Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Målen tände och tystade

Ibland är en klack och ett lag som en enda organism. Det är lätt i medgång och stort i motgång. Sydsvenskan följde HIF-klacken under gårdagens derby.

Bild: Foto: Patrick Persson
Det finns en magisk period innan en match blåsts igång. Läktarna är fortfarande halvtomma och lagen värmer upp framför sina klackar. Inget har börjat och allt är möjligt. Förväntan växer fritt fram till avspark.
HIF:s målvakt Pär Hansson tog skott på skott, kastade sig, sträckte sig, boxade ut och puttade över mål. Klacken sjöng och applåderade. Pär Hansson svarade då och då med en halvpiruett och returnerade uppskattningen med en nick eller en handklappning tillbaka.
Det var nog inte många av de 23 638 åskådarna som inte någon gång under kvällen tänkte på honom och det avbrutna derbyt i maj i fjor. Men mycket var annorlunda mot då: näten, de extrastora avspärrningarna runt HIF-klackens sektion, stängt mellan stadions sektioner, lätt- och mellanöl i kioskerna. Många poliser och publikvärdar.
Hela HIF-sektionen reste sig under MFF:s hymn. När de himmelsblå fanorna vajade på motsatta långsidan, svarade HIF med röda kvadrater men också med tjock röd rök som fördröjde avspark.
Tio minuter in i matchen nådde MFF:s vindsnabbe Daniel Larsson och HIF:s Pär Hansson bollen exakt samtidigt och en kollektiv rysning löpte genom klacken. Tre minuter senare gjorde samme Larsson första målet och nu var det MFF som tände eld.
”HIF, vi står här” skanderade klacken fast. Den bestod av individer och blev först en mobb när Simon Thern sent i matchen byttes in, hotades och hånades som Judas. Men de flesta föll inte in i hatramsorna, några lät demonstrativt bli.
Vid 2–0 ersattes obscena gester med uppgivna. HIF:are strök sig över pannan, slog ut med armarna medan MFF-klacken jublade. Regnet föll och tog HIF-klackens humör med sig.
– Vi borde ha stannat hemma, sa bänkgrannen, andades djupt och föll in i ”Vi ger aldrig upp!”-ramsan. Och så blev det tre noll.
En stämningsförändring smög sig in när den förbehållslösa kärleken till laget testades av mittfältet.
– Man hoppas ju alltid men när man ser detta...mumlade bänkgrannen.
I halvtidsvilan bestod HIF-klacken av 1907 analytiker, strateger och experter. Många twittrade sin visdom ut i cyberrymden. Men när det var gjort var det som om klacken kände att laget behövde näringslösning, kärlek och förtröstan.
– Vi har i alla fall en fördel. Det kan inte bli värre, sa grannen när lagen kom ut på plan igen.
”Ut på planen elva man som ska göra drömmen sann så att vi som tittar ner bästa laget på planen ser”, sjöng klacken och laget svarade med att ta i, det höll stånd.
– Det blev inte värre, men det blev ju inte heller bättre, sa grannen och reste sig när slutet närmade sig.
På andra sidan den blöta planen firade MFF-arna segern.
Gå till toppen