Sverige

Eleverna får bedöma sig själva

Borås skolor testar nytt sätt att lära.

Normalt är det läraren som vet hur man bedömer kvaliteten i elevernas arbeten. Men i Borås får eleverna också lära sig att bedöma vad som är bra och vad som behöver förbättras. Då kan eleven samtidigt få syn på sitt eget lärande, och förstå vilka strategier som behövs för att tillägna sig mer kunskap.
Att avslöja lärandets hemligheter för eleverna, är målet med arbetet i Borås. Tankesättet kallas Bedömning för lärande.
Här följer de fem principerna i bedömning för lärande, och hur man kan tillämpa dem i praktiken.
Första principen: Inte bara läraren utan också eleverna måste förstå vart de är på väg. Lärarens uppgift är att omvandla Skolverkets ganska abstrakta anvisningar om vad eleverna ska lära sig, till konkreta exempel så att eleverna också kan förstå vad de måste kunna. Och så måste de få verktygen för att kunna ta sig dit.
Praktiskt exempel: En elev löser mattetalet 5-5 och anger svaret till 4.
– Många utanför skolans värld tror att det är lärarens uppgift att tala om att det här är fel. Det är som att gå till läkaren och få veta att man är sjuk, och sedan skickas hem igen, säger Anders Holmgren, utvecklingsledare för skolan i Borås kommun.
Istället ska läraren analysera vad eleven missuppfattat. ”Hur tänkte du?” brukar vara en bra fråga. Utifrån analysen ger sedan läraren eleven uppgifter som gör att den får öva på just det den inte förstått.
– Duktiga elever, särskilt flickor, skulle må mycket bättre om vi talade om vad det är som är det viktiga. Vi måste vara tydliga med vad de ska kunna, så att de slipper tro att de ska förstå allt, säger Anders Holmgren.
Han har till att börja med svårt att överrösta sorlet från de hundra nyanställda lärarna i Borås stad. De är samlade till en eftermiddagskonferens för att gå igenom grunderna för hur kommunen vill att lärandeprocessen ska gå till. Men Anders Holmgren har 27 år bakom sig som lärare och vet hur man fångar en publik. Snart har han tagit med sina åhörare till fjällen. Där går de med 25 kilo packning på ryggen, tittar på fjälltopparna långt, långt borta och undrar hur de ska ta sig ända dit?
– Då måste man fokusera på nästa steg. Och det är läraren som ska möta elevens inlärningsbehov och ge eleven en tydlig bild av vart den behöver gå, säger han.
Andra principen: Klimatet i klassrummet är avgörande. Ingen elev ska räcka upp handen för att svara på en fråga, utan bara för att ställa frågor. Det kan vara frustrerande för de duktiga eleverna som är vana vid att kunna svaret på frågorna, men om man tar bort detta så försvinner också tävlingen i klassrummet och uppdelningen mellan de som ”kan” och ”inte kan”. Eller som Anders Holmgren uttrycker det: ”skolspelet kan sluta, det där man lär för att visa upp, och lärandespelet, där man lär sig för att man undrar något, kan börja”.
Praktiskt exempel: Ställ alltid öppna frågor. Eleverna ska under varje lektion få frågor som de inte vet svaret på. För så är det i livet, och det är bäst att vänja sig.
– Det farliga är inte att inte veta, det farliga är att inte veta hur man ska göra när man inte vet. Vi måste ha elever som är jättetrygga att möta de situationerna, för det kommer de att göra, säger Anders Holmgren.
Fråga inte ”Är ni med?” för att sedan vid minsta hummande ta det som ett ja och sedan gå vidare. Ge istället eleverna en tvåminuters testfråga för att kolla hur många som är med på tåget. Eller låt dem inte gå från lektionen förrän de har formulerat vad de har lärt sig och vad de mer vill ha svar på i ämnet.
Ge eleverna strategier för att lära mer. Istället för att fokusera på ett ungdomsupplopp i London, ta det istället som ett exempel för att lära ut analysmodellen som visar att allt som händer har orsaker, får konsekvenser och kan ändras med åtgärder. Den modellen kan appliceras på alla andra samhällsproblem också, och då är det den som är det viktiga att lära sig.
– En amerikansk studie av framgångsrika elever visade att de alltid funderade över hur lärandet gick till, berättar Anders Holmgren. De strategierna kan duktiga elever ta med sig in i liknande situationer. Vi ska ge de strategierna till alla elever. De ska inte bara lära sig analysmodellen, men veta hur man tillämpar den i andra situationer.
Tredje principen: Ge rätt feedback. Enbart betyg är inte feedback, det är mer som ett obduktionsprotokoll som i efterhand fastställer varför patienten dog. Feedback är information som talar om varför något är bra eller mindre bra, och vilka delar som måste förbättras. Feedback måste ges med förklarande kommentarer, aldrig i en enda siffra eller bokstav. Feedback ges aldrig till en person. Att få höra ”du är en gudabenådad skribent” får ingen att bli bättre, utan feedback ges till ett arbete – ”det var bra därför att… och det här kan du tänka på för att det ska bli bättre nästa gång”. Feedback ges också innan arbetet är klart. Hela poängen är att eleven ska kunna göra arbetet ännu bättre med hjälp av feedbacken.
