Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Feminism vid fronten

Vilken roll spelar feminismen på teaterscenerna? Malena Forsare förundras av debatten kring SCUM-manifestet och tystnaden kring Institutet.

På tunnelbanan i Stockholmsförorten Kärrtorp blåser en kall vind. Jag frågar mannen i biljettluckan om vägen till Turteatern. Koncentrerat avläser han mina läppar, skiner upp och utbrister: ”Ah, du vill ha tidtabell!”. Jag passerar en staty av en hund. På cykelbanan lite längre bort petar en tjej ut sina hörsnäckor och förklarar att Turteatern ligger ”i centrum”. Det vill säga: om hörnet till torget i Kärrtorp.
”SCUM-manifestet” av Valerie Solanas har förlängd spelperiod. Efter den högljudda debatten i höstas, där en skådespelare mordhotades och debattörer spårade ur, tar jag mig dit. Vägen till den lilla förortsteatern är som en dröm, kantad av surrealistiska repliker och ett förstenat stycke husdjur. Föreställningen är också den smått overklig; så gnistrande i sin form, så omstörtande svart. Inne i det mörklagda scenrummet har regissören Erik Holmström delat publiken i två. Till vänster lutar sig kvinnorna bekvämt tillbaka mot kuddar av guld och bjuds på vindruvor. Till höger sitter en handfull modiga män med nervositeten utanpå.
På den smala golvytan mitt i publikhavet surfar Andrea Edwards skickligt genom Valerie Solanas manifest från 1967. Texten forsar fram ur den tunna skriften. Jag tänker på hur mycket mening som kan utvinnas ur så lite text. Jag tänker på språkets spridningshastighet.
Så här i efterhand är det obegripligt att föreställningen väckte så uppskruvade reaktioner. Vid en slarvig anblick kan texten provocera, men som dramatiskt stoff är SCUM, ”Society for Cutting Up Men”, en mångbottnad föreställning i ett starkt teatralt koncept. Den är ett inkluderande performance, där ungdomar från Kärrtorps tunnelbaneperrong oväntat och varmt involveras i spelet. Det är detta jag kommer att minnas: hur omsorgen om hantverket och tilliten till publiken omslöt ett våldsamt kärleksbudskap.
Jag skakar hem genom Stockholmskvällen i en halvfull tunnelbanevagn, stirrande på ett citat i programbladet. Det är formulerat av teatervärldens just nu mest favoriserade födelsedagsbarn, August Strindberg. Så här går det: ”Kvinnan såsom liten och dum och därför elak, såsom mannens bihang och påhäng skall kväsas till såsom barbaren eller tjuven. Hon är endast behövlig såsom vår äggstock och livmoder, allra bäst dock som slida”.
Snabbare än min fantasi arbetar ska citatet gestaltas på teatern. För bara ett par dagar senare gästar teatergruppen Institutet sin forna hemstad Malmö med sin föreställning ”Woman”. Citatet av Strindberg förkroppsligat: kvinnan är en sexmaskin.
Bakom en mask av teori hävdar Institutet att de arbetat utifrån en föreställning om att kvinnan inte finns. De säger att hon är en förlängning av mannens begär och att det är nödvändigt att utgå från denna idé när den romantiska kärleken ska dryftas på scenen. Enligt Institutet har konstruktionen av romantisk kärlek en motsvarighet i teaterns förhållande till sin publik. Precis som på Tur­teatern delas besökarna in efter kön.
På scenen tiger en hustru och ett hembiträde stilla, för att sedan dansa spastiskt under översyn av fyra män. En sitter bakåtlutad och röker, en annan gömmer sig bakom en grismask. En tredje står i bakgrunden och tjuter något som liknar repliker. En fjärde håller en föreläsning några meter ovanför golvet. Kvinnorna strippar och juckar mot publiken, som genom halvt misslyckade försök till interaktion rånas på sin rätt att definiera sig som kvinna eller man. Sin rätt att tänka politiskt.
De båda föreställningarna skaver mot varandra. Turteatern har utifrån historiska missförhållanden skapat en plattform, där kvinnan får agera och konfrontera. På scenen blir hon motsägelsefull, påhittig och rörlig. Institutet åstadkommer motsatsen: de sänker kvinnan och tar ifrån henne rätten att tala. De reducerar henne till en bit kött, fri att parasitera på.
