Solen blänker mot de rostfria maskinerna i förskoleköket. Rymligt och välplanerat – av Louise själv. Från att ha ansetts som uträknad från arbetsmarknaden har hon i dag fullt förtroende: för inköp av utrustning, råvaror, matsedlar och hygien. Det här är inte bara hennes arbetsplats, det är också hennes verk.

– Det är paradiset för en kokerska som jag. Och jag har fått sådan otrolig bekräftelse från personalen, barnen och min chef, säger Louise.

Stoltheten går inte att ta miste på. Energin i stegen, den lyfta nacken, stadigheten i blicken.

– Jag känner ett annat människovärde nu. Jag är en i mängden bland pendlarna, jag har kolleger och jag träffar andra vuxna. Av bara farten har jag gått ner 14 kilo, min hälsa är en helt annan, säger Louise.

Ett jobb. Och precis allt förändras.

– Jag är så mycket lyckligare. Och det bästa är att det gör Josefin både spralligare och gladare.

För två år sedan berättade Louise och i dag snart 14-åriga Josefin om sin kamp mot fattigdomen. Om sjukskrivningar, arbetslöshet, skam och skuld. Om indragen änkepension efter Josefins pappa, om att i bästa fall ha pengar som täcker hyra, el och mat, men aldrig räcker till en cykel åt Josefin, nya kläder eller fritidsaktiviteter för någon av dem.

Artikeln väckte starka känslor. Många läsare hörde av sig och ville hjälpa. Louise trasiga framtand blev lagad, Josefin fick en cykel, ridlektioner och kläder. Och när Louise fick ett sommarvikariat som kokerska trodde hon att de tio åren av arbetslöshet äntligen var över.

Då kom nästa smäll: en tumör i livmodern. Flera behandlingar senare var tumören borta. Men det var jobbet också. Familjen stod åter utan inkomst, med räkningar de inte kunde betala. I höstas var mor och dotter bara någon vecka från vräkning.

Ett desperat rop efter jobb på Facebook blev vändningen.

– Av en bekant fick jag rådet att höra av mig till en förskolechef som hade problem i köket. Jag ringde direkt.

I stället för att skyla över åren av arbetslöshet, komma med bortförklaringar eller putsa cv:n, gjorde Louise det motsatta.

– Jag berättade allt. Om åren som gått, om min situation. Sanningen kommer alltid fram till slut ändå. Och jag vill inte behöva skämmas för den jag är.

Dagen efter hade Louise ett jobb att åka till, ett vikariat som kokerska.

– När man söker jobb den vanliga vägen är det ingen som är intresserad av någon som har varit arbetslös så länge. Men nu fick jag träffa chefen och hon trodde på mig. I dag säger hon att hon inte kan fatta att jag har gått utan jobb så länge.

Efter år av nedbruten självkänsla och självrespekt blev mottagandet på förskolan nästan för mycket för Louise. Hennes yrkesstolthet och gedigna kökskunskaper, hennes nybakade bullar och ambitiösa matsedel blev så uppskattade att känslorna svämmade över. Redan efter en vecka nämnde chefen att en ny förskola höll på att byggas och det var Louise hon ville ha som kokerska i förskolans kök.

– Första gången jag kom hit fick jag nypa mig i armen. Ska jag verkligen få jobba här!

Sedan den första lönen kom in på kontot har Josefin kunnat börja på den fritidsaktivitet hon så länge drömt om, de har ätit ute och gått på bio tillsammans. Men framförallt har Josefin känt att hennes mamma inte bara är just en mamma som väntar på henne där hemma, utan också en yrkeskvinna som behövs på sitt jobb. Och just den stoltheten menar Louise är det viktigaste av allt, för dem båda.

– Att kunna säga högt inför klassen att man ska praoa på sin mammas jobb är kanske inget märkvärdigt för andra ungar. Men för henne är det, säger Louise.

Först nu, när bördan lättat, kan Josefin berätta för sin mamma hur orolig hon har varit under alla år. För ekonomin, men framförallt för hur Louise har mått.

– Nu vågar hon öppna sig på ett annat sätt och vår relation har blivit helt annorlunda. Men innan, när hon hade en mamma som redan var ledsen ville hon inte göra det ännu värre. Och hon såg ju alltid hur ledsen jag blev när hon frågade efter något och fick svaret att vi inte har råd men att jag skulle försöka ordna det.

Louise ögon blir fuktiga. Skulden kniper i bröstet.

– Som mamma skäms man, inte så mycket för att vara fattig som för att inte ha ett jobb. Men det ska man inte. Vi är inte sämre människor. Tvärtom blir vi mer ödmjuka och förstående inför andra.

Inför sin chef var Louise öppen med sin situation – och fick jobb. Lika öppen är hon nu för sina arbetskamrater på förskolan. Att våga berätta är vägen ut från isolering, skuld och skam, menar Louise.

– Det finns så många som har skygglappar inför verkligheten, som vill tro att det inte finns fattiga i vårt land. Men herregud vad det finns! Som på förskolan där jag jobbade först, där kommer många, många barn från fattiga familjer.

Trots att Louise nu går upp till heltidstjänst som kokerska är det inga stora summor som blir över i plånboken. Under de tolv år som passerat utan jobb har hon samlat på sig skulder hos Kronofogden, hur stora vet hon ännu inte riktigt. Fogden har därför just begärt utmätning på lönen och drar femtusen i månaden, det som överskrider summan de räknar som skälig levnadsstandard.

– Självklart vill jag göra rätt för mig, men det känns ändå tungt. Nu när jag äntligen tjänar pengar och jobbar hela dagen vill jag så gärna känna att jag kan handla något extra gott på fredagen eller till och med spara ihop till en utlandssemester för Josefin och mig. Det har vi aldrig varit på, säger Louise.

Men, betonar hon, det viktigaste med att ha ett jobb är inte lönen. Det är stoltheten, rutinerna, vuxenkontakterna, identiteten. Att behövas.

– För någon vecka sedan undrade min chef när jag vill ha min sommarsemester. Semester! Jag vill inte ha någon, sa jag, jag vill jobba. Men jag var tydligen tvungen att ta ut tre veckor, säger Louise.

Louise och Josefin heter egentligen något annat.

13 procent, 248 000, av landets barn växer upp i fattiga familjer. Det är 28 000 fler än föregående år.

18 744 av de fattiga barnen bor i Malmö, en ökning med 1 810 sedan året innan. Malmö är den kommun som har landets dystraste siffror och Rosengård är den stadsdel i landet med flest fattiga barn: 64,3 procent.

Skillnaderna mellan rika och fattiga ökar: i Lomma lever 4 procent av barnen i fattiga familjer, i Malmö 33,5 procent.

Källa: Sifforna är från 2009, det senaste år som SCB har statistik ifrån och kommer från Rädda Barnens årliga barnfattigdomsrapport. Organisationens definition ser ut så här: Barn är fattiga om de växer upp i familjer som antingen har låg inkomststandard eller har försörjningsstöd (socialbidrag). Låg inkomststandard innebär inkomster som inte täcker skäliga levnadsomkostnader.