Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Klassiskklasskillnad

Kulturredaktionens skribenter synar August Strindbergs mest centrala verk under jubileumsåret. Anneli Jordahl tröttnar aldrig på ”Fröken Julies” sanningar om över- och underordning.

Barn vill ofta höra samma saga om igen. Jag är som ett barn inför ”Fröken Julie”. Den bästa pjäs som någonsin skrivits om klass och kön. Kanske för att jag är klassresenär talar pjäsen direkt till mig. ”Jag klättrar och klättar men stammen är så tjock, så slät, och det är så långt till första grenen.”
Vårt första naturalistiska drama från 1888 provocerar fortfarande med sina sanningar om över- och underordning. Förtrollar än i dag med sin gåtfullhet. Jag är den uppåtstigande betjänten Jean, hushållerskan Kristin och den frustrerade Fröken Julie på en och samma gång. Jean som ambitiöst lärt sig borgerskapets språk och uppförandekoder i en stark vilja att förverkliga sina drömmar. Fröken Julie som trotsar den privilegierade kvinnans trånga rum, men som stångar sig blodig mot Jean och pappa greven. I erotisk utlevelse är mannen än i dag viril och kvinnan slampig.
Så den moralistiska Kristin med sina få och torra repliker. ”Kronans kaka är knapp, men säker…” Denna okarismatiskt skildrade Kristin som i alla tider passat upp på Jeannar och Fröknar Julie i deras självförverkligande. Som om underklassens kvinnor vore genetiskt ämnade för just det. Alltid när pjäsen analyseras feministiskt är kvinnorna upprörda över hur Julie skildras. Symptomatiskt nog bryr sig ingen om Kristin.
Jag vet inte hur många scentolkningar eller filmer jag sett av ”Fröken Julie”. Men jag minns särskilt en uppfinningsrik föreställning av författaren och regissören Sisela Lindblom där Kristin i en retstickedans oavbrutet stör fästmannen Jean vid hans krumbukter inför Fröken Julie. Jag minns tv-teaterns ”Fröken Julie” regisserad av Keve Hjelm med de unga och glödande Thommy Berggren och Bibi Andersson i rollerna. Minns också när kocken och skådespelaren Per Morberg spelade Jean på den klassladdade plats där hans föräldrar hade arbetat som tjänstefolk: Tullgarns slott i Sörmland.
Men nu har jag sett Anna Petterssons ”Fröken Julie” på Strindbergs Intima teater i Stockholm. Hon spelar med bravur alla rollerna, även grönsiskan. Den här uppsättningen slår det mesta.
Många gånger blir en ”dekonstruktion” av en klassiker lika tom som en alltför vördnadsfull uppsättning. Men där satt den! Pettersson kliver fram i nutida vardagskläder och förkroppsligar dem alla med sin röst, som en spoken word-föreställning, som rap. Jeans hårt genomträngande. Julies omväxlande arroganta och förföriska. Kristins entoniga, men där Pettersson spärrar upp ena ögat och gör Kristin farligt allseende. Jean hukar sig som aldrig förr inför Julies överklassröst. Inför grevens röst är de där­emot alla små.
Föreställningen filmas och projiceras på storduk. Pettersson trycker näsan mot kameran och skapar groteska närbilder. Hon vandrar längs en allé av grevestövlar. Filosoferar över en rakhyvel.
Rösterna griper tag, samtidigt som Pettersson kliver ur manus och diskuterar pjäsen med en tänkt klyschig manlig regissör. Tvingar någon på förs­ta bänk att läsa Fröken Julie där hon blir alltför maso­chistisk.
Så detta besynnerliga slut. Varför måste Julie dö bara för att hon haft sex?
”Teaterhistoriens sämsta slut, det mest melodramatiska och sämst underbyggda”, skriver P O Enquist i essän ”Målet mot Fröken Julie” i en aktuell utgåva som också rymmer debutpjäsen ”Tribadernas natt” och manuset till den fängslande ”Strindberg. Ett liv” som SVT repriserat under våren.
Liv blir ständigt dikt hos Strindberg, visar Enquist. Kontentan av resonemanget är – hör och häpna! – Fröken Julie är i själva verket Strindberg själv. I verkligheten tog nämligen två undersåtar i symbolisk mening livet av honom sommaren 1888 som han tillbringar med familjen på det förfallna godset Skovlyst utanför Köpenhamn.
August och hustrun Siri grälar. Strindberg är barskrapad, närmar sig en 40-årskris och umgås med (precis som Julie) självmordstankar. På gården har en ”tattare” – som fungerar som förvaltare – en relation med den husdjursbesatta grevinnan. Och förvaltarens vackra 17-åriga syster väcker den celibattrötte författarens lustar. Det hela leder till en utpressning där förvaltaren kräver den berömde författaren på pengar. Strindberg vägrar betala muta, och blir anklagad för våldtäkt.
