Sport

Alla har ansvar

Det vilar ett stort ansvar på varenda en av oss 24 000 som bänkar oss på Swedbank stadion för derbyt mellan Malmö FF och HIF i morgon kväll.

Jag tror att alla känner det, och att det blir fest den här gången och inte pest.
Det finns så många sidor av Malmö att älska: passionen, humorn, gemenskapen där alla gränser plötsligt suddas ut och det blir ”vi mot dem”, trots att vi lever i en delad stad.
I en tid när gamla sår rivs upp – då rättegången mot den misstänkte seriemördaren skakar oss, då en kvinna mördas i kvarteren runt stadion samma kväll som det är match, och då stan exponeras i form av en extremt dåligt tajmad polisserie på tv (som förstås fokuserar på kampen mot våld) – känns det möjligen futtigt att prata om ett fotbollsderby. Men samtidigt kan det vara en så viktig symbol.
Ett derby ska vara hett, det ska koka mellan klackarna, känslorna ska vibrera i kvällskylan. Just där och då finns inget viktigare än denna match och att vinna den.
Men det handlar också om respekt, om att vinna tillbaka något som faktiskt gick förlorat för lite knappt ett år sedan.
Det är dags att visa enhet, att visa vad Malmö står för. Och för det har alla grupper och individer ett ansvar. Det borde inte vara så svårt, de positiva krafterna överväger så enormt, 99 procent av publiken står för allt det vi vill att den ska stå för.
Det som hände då ska inte bli föremål för hets, men heller inte förtigas. Det känns märkligt, och för mig inte helt rätt, att tystnaden är så total från klubbarna den här gången. Ingen gemensam pressträff, derbyt behandlas som vilken match som helst. Och det är det inte.
Själv hade jag gärna sett att tongivande spelare gått ut och med kraft talat om just allas ansvar, talat till fansens och svansens känslor.
Att säga att skandalderbyt i fjor var en mans verk – även om knallskottet från huliganen mot HIF-målvakten Pär Hansson blev det formella skälet till att matchen bröts – är att förenkla verkligheten något.
Jag kan än idag ta fram känslorna från den kvällen. Den enorma förväntan som låg i luften, men också hur denna förväntan på ett märkligt sätt förvandlades till något annat när de båda lagen marscherade in.
Det handlade inte bara om brinnande bengaler, det handlade om en atmosfär som pushades mot kanten på osunt sätt. Och varför det blev så är jag inte människa att förklara.
Stämningen fick ytterligare en knuff när Daniel Larssons för offside bortdömda mål visades på storbildsskärmen och alla kunde se att han var fyra meter på rätt sida.
Det var oroligt i HIF-klacken också, det klättrades på planket, det var inte fullt fokus på spelet.
Kanske berodde allt på att HIF-fansen hade adrenalin kvar sedan MFF vunnit guldkampen så knappt på hösten, och omvänt att MFF-anhängarna var djupt frustrerade över att HIF såg ut att punktera den nyss startade serien.
Det fanns en annan typ av laddning i luften än det brukar vara.
Att matchen skulle brytas var nog alla medvetna om i samma stund som huliganen nådde fram till Pär Hansson. Chockvågen kändes direkt runt läktarna och fortplantade sig långt in i stadions innandöme, där MFF-ledningen bara några minuter senare reagerade och agerade och insåg att enda sättet att begränsa nederlaget var att ta på sig det fulla ansvaret direkt.
MFF fick förresten i någon mån självhjälp att gå vidare och rikta fokus framåt. Dagen efter bestämde sig klubben, efter viss vånda, att göra som planerat: att presentera den nye tränaren Rikard Norling.
Ekonomiskt och sportsligt blev konsekvenserna förödande och jag vet att nervositeten inför morgondagens derby är stor i MFF-ledningen.
Säkerheten har förbättrats, förbundets regelverk har anpassats till verkligheten. Idag känner alla till konsekvenserna av liknande händelser.
Den viktigaste signalen från ett virrigt förbund är nu äntligen tydlig: det är inte den oönskade huligansvansen som bestämmer hur och om allsvenska matcher ska genomföras.
MFF har jobbat med trivseln kring matcherna, gjort mycket för att förbättra arrangemangen, lockade sensationellt 14 000 till matchen mot Åtvidaberg med familjearrangemang.
Tyvärr kan vi utgå ifrån att det blir stökigt på stan, att de oönskade svansarna kring HIF och MFF har sin egen obegripliga agenda.
Men jag är faktiskt inte nervös för själva matchen.
Jag tror på Malmö.
Inte alltid på laget, men väl staden.
Gå till toppen