Praktiskt exempel: En lärare i kommunen provade två olika strategier för feedback med samma klass, men i två olika ämnen. I det ena ämnet fick eleverna både kommentarer och betyg på sina uppgifter. I det andra ämnet fick de bara kommentarer. Efter ett tag fick de utvärdera skillnaden. Det var jobbigare att bara få kommentarer, sa eleverna. Man var tvungen att tänka så mycket. Men med tanke på att de lärde sig mer utan betygen, så ville de ändå helst ha bara kommentarerna.
Dylan Wiliam heter den forskare som arbetat fram principerna bakom bedömning för lärande. Han var trött på alla teorier som handlade om hur elevernas bakgrund, familjesituation eller annat påverkade hur mycket de lärde sig. Han struntade i alla omständigheter runtomkring och undersökte bara den situation där eleven ska lära sig så mycket som möjligt av sin lärare. Hans bok Inside the black box fick stor internationell uppmärksamhet när den kom 1998, men i Sverige passerade den ganska obemärkt förbi. På den tiden var bedömning ett fult ord i den svenska skoldebatten.
Men för Anders Holmgren blev det som en uppenbarelse när han väl läste boken på tåget mot Stockholm hösten 2006.
– Det sa bara pang. Där är det. Det är det jag har letat efter, tanken att bedömningen kan vara med och öka kunskaperna. Det kändes som om jag lyfte därinne i vagnen, berättar han.
När han blev utvecklingschef för gymnasiet var han redan från början tydlig mot politikerna att det var det här han tänkte genomföra.
Sedan hösten 2008 har Borås kommun jobbat med bedömning för lärande, första året som försöksverksamhet på gymnasierna, idag ingår nästan alla gymnasieskolor och majoriteten av grundskolorna. Drygt 900 lärare praktiserar det i klassrummet. Det betyder att Borås förmodligen är det största experimentet i världen som arbetar utifrån det här förhållningssättet.
Fjärde principen: Låt eleverna bedöma varandras arbete. Det får dem att fundera själva över vad som skiljer ett bra arbete från ett dåligt. Det får dem också att se att det kan finnas många olika lösningar på ett problem.
– När eleverna kliver in i bedömarrollen blir den ett verktyg som lärare och elev använder gemensamt för att utforska kvalitet. Det är ju annars vår skråhemlighet, men vi måste lämna över den hemligheten till våra elever, menar Anders Holmgren.
Praktiskt exempel: En gymnasieklass i Helsingborg använde kamratbedömning i matte som en del av ett forskningsprojekt. Efter att ha bedömt varandra i ett års tid, sa eleverna att de tyckte ämnet var intressantare, och att de hade fått upp ögonen för hur många olika lösningar det kan finnas på ett matematiskt problem De hade också fattat att matte inte bara handlade om att få fram rätt svar utan att det var problemlösningen som var det viktiga. Eleverna visade sig också ha blivit mycket duktigare på matte än parallellklassen som jobbat som vanligt.
Femte principen: Låt eleverna bedöma sitt eget arbete. Pedagogikforskaren John Hattie har utnämnt detta arbetssätt till det mest effektiva av allt när det gäller att ge eleverna kunskap. Men det tar också tid att lära sig.
Praktiskt exempel: Daltorpskolan i Borås är en imponerande tegelbyggnad där trappstegen i stentrappan är vågiga efter att flera generationer av elever slitit på dem i nästan hundra år. Från början byggdes skolan för textilarbetarnas barn, mitt i deras bostadsområde. Nu rymmer den ett stort högstadium med sex parallellklasser i varje årskurs.
Klass 9E ska gå igenom en kriminalnovell. Läraren Louise Björkman skriver upp de två målen för lektionen i förväg på tavlan, och går igenom dem igen innan lektionen börjar. Varje elev får en utvärderingslapp med sex frågor: Förstod du målen med lektionen? Hur vet du att du klarade målen (eller inte gjorde det)?
– Vi får reflektera rätt mycket över våra arbeten, hela tiden typ, säger eleven Jessica Ceder.
– När vi är klara med våra arbeten ska vi förklara vad vi har lärt oss, och det är nästan större än själva arbetet, menar klasskompisen Jesper Sääf. Ska man skriva en uppsats om en bok, så ska man nästan göra det igen. Det har blivit mer och mer.
Nästan en fjärdedel av lektionen går åt till utvärderingen. Men det är väl använd tid, tycker Jessica och Jesper. De förstår bättre vad de lärt sig, trots att det är tjatigt ibland att upprepa sig.
