Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Inpå livet

Tiden räcker inte till etiken

En sjuksköterska i Malmö hade en obehaglig upplevelse när hon skulle hantera fostret vid en sen abort. Efter det bad hon om ökad kunskap och mer stöd.Hur handskas vårdpersonal med etiska frågor och känslor som de flesta av oss slipper att ens fundera över?

Vissa frågor är så laddade att det är lättast att inte prata om dem. Inom vården uppstår ofta etiska dilemman som är just så svåra. Samtidigt är de vardag, för personalen.
En av de mest känslomässiga situationerna för vilken professionell sjuksköterska eller barnmorska som helst är de sena aborterna, från vecka 13. Och framförallt de som kräver Socialstyrelsens godkännande, mellan vecka 18 och 22. I synnerhet under senare år då gränsen för när ett foster kan överleva krupit ned till vecka 23.
För även om de är väl medvetna om att majoriteten av de runt 450 aborter som under förra året gjordes i landet efter vecka 18, var av medicinska skäl, så ser fostret ut som en liten, liten människa när det kommer ut. Någon chans att det skulle överleva utanför livmodern finns inte, men likväl väcks känslor hos personalen.
– Vi får inte vara så rädda för kontroversiella frågor att vi inte ens kan prata om dem. Tabun är aldrig bra. Och det första jag vill säga är att jag absolut inte tycker att det är något fel på vår abortlagstiftning. Tvärtom är den bra, säger Ellen, sjuksköterska på kvinnokliniken vid Skånes universitetssjukhus i Malmö.
För ett år sedan skrev hon ett brev till Socialstyrelsen. Som relativt ny sjuksköterska, utan den gynekologiska utbildning som barnmorskor har, hade hon en patient som gjorde abort i vecka 17. Precis som vid de flesta aborter från vecka 13 innebär en abortering i princip ett förlossningsarbete. När fostret kommer ut tas det omedelbart omhand av personalen som för ut det till ett annat rum. Så även den här gången.
– Normalt sett dör fostret under förloppets gång. Men när jag rörde vid detta foster så rörde det på sig. Det var förfärligt. Jag kunde ju inte stänga in något som rör på sig, säger Ellen.
Tio minuter senare var det samma sak, sedan blev fostret stilla.
– Två av mina kolleger hade då varit med vid jobbiga aborter i vecka 20 och 21 där de tyckte att fostret andades en liten stund. Men jag kände mig ändå inte alls förberedd på detta, säger Ellen.
Hade hon i stunden varit säker på att sparkarna bara var reflexer, inte tecken på liv, hade det kanske inte känts lika svårt. Men där och då stod hon och hennes barnmorskekollega ensamma. Med tvivlet, med känslorna.
När Ellen vände sig till Socialstyrelsen var det för att få riktlinjer och höra om det inte finns en möjlighet att ge något livsavslutande preparat till fostren innan de kommer ut. I en del länder sprutas kaliumklorid in i hjärtat, som gör att det avlider. Men experterna i Socialstyrelsens etiska råd menade att det skulle innebära en ytterligare belastning för kvinnan och att det inte finns någon metod som är säkrare eller lindrigare.
När Ellen sökte upp den ansvarige läkaren fick hon höra att många situationer inom vården är svåra.
Är det så, gäller det att vara professionell nog?
– Visst, och till stor del handlar det om att bli rutinerad. Men samtidigt är vi inga maskiner. Vilken situation man befinner sig i privat spelar också in, hur man mår. Och även om jag rent rationellt vet att det finns goda skäl för kvinnan att välja abort och aldrig skulle sätta mig till doms över hennes beslut, känns det oetiskt för mig att sätta locket på lådan där fostret ska ligga om jag inte är säker på att det verkligen är dött.
Det är kvinnan som är patienten, ingen annan. Men Ellen beskriver hur svårt det kan vara att se tillräckligt kliniskt på fostret, trots att hon vet att det inte är livsdugligt. Särskilt komplicerat blir det eftersom det i ett rum kan ligga en patient som är förtvivlad över att mista ett blivande barn, som aborteras av medicinska skäl, och kanske både kommer att namnges och begravas. Och i ett annat en kvinna för vem det är nödvändigt att förhålla sig just strikt kliniskt.
Men i de dagliga rutinerna finns ingen tid för komplicerade känslomässiga eller etiska diskussioner, menar Ellen. Visserligen är avdelningen knuten till en handledare, men någon tid för att gå dit regelbundet finns inte.
– Tempot är så uppskruvat att alla etiska frågor faller bort.
Helen jobbar, liksom Ellen, på KK i Malmö. Hon är sjuksköterska på den avdelning dit patienterna förs om aborten inte är klar när dagvårdsavdelningen stänger på kvällen. Hon har aldrig varit med om att foster vare sig rört sig eller andats, men är välbekant med rädslan för att de ska göra det. Precis som Ellen är hon kritisk till hur lite information och stöd sjuksköterskorna får.
– Det är helt klart inget prioriterat område.
Personalomsättningen på abortavdelningen har varit hög, säger Helen. Och en hel del av de som jobbar där skulle hellre vara på förlossningen. Men, betonar hon, personalen är trots det både bra och engagerad.
– Värst är det för sommarvikarierna och de som är nya. Alla borde definitivt gå bredvid innan de själva får ta hand om en senabort. Som det är i dag gäller det att försöka fixa det själv, någon rutin för det finns inte.
På den avdelning där hon jobbar möter hon ständigt svåra situationer och dilemman. Gravida kvinnor som har cancer eller som har förlöst ett dödfött barn.
– Men det finns trots allt en skillnad. Vi är ju faktiskt med och hjälper kvinnan att avbryta graviditeten. Det jobbiga kommer när man börjar ifrågasätta sig själv. Det är då reflektion och samtal med andra behövs. Som det nu är tar jag och några av mina kolleger det här privat, på fritiden.
Ellen och Helen heter egentligen något annat. De är anonyma för att deras kritik av verksamheten inte ska stå i vägen i mötet med patienterna.

Abortlagen

Fram till vecka 17+6 dagar bestämmer kvinnan själv om hon vill göra en abort.
Mellan vecka 18 och 22 måste särskilda skäl finnas, och ett godkännande fås från Socialstyrelsen. De särskilda skälen är antingen medicinska, fostret bär på en allvarlig skada eller avvikelse, eller psykosociala och kan handla om ung ålder, våldtäkt eller missbruk.
Bara en procent av det totala antalet aborter görs efter vecka 18, 450 stycken 2010.
Gå till toppen