En lägesrapport från jämställdhetens skrivbord: I allmänhet kan man konstatera att svensk teater vant sig vid att arbeta metodiskt med jämställdhet. Teatern har lärt sig att statistik kan användas för att åstadkomma scenisk analys. Kvinnliga chefer är numera att räkna med och kvinnliga dramatiker bryter mark. De får oftare stöd från dramatikerutskottet, trots att antalet ansökningar från män är fler. Allt oftare får vi också se kvinnliga regissörer tolka en manlig kanon på de stora scenerna. Mer specifikt kan man säga att dagens feministiska teater lämnat borgerlighetens rum bakom sig, för att gestalta en annorlunda dramaturgi. Detta sker ofta i frisk fart på småteatrarna – vi ska återkomma till det strax – men en av höstens stora succéer skapades på en institution. Sara Gieses iscensättning av Liv Strömquists seriealbum ”Prins Charles känsla” spelade på Malmö Stadsteater för utsålda hus och förlängdes med 20 föreställningar.
I ”Prins Charles känsla” förvandlades svartvita seriestrippar till ett flerdimensionellt rum. Den uppfinningsrika regin ackompanjerades av ett populärkulturellt soundtrack och seriealbumets teoretiska referenser citerades, med sidangivelser, från scenen. Alltsammans spänstigt gestaltat utifrån en rolig formidé, men frågan är hur pjäsen förhåller sig till sitt feministiska uppdrag. Vad var det för slags roller vi fick se? Lady Di i brudklänning, barbievinkande och med leendet stelt av foundation. Gustaf Fröding och Carl Michael Bellman ställda till svars för sina prostitutionsinspirerade texter med sekler på nacken. ”Prins Charles känsla” dröjer sig kvar som en snygg historia full av dräpande karikatyrer, som fyller ett viktigt folkbildande syfte. Men analysen har passerat bäst före-datum.
Bland frigrupperna sticker PotatoPotato ut med en uppmärksammad debut. Höstens ”Historia A” tog avstamp i en falsk historieskrivning och rockade loss bland kvinnliga personporträtt som raderats från svenska läromedel i historia. Skarvar mellan scenerna vändes till skeva stilpoänger och därför kunde det ojämna skådespeleriet den här gången förlåtas. Annars påminde de snabba kostymbytena och det frisinnade utnyttjandet av scenen om Stadsteaterns ”Prins Charles känsla”. Ifråga om analys vinner dock PotatoPotato över storasyster: här serverades historiska figurer vi nätt och jämnt kände namnet på.
Unga Teater Mutation arbetar annorlunda. Inte heller här eftersträvas ett helgjutet eller överskådligt drama. I närkamp med bild- och ljudkonst strävar gruppen snarare efter att skapa en scenisk installation. I höstens ”Styckmord” kretsade två mordlystna kvinnor runt i ett klaustrofobiskt rum med vita fallosar som stack upp ur marken. Av Annika Nymans och Sara Tuss Efriks text minns jag inte mycket. Däremot dröjer sig en oroväckande ton kvar, som gör mig både nyfiken och värnlös inför den föreställning som får premiär i höst, ”Röda rum”, som utspelar sig i flera parallella rum och behandlar begreppet ”prostitution”.
När blir feministisk teater viktig, när spelar den en roll? Det gör den i samma stund som den används som ett instrument för förändring. När den pekar ut mot samhället och dess svagaste punkter, istället för in mot sig själv. Feminism på teatern får verkan när den formar motbilder, fyller i bildningsluckor och, viktigast, tar ställning för ett samhälle där människan ges möjlighet att definiera sig själv. Därför kommer dess största utmaning att handla om att hantera flera maktkritiska perspektiv i kombination.
Annars har det senaste året på teaterscenen lärt oss följande: sätt upp Valerie Solanas sextiotalsmanifest i suverän tappning – du blir mord­hotad. Gestalta kvinnan som porrindustri och debatten uteblir.
Malena Forsare
teaterkritiker
1
4
3
2
Gå till toppen