– Man hinner inte med lika mycket. Gör man inte det här så hinner man med två gånger så mycket. Men det sätter sig inte, säger Jesper, och Jessica fyller i:
– Och vad är meningen med att göra det då?
Klass 9E ska inte bara läsa deckarberättelser. De ska skriva egna också, fast först sedan de fått en noggrann genomgång av vilka saker som måste uppfyllas för att det ska bli bra. Sedan ska de få bedöma sina egna texter. Inte hur som helst, utan enligt de kriterier som Louise satt upp för de olika betygen, och som de fick redan innan de började skriva.
Självbedömning kan göras i alla ämnen. De blivande frisörerna på ett gymnasium i Borås fick till exempel göra det när de skulle lära sig att permanenta.
Varje lärare måste själv prova sig fram till vilka undervisningstekniker som bäst passar i hans eller hennes ämne. Det finns massor att välja på, inte minst praktiska instruktioner från Dylan Wiliam själv, men de ska utgå från de fem grundläggande principerna. En gång i månaden har lärarna i Borås samtalsgrupper där de både ska utvärdera de olika tekniker de använt i klassrummet, och sätta upp nya mål för saker de ska prova. I arbetet ingår också att lärarna är med på varandras lektioner för att bedöma hur de olika teknikerna fungerar. Att hela tiden bedöma vad eleverna lär sig är också en feedback till läraren på hur undervisningen fungerar.
Louise Björkman är samtalsledare för några grupper lärare. Hennes tjänst är en slags karriärtjänst där hon får minskad undervisningstid och 1500 kronor mer i månaden för sitt samtalsledaruppdrag. Efter lektionen, där eleverna fått utvärdera både lektionen och sitt eget arbete, gör hon en egen liten utvärdering.
– Den här lektionen skulle jag inte ha hållit för ett år sedan. Det tar ett tag innan tankarna mognar och målen blir tydliga, säger hon och funderar kring det där med elever som inte gör något på lektionen.
– Vi säger gärna att de är lata och omotiverade. Men de kanske bara inte vet vad de ska göra. Vet de det, är det få elever som inte jobbar.
Den största skillnaden mellan förr och nu, tycker hon, är att den pedagogiska diskussionen mellan lärarna tagit fart. En utvärdering som kommunen gjort visar att de flesta lärare håller med henne om det.
– Det är första gången man har en skolsatsning som handlar om pedagogik, säger Louise.
Anders Holmgren är inte emot betyg, tvärtom behövs de för att ange ett mål med lärandet, menar han. Men betygen måste kompletteras med bedömning. Bara en elev som själv vet vad kvalitet är, vad som är bra och dåligt, kan ta till sig en betygsbokstav.
– Det är målet – att eleven ska hitta en trygghet i sitt eget lärande. Och när man sätter ord på saker så lär man sig mer, säger Anders Holmgren.
Och medan politikerna hetsigt har diskuterat i vilken ålder barnen bör få betyg, har Skolsverige svängt mot mer bedömning. Kursplanerna i den nya skollagen uppmuntrar till bedömning, och satsningen Mattelyftet som regeringen beslutade om hösten 2011 väntas alla mattelärare lära sig bedömning för lärande.
Och den omsvängningen har gått fort. På konferensen finns skolledare från både Höör och Hultsfred med som vill göra samma sak som i Borås. Och en representant från Skolverket.
– Förra året ville Skolverket inte alls främja de här idéerna. Men bara under förra veckan var det tre propåer från Skolverket som vill göra olika studier om oss, säger Anders Holmgren.
Han tycker att bedömning är den gyllene medelvägen mellan de två krondikena i skoldebatten – de som hävdar att målet, kunskapen, är det viktigaste, mot dem som hävdar att vägen, processen och elevens utveckling är det viktigaste. Bedömning för lärande förenar de båda synsätten, menar han.
– Jag hoppas att vi kan kliva ur den tråkiga skoldebatten om betyg eller inte betyg, för det är inte huvudfrågan. Utan huvudfrågan är hur lärare arbetar med bedömning i varje minut, säger Anders Holmgren.
 
Texten är ett utdrag ur den nyutkomna boken ”Godkänt? – en reportagebok om skolan” som Sydsvenskans reporter Emma Leijnse skrivit.

Summativ och formativ bedömning

När man utvärderar elevernas arbete i skolan, brukar man tala om två olika slags bedömning.
Den summativa bedömningen är den som görs när ett arbete är färdigt, oftast genom ett betyg. Den anses vara bra för att göra ett urval, till exempel när man ska välja vilka elever som kommer in på högskolan.
Den formativa bedömningen ges innan arbetet är färdigt. Den ska inte sortera utan ge en bild av hur eleven tänker. Den kan inte ges som en kort sammanfattning utan måste vara en längre förklarande bedömning, både av vad eleven redan kan (feed-back) och vad den behöver lära (feed-forward).
Gå till toppen