Kultur

Hemma men borta

Johanna Ekström väjer inte för mörkret i beskrivningen av sitt kända barndomshem, skriver Sigrid Combüchen.

Om man håller sig i solen

Author: Johanna Ekström. Publisher: Albert Bonniers förlag. PublishYear: 2012.
Boken har fått en omfattande förhandslansering som en i raden av litterära uppgörelser med berömda föräldrar. Men uppfyller andra anspråk, är inte ett vuxet barns bok utan en vuxen bok. Författaren betraktar sitt skönskrivna föräldrahem och torkar bort dekor målad med trompe l’œuil-effekter.
Wettextrasan suddar dock i vidare svängar och då handlar det inte bara om Johanna Ekströms familj. Hemliv som show-case är ett klassiskt tema och har fått ny fart av sociala medier där allt fint visas i vitrinen. En familjeregissör vill arrangera sin fasad, en rörlig stillbild av hur man önskar bli sedd. Men synlighet gör att man ses runtom, även ur ofördelaktiga vinklar. Johanna Ekströms framställning av föräldrahemmet är därför inget stort avslöjande, pappan Per Wästberg poserar fortfarande för vimmelfotografer och publicerar sina dagböcker och berättar om sin kärlek. Dottern hävdar nu sitt eget perspektiv: hur växer man ur en rörlig stillbild, blir sin egen människa efter att ha varit något i en interiör, inte av föräldrarnas onda vilja utan på grund av en obönhörlig ”smak” och till intet förpliktande liberalism.
Boken är ett konstverk med många förgreningar. Stilen är, grävande, dialektisk, av givna skäl motsatsen till skönskrift, strängarna får skorra, hon låter sig vara abstrakt (i tredje delen litet för mycket) och kommer fram till starka, ofta fantastiska formuleringar om livet, som man efterhand slutar anteckna. De är så många och så intelligenta.
Författaren ska själv bli förälder och känner hur hon är barnets bur innan det föds. Fostret byter ställning, står på alla fyra, vänder upp och slår hörbart i sin mors revben. Så blir det för trångt och flickan måste ut. Modern vet att samma sak kommer att hända igen, men inte lika konkret. Gång på gång har människan den trygga impulsen att förminska sig till det som miljön förväntar. Hos sina föräldrar har hon upplevt en hermetisk levnadsmiljö, trots att det var ett konstnärshem, dessutom så 1700-talskt upplyst och öppet. Stilen var enhetlig – inte museal. Ingen blev upprörd om ett barn slog sönder eller fläckade ner en antikvitet – hem är till för att leva i – men nyanskaffningar bekräftade det redan existerande, på bordet låg engelska inredningstidningar för ro och inspiration. I källaren fanns lekrummet med nålfilt, mögellukt och tv.
Hon har också sett pappans omfödelser till nya liv: först en lång period kvar i det gamla, med en ny kärlek utanför, som helt enkelt växer sönder det gamla hemmet. (Att barn reagerar som barn på sådant, inte stoiskt, har förvånat många föräldrar som rationellt velat följa sin förälskelse.) Sedan bort och ny stilrenhet på en annan plats till dess att nästa metamorfos pockar. I en bemärkelse är han pappa med ansvar, i andra ett barn som mäter allt med sitt mått och får mamman att vara enig eller medagera som tvillingsjäl, senare valfrändskap.
Redan när barnen var små, skriver Johanna Ekström, bestämdes att barn tar ansvar för sina egna liv, ett fribrev från/till föräldrar. Det var inte heller unikt, många i den generationen har torgfört sådana idéer. Både mamma och pappa – nu i 80-åren – var estetiskt och konstnärligt 50-talister, en period av defensiv funktionalism i motsats till 30-talets revolutionära. Föräldrar som gjorde barn i den andan trodde mycket på att ”lämna dem ifred” för att de skulle utvecklas efter sina förutsättningar.
Det ”finns inga restriktioner”, skriver Ekström, ”bara generositet och vänlig distans.” Förutom teori var det en abdikation av bekvämlighet, därför att föräldrarna för sin del behövde vara ifred för barnen. Dagis kunde kanske ha löst problemen för Johanna Ekström och hennes bror. Men det var barnflickor som kom till den gråblonda inredningen på Norra Djurgården.
När författaren blir tonåring och fadern lämnar familjen, tar hon i brist på restriktioner spjärn mot de egna gränserna. Mammans sätt att vara ifred är en löpande ”beundran” för dottern, som gör henne ”blind och distanserad. Hon vill bara se det storstilade i mitt liv”. Därför kom ingen hjälp när de desperata hävdelseförsöken dök upp – i de tidiga tonåren patologisk renlighet, städdille och anorexia, i de sena promiskuitet och riskabelt supande.
Ingetdera lade sig föräldrarna i, självhjälp var vad som stod henne till buds, hon ansågs – storstilat – ha redskapen att ta sig igenom på egen hand. I tillbakablick ser hon skadorna man får av att ingå i någon annans eleganta idyll. Som i hennes fall vacklade på sin lösa sand och föll sönder och hon tvingades en tid bli cynisk inför de känslomässiga honnörsord som fyllde familjeporträtten i veckopressen och även pappans litteratur.
Johanna Ekströms bok frigör sig från barndomens påtvingade föreställningsvärld, fast hon egentligen redan har gjort det – eller i den mån man alls kan göra det. Samtidigt frigör hon sig från en litterär föreställningsvärld där både Per Wästberg och Margareta Ekström hör hemma: orden som fynd, som erövringar, metaforens slagruta över guldådern är samtidigt ett solur som alltid visar tid. Hennes egen litteratur saknar metaforer, har allvarets tålighet och tunga skor. Den jordar sig. Den väljer att inte dansa bort från det mörker, den stumhet och dumhet som vi alla innehåller och som omger oss.
Gå till toppen