Scenen är norska Sokndal, ett gruv­distrikt, där ilmenit bryts, ur vilket titan utvinns. Både Maiken Stene, hennes far och farfar känner gruvorna inifrån.

Att skapa självbiografisk hembygdskonst med arbetet som tema kräver mod i dag. Det ska genast sägas, att det var många decennier sedan en konstnär visade en så stark, personlig gestaltning av ett ämne, som jag trodde att litteraturen numera hade monopol på.

Hon öppnar med en stor tredimensionell modell av ett berglandskap, som sträcker ut sig till en lång tunnel. Så lyckas hon genast dubbelexponera den vrånga, vackra naturen med de slingrande gruvgångarna och det farliga arbetet.

I en video tränger hon in i både nerlagda och aktiva gruvgångar. Till filmen har hon också samlat olika ljud från redskap, stenar, ställningar. De hårda, skärande klangerna har klippts ihop till ett rullande ljud­kollage, ett eko, som följer kamerans rörelser. Det är mycket starkt.

Dessa konkreta ljud får dessutom kött och blod av de olika dokument hon har fogat in som små bisatser i den stora berättelsen. Gamla svartvita foton och filmer. Och Tennessee ­Ernie Fords gruvarbetarsång ”16 tons” är inte mind­re bitterljuv på norska. Jag hör hur sångaren spänner musklerna av vrede.

Stenes målningar skildrar arbetet i ilskna färger och ettrig teckning, men – precis som i sången – gestaltas också arbetarnas drömmar och visioner. Hennes stil blir då lite slingrigt lycklig, nästan psykedelisk. Så undgår hon den fotorealism, som alltid har varit genrens största fälla.

Natur och teknologi skaver mot varandra hos Stene, och människan sitter emellan. Som i den historiska modell hon gjort av Düsseldorfmålaren Andreas Achenbachs skeppsbrott vid norska kusten.

Stene har valt uppräkningen som metod, och hon har förstått, att företeelser, människor och ting blir något mer, då de ställs samman. Poeten Inger Christensen visade ju just detta. Och det är med en poets medvetande om språket Stene har skapat en rumslig helhetsupplevelse fylld av detaljer.