Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Thriller som ­tillfredsställer

Julian Barnes vänder en nostalgisk historia till en obehaglig thriller. Amanda Svensson imponeras av en roman där man spänt väntar på upplösningen, men inte behöver vänta på utlösningen.

Känslan av ett slut. Övers Mats Hörmark. Forum.

Det ska från början erkännas att jag sedan jag läste Philip Larkins ”Jill” har en viss faiblesse för böcker om unga män på dragiga brittiska utbildningsinstitutioner strax före, under eller efter andra världskriget. Det är något med de slitna överrockarna, de torftiga testunderna och flickvännernas sticksiga yllestrumpor som slår an en annars slumrande anglofil sträng i min själ. Å andra sidan hyser jag lika starkt en aversion mot böcker som ingående ägnar sig åt att mystifiera unga mäns masturbationsvanor. Dessvärre faller dessa genrer ofta samman, så även i Julian Barnes kortroman ”Känslan av ett slut” för vilken han belönades med Bookerpriset 2011. Nå, man får finna sig.
Huvudperson är Tony, som från ålderns höst blickar tillbaka på sina läroår­ som gymnasist och universitetsstudent i 1960-talets England. Den direkta anledningen till retrospektionen är ett brev som anlänt och som river upp gamla frågetecken kring två traumatiska händelser: den excentriske (och naturligtvis helt geniale) vännen Adrians självmord, och flickvännen Veronicas bångstyrighet och sedermera svek mot Tony. Veronica, som efter att ha betett sig allmänt snorkigt och dessutom vägrat släppa till, istället blir ihop med den mer intellektuelle Adrian och lämnar Tony till ett stillsamt men behagligt liv som medelmåtta, visar sig efter sin mors död ha fått tag i Adrians gamla dagbok.
Dagboken har märkligt nog hamnat i Veronicas mammas händer, och i hennes testamente framgår att hon vill skänka den vidare till Tony. Veronica vägrar dock släppa den ifrån sig, och i jakten på vad som rättmätigt är hans – man behöver inte vara freudian för att se att Tony känner sig less på att återigen behöva böna och be Veronica om vad han rimligen borde få utan prut – visar det sig att Veronicas och Adrians destruktiva kärleksrelation berört fler personer än bara Tony.
Kanske är det den brittporriga kexburken med drottningens ansikte på som får mig att gå igång, eller det faktum att Barnes elegant lyckas vända sin nostalgiska berättelse om unga mäns överspända vänskap till en obehaglig thriller. Oavsett vilket är ”Känslan av ett slut” en riktig bladvändare, för att ta till ett uttryck lika slitet som en ung medelklassbritts överrock. Det är spännande till sista sidan, både psykologiskt och i faktisk vad-hände-egentligen?-mening. Det är en tät och raffinerad text utan dödsträckor, men med gott om stilla funderingar över tidens gång, minnets selektivitet och svårigheten att skriva den historia som precis glidit oss ur händerna.
Det eviga runkandet då? Tja, Veronicas vägran att dra ner de sticksiga yllestrumporna (eller kanske är det nylon, det är ju trots allt 1960-tal) leder förstås till ett oändligt antal ensamma herdestunder för Tony, seanser som på något mystiskt vis tycks bära, om inte del av skulden, så i alla fall något slags förklaring till ungdomens märkliga förvecklingar. Oklart hur, dock. Något säger mig emellertid att det finns gott om äldre, distingerade herrar som över en madeleinekaka kommer fortsätta gräva i denna uppenbart viktiga del av mäns själsliga utveckling. Under tiden kan man nöja sig med att ”Känslan av ett slut”, trots allt, är en riktigt bra bok.
Gå till toppen