Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Talang med övertygande eld

Malmö Operaorkester. Solister: Ivonne Fuchs, Daniel Frank, Karl-Magnus Fredriksson. Dir: Leif Segerstam. Presentatör: Lennart Stenkvist.

Solisterna Ivonne Fuchs och Daniel Frank imponerar med både månsidighet och intensitet.Bild: Sara Johari
När Birgit Nilssons stipendiefond fördelar sina sångarbelöningar kan man räkna med att den unga vokala glansen på svensk botten når toppen. Så ock i år, då stipendieutdelningen för första gången förlades till Malmö­operan.
De belönade: Ivonne Fuchs, mezzosopran, och Daniel Frank, tenor, mottog ur operachefen Bengt Halls hand tecknen på sin värdighet.
Tidigare årgångar av stipendiater har fått uppträda på en klassisk Birgit Nilsson- och Bjärescen: Västra Karups kyrka. Där var det publika intresset närmast sjudande. För Malmö talar å andra sidan att en Nilssonföreställning på gamla Malmö stadsteater en gång i tiden bildade fondens grundplåt.
Än viktigare: det finns en professionell och smidig orkester att tillgå, den här gången dessutom med en dirigent som man bara har att buga sig inför: Leif Segerstam.
En större åhörarskara hade man dock kunnat förvänta sig. Operasalongen nerminskad till miniformatet och ändå knappast välbesatt!
Båda stipendiaterna har kommit ett gott stycke på väg i sina karriärer. Ivonne Fuchs har redan ”världen som arbetsfält” som det så floskulöst brukar heta i reklamtexterna. Själv hörde jag hennes löftesrika mezzo i Karlstads ”Nibelungens ring” och spärrade upp öronen. Nu visade hon sitt fulla register: från lätt koloratur med sopranstuk i Mozart, över seriös högtidlighet och dunkel känslofullhet i Wagners och Richard Strauss, vidare mot de fransyska förförelsekonster som Saint-Saëns skänkt åt Delilas parti; slutligen dramatisk närvaro i till exempel ”Carmen”.
Mångsidigheten imponerar. Men kanske är det Wagnerrepertoaren som erbjuder henne rikast utvecklingsmöjligheter.
Daniel Frank är en tenor att räkna med. I hans budget ingår uppenbarligen betryggande reserver och överskott i fråga om volym och intensitet. Sådana tillgångar bör tenorer normalt ha, men många förlitar sig på rutin och gamla manér. Frank var, mitt i sin notbundenhet, konstnärligt medveten, och även när han satsade som vildsintast på höjdtonerna behöll han kontrollen och övertygade med sin eld.
Hans utspel i Graalberättelsen berättade kanske om en blivande Lohengrin, hans Don José var redan knivskarp. Ändå vill man varna en smula: var tills vidare klok i valet av roller, de tyngsta kan vänta. Men gärna en mogen Otello när tiden är inne.
Hovsångaren Karl-Magnus Fredriksson hade extratillkallats och vädrade sin skiftningsrika baryton, högeligen njutbar, i kända duetter och ovanliga sånger – Pierrots nostalgiska sötma i ”Die tote Stadt” och ”Forskarlens sång” ur Rangströms ”Kronbruden”!
Till slut två frågor för framtiden: finns det god återväxt och hållbara sångartalanger? Och om så är: hur långt räcker stipendiefondens medel?

Bäst

Stipendie­mottagarnas konstnärliga mognad.

Sämst

Dåligt publik intresse.
Gå till toppen