Malmö

Facklig kamp och blodigt allvar

1890 arrangeras en förstamajdemonstration för första gången i Malmö.
Sedan dess har arbetarnas kamp mani- festerats varje år.
Den historiska vägen är kantad av många hårda slag. Ett sådan var Möllevångskravallerna i Malmö 1926.

Attentatet mot fartyget Amalthea var en dramatisk och tragisk händelse som präglat arbetarrörelsens och Malmös historia. Förövaren Anton Nilsson och offret Walter Close är för evigt in- och omskrivna i böckerna.
Mindre kända är fabrikören A W ”Rottingen” Nilsson, korgmakaren Wilhelm Jönsson och strejkbrytaren Nils Persson. De var centralfigurer i de så kallade ”Möllevångskravallerna”, händelser som ligger 86 år bakåt i tiden, men med inslag som likväl inte känns helt obekanta idag i frågan om segregation, trångboddhet, sanitära olägenheter och kravaller.
Låt oss backa bandet.
När man förr avbildade Malmö var det inte sällan med rykande skorstenar. Bolmande rök var synonymt med framgång och produktivitet. Här snurrar hjulen, här jobbar vi så att det ryker.
Industrikapitalet svällde och maskineriet slukade arbetare. Dagens invandring är ytterst blygsam i jämförelse med den under industrialismens guldår.
Mellan 1820 och 1920 ökade befolkningen från 6 700 till 114 000. I runda slängar kan man säga att Malmös invånarantal under denna expansiva tid fördubblades vart 25:e år! (Att jämföra med en blygsam tredjedels ökning under de senaste 25 åren).
Den första arbetarstadsdelen som växte fram var Lugnet. Det var industrikapitalisten Frans Henrik Kockum som exploaterade området för sina arbetare. 1890 hade Lugnet en befolkning på drygt 6 000 personer, vilket är dubbelt upp mot idag. Trångboddheten var extrem liksom i andra arbetarstadsdelar som Sofielund, Kirseberg och delar av Rörsjöstaden. I slutet av 1800-talet byggdes nya arbetarbostäder i stadens utkanter, bland annat vid Värnhem och Södervärn och på andra sidan av sekelskiftet bebyggdes Möllevången.
Den arbetarrörelse som sägs ha sin vagga i Malmö, växte fram ur hantverksproduktionen. Klassmedvetenheten stärktes med tiden. När skräddargesällen August Palm kom till Malmö 1881 hade han kommit i kontakt med socialismen under sin tid i Danmark och Tyskland. Hans nystartade socialdemokratiska förening lade grunden och sommaren 1882 bildades Malmö Murarefackförening, stadens första fackliga organisation.
Värt att notera är att dynamiken i Öresundsregionen påskyndade processen. För att undvika import av svenska strejkbrytare inplanterade danskarna en facklig solidaritet hos arbetarna på denna sida av Sundet.
Den fackliga kampen var ingen lek, det var blodigt allvar. Konflikterna avlöste varandra.
Mest omskriven är stuveriarbetarkonflikten som kulminerade med att Anton Nilsson och två andra ungsocialister 1909 spränger fartyget Amalthea. En mindre känd konflikt som fick tragiska konsekvenser var strejken på A W Nilssons korg- och barnvagnsfabrik som då låg längs Parkgatan, ungefär där Parkmöllan ligger idag.
Högkonjunkturen under första världskriget fick än fler människor att söka sig till städerna. Bostadsbristen blev akut, många familjer fick bo under svåra primitiva förhållanden. Den goda tiden byttes 1920 till en djup efterkrigsdepression med efterföljande arbetslöshet. Nödbostäder upprättades bland annat i vattentornet på Kirseberg samt i det gamla fängelset på Malmöhus. I Sorgenfri byggde man träbaracker, ironiskt kallade ”Hollywood”.
Segregationen var stor och tillståndet blev inte mindre allvarligt av bristande underhåll från fastighets­ägarnas sida samt att hyresregleringen avskaffades 1923. Hyrorna sköt i höjden och många barnrika familjer hade inte längre råd att bo kvar i sina redan trånga ettor.
Bildandet av HSB 1925 innebar startskottet för en allmän förbättring på bostadsmarknaden i Malmö. Men det var ännu en orolig tid.
