har ingen annan lidelse än att sända judar i döden”.
Året därpå, när Ungern hade ockuperats av Tyskland, tog Pihl upp de ungerska judarnas utsatta belägenhet:
”Det enda som synes kunna rädda massan av de cirka 875 000 judarna i Ungern är, att nazismen inte h i n n e r göra sig av med alla dessa människor. Räcker tiden till, är deras öde visst.”
Artikeln publicerades i Sydsvenskan i april 1944, några månader före Raoul Wallenbergs ankomst till Budapest.
Hur kunde Gunnar Th:son Pihl vara så grundligt informerad om de enorma förbrytelser som pågick i ett krigshärjat Europa?
Det finns, vid sidan av ett brett kontaktnät och hans noggranna bearbetning av statistik, två tänkbara förklaringar.
Pihl kunde röra sig bland de högsta nazisttopparna. Det berodde på att en av hans och Margaretas bästa vänner i Berlin var Zarah Leander, firad stjärna i Tyskland. I ”Tyskland går sista ronden” skildrade Pihl en middag hemma hos den svenska divan med Joseph Goebbels som en av gästerna:
”Sällskapet hade grupperat sig kring den öppna spisen under en väldig rosenbukett som prydde spiselkanten. Vinet lyste i glasen … Det var ytterst ’borgerligt’. Margareta satte sig hos ministern som hon tidigare inte haft tillfälle studera. Jag sjönk ned i en stol bredvid adjutanten i SS-kläder.”
Vid sådana informella tillfällen, då vinet lossade tungbanden även hos nazistpotentater, kan Pihl ha snappat upp informationsfragment som han kunde lägga pussel med. Att Zarah Leander på något sätt skulle ha varit honom behjälplig framstår dock som uteslutet. Hon var politiskt naiv. Journalisten Bosse Schön, som författat flera väldokumenterade böcker om svenskar i nazistisk tjänst, beskriver henne som en ”stå-bredvid-människa”, som säkerligen viftade undan varje försök att föra in ett middagssamtal på ett så allvarligt ämne som judeutrotningen.
Den andra möjliga förklaringen till Pihls förbluffande goda kunskaper erbjuds av just Schön. I sin bok ”Där järnkorsen växer” berättar han om två svenskar som verkade som krigskorrespondenter för Waffen SS. Den ene, Thorolf Hillblad, intervjuades långt senare av Schön och förklarade då varför han valde att lämna SS.
Hillblads svärmor var från början ryska och skolkamrat med nazisternas chefsideolog Alfred Rosenberg, tillika riksminister för de besatta områdena i öster. Rosenberg, född i Estland under tsartiden, hade gett henne arbete på ministeriet. När Hillblad besökte svärmodern på hennes tjänsterum visade hon honom dokument om den förfärande nazistiska framfarten i Ryssland.
”För mig var det en chock, och jag kände hur min svärmor Karin var uppskakad. Jag beslöt mig för att jag inte hörde hemma i sådana här sammanhang”, sade Hillblad till Schön.
Hillblad och hans svenske kamrat frekventerade Berlins pressklubb för utländska journalister. Där måste de ha träffat Pihl. Om någon av dem, troligast Hillblad, ville överlämna information för spridning i utlandet fanns det inte en lämpligare kontakt än Sydsvenskans omsusade korrespondent, känd för integritet och rak ryggrad.
Detta är naturligtvis bara spekulationer. Det enda som står klart är att Gunnar Th:son Pihl kände till – och rapporterade om – vidrigheter som världen helst inte ville veta något om så länge kriget pågick. Och att han visste mer än de allra flesta.
Tillbaka i Sverige arbetade Pihl på Sydsvenskans Stockholmsredaktion. Han fann sig inte till rätta och hade möjligen svårt att hantera framgången med boken. Han försvann snart ut i Europa som korrespondent och företog långa resor på kontinenten. Först var han baserad i Genève, Basel och Zürich i Schweiz och sedan, från 1955, i Bonn, huvudstad i den västtyska Förbundsrepubliken.
Upplevelserna i Nazityskland förefaller ha transformerat Pihl, som ännu i början av 1940-talet hade varit noga med att göra skillnad mellan det nazistiska barbariet och det tyska folket. Hans texter från Bonn var nu impregnerade av skepsis och motvilja mot tyska företeelser. Läsare protesterade och det fick Christer Wahlgren, förutom vd även chefredaktör sedan 1946, att reagera. I ett brev 1957 menade han att Pihl ”inte sällan fronderar mot tidningens allmänna hållning till Tyskland”. Pihl svarade att tyskarna hade lärt sig ”oroväckande litet” av två världskrig”, att ”det gamla” var på väg tillbaka och att Tyskland avsåg att dominera det europeiska samarbetet:
”Demokratin är oäkta … Ingen vet med visshet vad det som håller på att koka ihop kommer att smaka. Jag tror inte det kommer att smaka gott.”
Bonn blev Gunnar Th:son Pihls sista utlandspostering. Han gick i pension 1965, slog sig ned i schweiziska Lugano, men flyttade tillbaka till Sverige när han mot slutet av sitt liv var märkt av sjukdom. Han avled 1973.
”Undfallenhet för överheten låg inte för hans natur”, skrev Christer Wahlgren, som betonade Pihls ”plikttrogna gärning”. Likafullt är det något med denna nekrolog från den 7 november 1973 som ger ett återhållet intryck, kanske som en spegling av de komplikationer i Wahlgrens och Pihls relation som antyds i deras brevväxling.
Gunnar Th:son Pihl var ingalunda fläckfri, men under alla omständigheter är det anmärkningsvärt att dödsrunan över en av Sydsvenskans viktigaste medarbetare genom tiderna, den som mer än någon annan upprätthöll tidningens anständighet under de farligaste åren, begränsades till en spalt. Härmed är bristen åtgärdad.
Gå till toppen