– Vill du ha vanligt kaffe eller ”special coffee”, frågar Rachel MacNeill utan att vänta på svar. Whiskyflaskans hals vilar redan på kaffemuggens kant.

– Special coffee. Men bara en ”wee dram”, en liten whisky, lägger jag till.

Jag sitter med stövelklädda ben i kors på en filt, i ett tält, på södra Islay. En brasa av torkad torv flämtar och värmer, och utanför öppningen sträcker sig torvmossen kilometer efter kilometer. Åt ena hållet mot skummande hav, åt det andra övergår hedarna i lilagröna bergs­sidor klädda i präktiga fält av blommande ljung.

Italienska Parma är mer än bara skinka, norska fjordar handlar inte bara om lax och ingen reser till Madeira blott för vinet med samma namn. Så brukar det vara. En plats är nästan alltid större än även den mest välkända lokala delikatess.

Islay är undantaget. Ön är whisky.

Islay är för en whiskyälskare vad Camp Nou i Barcelona är för en fotbollsdåre, Petersplatsen för en katolik, och Serengeti för den som drömmer om vilda djur.

Whiskyintresset är djupt och genuint även bland öns invånare. En Ileach, den galliska benämningen på en Islaybo, missar aldrig ett tillfälle till fest och deras gästfrihet är lika berömd som förmågan att dricka besökare under bordet. Ön är bräddfull med berättelser som på ett eller annat sätt börjar med ett glas whisky.

Bland historierna finns den om de japanska turister som bjöds på fest av några lokalbor – japanerna blev så påstrukna att de inte märkte att den vita biljardbollen byttes mot en snöboll. Eller den om reportern från Sunday Times som blev glatt överraskad av alla vänliga Islaybor som bjöd honom på glas efter glas utan att – innan det var försent – inse att han var dubbel måltavla för de stolta skottarna: engelsman och journalist. Han kröp på alla fyra till sitt rum och kom inte ut på två dagar. Den artikel han skulle skriva blev aldrig av.

Alla med ett innerligt intresse för whisky har någon gång drömt om att besöka ön. Eller åtminstone nästan alla. Förutsättningen är att du uppskattar riktigt rökig whisky. Sådan som doftar som en ask finska tjärpastiller – men smakar mycket bättre.

Islaywhiskyn har torven, det översta jordlagret som på grund av syrebrist innehåller växtrester som bara delvis förmultnat, att tacka för sin rökighet och speciella smak. En fjärdedel av ön är täckt av torvhedar och torven har samma betydelse för Islayborna som skog och ved för oss i Sverige. Torven används inte bara i whiskytillverkningen, utan till uppvärmning och traditionellt även till matlagning. Torvens långa brinntid och låga temperatur gör den perfekt för stuvningar och fiskgrytor.

– Att ha en snyggt upplagd hög med torvblock utanför sitt hus var förr mycket viktigt för familjerna på ön. Höga oljepriser gör att torveldningen faktiskt börjar komma tillbaka och nu bryter ett femtontal hushåll torv för husvärmens skull, berättar Rachel MacNeill som driver rese­arrangören Wild and Magic Islay.

Vinterstormar duschar ön med salt havsvatten och saltet sjunker ned i torvlagren. På sommaren bryts och torkas torven och används sedan som värmekälla för att under mältningsprocessen torka kornet som används i whiskytillverkningen. Därför får öns whiskysorter, förutom rökigheten, ofta tydlig smak av tång och sälta.

På Islay finns åtta whiskydestillerier, men du kan köpa whisky från nio eftersom buteljer från Port Ellen som lades ned 1983 fortfarande finns på marknaden.

Hur rökig whiskyn är beror på var på ön destilleriet ligger. De längst i syd – Ardbeg, Laga­vulin, Laphroaig – tillverkas den mest kraftfulla whiskyn, mättad med tung röksmak. Inte nog med att deras korn får en rejäl dos torvrök, de använder också öns bruna inlandsvatten i tillverkningen, vatten som runnit genom torvlagren. Drycken från whiskytillverkarna i norr, som Bunnahabhain och Ca ol Ila, är jämförelsevis betydligt mildare. Vattnet tas direkt från källorna innan det haft kontakt med torven och kornet är bara lätt rökt, eller inte alls.

Egentligen borde torvens inverkan på de olika whiskysorternas smak ha minskat i modern tid, eftersom destillerierna numera köper merparten av kornet färdigmältat från samma leverantör. Men kornet utsätts för samma mängd rök, enligt mycket noggranna specifikationer, som när varje destilleri tidigare gjorde jobbet själva.

Vi lämnar torvheden. Strax efter öns pytte­flyg­plats viker tre får ut framför minibussen. Svarta ansikten, vaggande ryggar av ull. Med en livsinställning som går ut på att inte väja för något.

– Scottish Blackface är den vanligaste får­rasen i Storbritannien, förklarar vår guide Kenny Hanley. Han är en 67-årig whiskyexpert ständigt klädd i kilt, med flyende kalkvitt hår, okynniga ögon, och alltid en anekdot eller ett skämt på lut.

– Vet ni hur vi får bort fåren från vägen i Skottland? frågar han. Vi vevar ner rutan och skriker ”mintsås”.

Vi skrattar och testar. Riktigt så enkelt är det inte, visar det sig. Vi färdas fortfarande med får­eskort när bilen rullar in mot öns huvudort Bowmore med sin cirkelrunda kyrka, byggd så för att djävulen inte ska några hörn att gömma sig i, och det vitmålade destilleriet nere i hamnen.

– Bowmore är nog den internationellt mest kända whiskyn från Islay, men jag föredrar Laphroaig och Ardbeg, berättar Kenny när vi vandrar bland faten.

– Ardbeg för att de gör en ofiltrerad whisky som whisky ska vara, något som tyvärr är ovanligt numera. Laphroaig för att deras kopparpannor är designade av en kvinna, vilket ger en annan dimension till hela upplevelsen, skrockar han.

Nästa morgon vaknar jag alldeles för tidigt. Ändå går jag ut, en titt genom fönstret säger mig att det är en morgon som ska upplevas. Låga stenmurar skiljer betande kor från bräkande får. Harar pilar som raketer över fälten. Jag börjar förstå att det finns skäl att åka hit även för den som inte gillar whisky. Ön i sig räcker gott.

Men upplevelsen blir förstås inte sämre med en ”wee dram”.

1 Ardbeg Ten Years. En maltwhisky som inte kyl­filtrerats. Kylfiltrering gör spriten renare och klarare, men det är omtvistat om den har någon avgörande effekt på smaken. Mogen för att vara lagrad i bara tio år.

479 kronor, varunr: 513.

2 Caol Ila 12 Year Old. Har prisats som bästa single malt lagrad kortare tid än femton år. En bra nybörjarwhisky för den som vill lära sig att uppskatta Islays smaker.

389 kr, varunr: 377.

3 Bowmore Darkest 15 Years. Destilleriets 12-åriga standardwhisky är ett säkert kort, men denna har ännu mer karaktär. Rejält rökig och tjärmättad smak, inslag av choklad, russin och apelsin.

499 kr, varunr: 465.

4 Laphroaig Quarter Cask. Lagrad på små ekfat för att skynda på mognad. Rejält rökig doft med en stormig havston. I munnen över går havstonen i sälta och en god smörighet med nötiga drag.

455 kronor, varunr: 10497.