Sedan sju år jobbar Roxana Aguilar enbart med aborter, numera som ansvarig barnmorska på Kvinnohälsan på KK tillsammans med sex andra barnmorskor. Och det är här hon vill vara.
– Jag känner en sådan styrka i att kunna hjälpa kvinnorna, mina medsystrar.
För tolv år sedan flyttade hon till Chile, landet där hon är född, för att jobba i två år. Där råder abortförbud, även om det gäller kvinnans liv.
– Jag kom i kontakt med den bottenlösa desperation som får kvinnor att ta till allt för att avbryta sin graviditet på egen hand. Precis som det var i Sverige för femtio år sedan.
Styrkan i den personliga erfarenheten hjälper. Men det betyder inte att det är lätt att vara med vid de sena aborterna. Det gör ont, och ska kanske göra det, menar hon.
– Det här handlar ju om två olika saker. Kvinnans rätt att bestämma över sin kropp är det grundläggande. Vi måste alltid ha respekt för att hon har fattat det rätta beslutet utifrån sin situation. Känslorna vi har när vi står där är någonting helt annat.
Inför patienten gäller professionalism, men i personalrummet måste känslorna få finnas, säger Roxana Aguilar. Annars riskerar de att växa sig så starka att man varken mår bra eller orkar stötta patienten.
I personalgruppen finns det tid för reflektion, varje dag, menar hon. Vid svåra fall träffas en stödgrupp inom två dygn för debriefing tillsammans med en kurator. Den som är ny får en mentor under sitt första år och alla ska gå bredvid under en senabort innan de själva blir ansvariga för en.
– Jag älskar mitt jobb men har trots det fått jobba med mig själv och med mina tankar. Det är aldrig roligt att ta hand om de foster som ser ut som om de skulle kunna leva. Innan man börjar ska man nog rannsaka sig själv. Det bästa jobbet görs av personal som vill vara just där de är.
Hur gör du själv för att ta hand om dina känslor?
– När jag har ett litet foster framför mig som kvinnan inte vill eller orkar se på, stryker jag det över pannan och säger vila i frid. Jag tänker att det är en liten ängel som ska flyga tillbaka, det var fel tid, inte riktigt dags ännu. Det är mitt sätt att visa respekt för det lilla livet som inte skulle bli.
Vid enstaka tillfällen har hon varit ledsen tillsammans med kvinnan.
– De flesta av de här fostren har ju medicinska skador och det är klart att det gör det lättare att hantera. Men som jag redan har sagt, det handlar om att hålla isär vad som är vad här. Det är kvinnan som är patienten och hon är värd respekt för sitt beslut och har redan haft det tillräckligt tufft. Fostret är inte heller livsdugligt.