Strejken vid A W Nilssons fabriker handlade inledningsvis sommaren 1926 om en sänkning av ackordsersättningen och av timlönen från 1 krona till 90 öre, men konfliken blev snabbt infekterad av att arbetsgivaren kallade in ett inte ringa antal strejkbrytare. Det var en oerhörd provokation, som en rungande örfil mitt framför ingången till Folkets park och blott ett stenkast från Folkets hus på Skolgatan.
Konfliken pågick under hela hösten, fönster på fabriken slogs in nattetid, strejkvakter bespottade och förföljde svartfötterna som i sin tur beväpnade sig med hemmagjorda vapen, knivar och skjutvapen.
På Mårtensafton den 10 november hölls en bal för de strejkande på Folkets hus. På sin väg hem passerade korgmakaren Wilhelm Jönsson korgfabriken. På plats fanns också strejkbrytaren Nils Persson som delade ut en våldsam rallarsving i mörkret. Det olyckliga i sammanhanget var att Jönsson i sin mun hade en pipa vars skaft orsakade ett blödande sår i halsen, men inte värre än att han kunde ta sig hem för egen maskin.
Dagen efter lades Jönsson emellertid in på Malmö Allmänna med svåra smärtor i halsen. Där stannade han i åtta dagar innan han avlider den 19 november.
Redan samma dag utkommer Arbetet med rubriken ”Knytnävslaget i natten. A W Nilssons strejkbrytare skadar dödligt en strejkande”. Nyheten väcker starka sympatier och redan samma kväll ökar antalet demonstranter utanför fabriken från några hundra till ett någonstans mellan två och tre tusen. Tidningen Arbetet rapporterar om fredliga folksamlingar medan borgerliga Sydsvenskan endast menade att blott polisens förstärkningar förhindrade allvarliga oroligheter.
Vid obduktionen av Jönsson konstaterar stadsläkaren att det inte kunde sättas några samband mellan misshandeln och dödsfallet då Jönsson drabbades av en blodpropp i hjärnan som hade sitt ursprung i den dödes ”sjukligt förändrade hjärta”.
Obduktionsresultatet skulle visa sig juridiskt friande, men inte inför den allmänna opinionen. De närmsta dagarna förändrade demonstrationerna karaktär och blev mer hotfulla och aggressiva i tonen. Ordningsmakten fick undsätta fabrikens kontorspersonal från den uppretade folkmassan. Poliser till häst och fot, med dragna sablar motade massan till Möllevångstorget och möttes där av skurar av buteljer och stenar.
Sydsvenskan rapporterade om ”skandalösa demonstrationer” med ”ligister”, ”slynglar” och ”fruntimmer” medan Arbetet å sin sida svarar med ”Borgartidningarnas provokationer bär frukt vid A W Nilssons” och ”Hänsynslöst angrepos alla, kvinnor och barn drevos längs gatorna”.
Uppemot 15 000 demonstranter deltog som mest (Arbetets uppskattning, polisens stannade vid uppemot sextusen). Oroligheterna kulminerade den 24 november med att tre till fyra hundra demonstranter bröt sig ut och tågade till fabrikörens bostad på Södra Förstadsgatan 4 där den uppretade folkmassan försökte ta sig in i huset medan oskyldiga biobesökare kom i vägen för polisens chockattacker.
Kravallerna hade nu blivit en riksangelägenhet, Arbetet såg risker i att kravallerna höll på att bli ett ”folknöje”, men summerade polisens brutala framfart som ”en av de stora skandalerna i den svenska ordningsmaktens historia”. Styrelsen för fackliga centralorganisationen krävde att ”samtliga strejkbrytare omedelbart avhyses från fabriken ifråga, så att lugn och ordning ånyo blir rådande”.
Söndagen den 28 november blev till en mäktig manifestation för fackföreningsrörelsen i Malmö. Under hedersbetydelser, med blåsorkester och 59 sorgbeklädda fanor i täten, följd av ett tåg av uppemot 6 000 arbetare fördes den avlidne korgmakaren Wilhelm Jönsson till graven på Östra kyrkogården.
Konfliken som kom att handla om så mycket mer än löner fortsatte under hela 1927. Nils Persson ställdes till svars för misshandeln och dömdes till 100 kronor i böter, men änkan gick skadelös.
Under 1927 avlider även A W Nilsson. Hans bror Ferdinand tog över och inte förrän i slutet av oktober 1928 – efter två år och fyra månader – gick arbetsgivarsidan med på fackföreningarnas krav.
Den historiska segern och många andra – och för all del också förluster – manifesterar arbetarrörelsen traditionsenligt i morgon.
Läs alla artiklar om: Försvunna Malmö
Gå till toppen