Men en berömd man klarar sig alltid mot en tonårig ”tattarflicka”. Hon drar tillbaka sin anmälan. Och Strindberg skakade av sig skulden genom att skriva en av teaterhistoriens bästa pjäser där två underklassare manipulerar en ”fin” kvinna in i döden. Alltmedan förvaltaren och hans syster i verklighetens Danmark blev märkta för livet. Pjäsen blev därför, som P O Enquist påpekar, ”en explosion av förtvivlan som inte kan vara så enkelt som ett litet snedsprång en midsommarafton …”
Ett av Strindbergs många litterära försvarstal.
Pjäsens intrikata klass- och könskamp är därför trovärdig ända till det skorrande slutet. I verklighetens triangeldrama var det Kristin­karaktären som fick livet förstört. Det brukar vara så. Underklassens kvinnor ägde inga medel för att ”trolla bort” det osedliga beteendets följder. I ett underligt förord till ”Fröken Julie”, skrivet i efterhand, känner man inte igen den Strindberg som stått på arbetarklassens sida. I föraktfulla tonarter beskriver han Jean som ”polerad, men rå inuti, bär redan redingoten med smak, men utan att erbjuda några garantier för att han är ren på kroppen”. I själva verket är det förvaltaren på Skovlyst som författaren ser framför sig.
Men i Fröken Julies repliker ryms också Strindbergs vid den tiden hatiska blick på hustrun Siri von Essen, ”halvkvinnan, manshataren”. I förordet spyr han galla över den emanciperade kvinnan som fick luft under vingarna på 1880-talet. Kvinnor skrev nämligen realistiska romaner och dramatik där de kritiserade det borgerliga äktenskapet. De skrev om sexualitet och identitet, ivrigt påhejade av bland andra Ellen Key. Hon sa: ”Först när kvinnorna börjar tala sanning, skall litteraturen allsidigt belysa de ännu okända djupen av kvinnans erotiska temperament.”
En av dessa kvinnor var Victoria Benedictsson vars författarskap var lika kittlande omdiskuterat som Strindbergs. Hon tog sitt liv med ett rakblad på samma hotell i Köpenhamn där Strindberg bott. Där fann han förmodligen mordredskapet för sin pjäs. Symboliskt tog han kål på den kvinna som – enligt förordet – säljer sig ”mot makt, ordnar, utmärkelser diplom, såsom förut mot pengar”.
Strindberg som alltid föll för konstnärliga yrkeskvinnor hade fått nog. Kvinnosaken skulle stävjas, och han fick som han ville. På 1890-talet blev det modernt med högstämd nationalism. Modern och hemmafrun: det rådande kvinno­idealet.
Vad hände med hackordningens ur­typer i Välfärdssverige? Jo, Jean nådde trädets topp, kunde till och med bli statsminister. Fröken Julie utbildade sig och gjorde karriär, men fick inte fotfäste på de högst belägna grenarna. Kristin arbetade på fabrik eller i offentliga sektorn, men hennes gamla yrke fick en återkomst på 2000-­talet och blev skattefinansierat. Karriärstressade Fröken Julie och Jean slapp därmed dubbelarbeta med hushållssysslor.
En återgång till gamla tiders ideal. När industrialismen växte fram visade undersökningar att pigorna föredrog fabriken. De kom ut i samhället, fick arbetskamrater och reglerad arbetstid. I Lubbe Nordströms berömda reportage ”Lort-Sverige” från 1938 beklagar sig en läkare i Hälsingland över svårrekryterade pigor. ”Sitter på konditorier och biografer, går på vägarna och doftar parfym. Men arbeta!”
Dagens Kristin talar däremot mestadels dålig svenska. Hon lämnar sina barn i fattigt hemland, för att tjäna Jean, Julie och Greven för en sisådär 3 000 kronor i månaden. Arbetar­rörelsen och kvinnorörelsen fick inte med sig Kristin, hon för sällan sin egen talan i offentligheten. En och annan klassresenär vittnar om mödrars råslit, men om förgången tid. Maja Ekelöf är än i dag unik med sin ”Rapport från en skurhink”.
Fröken Julie vinner numera över Jean i bildning, kan på sikt skaffa sig jämbördiga positioner. Men fortfarande saknas en Kristin som yttrar de tunga replikerna. Och likt Strindberg ryter: Min eld är den största i landet!
Anneli Jordahl
författare och litteraturkritiker
Gå till toppen