Nöje

Talang med övertygande eld

Malmö Operaorkester. Solister: Ivonne Fuchs, Daniel Frank, Karl-Magnus Fredriksson. Dir: Leif Segerstam. Presentatör: Lennart Stenkvist.

Solisterna Ivonne Fuchs och Daniel Frank imponerar med både månsidighet och intensitet.Bild: Sara Johari
När Birgit Nilssons stipendiefond fördelar sina sångarbelöningar kan man räkna med att den unga vokala glansen på svensk botten når toppen. Så ock i år, då stipendieutdelningen för första gången förlades till Malmö­operan.
De belönade: Ivonne Fuchs, mezzosopran, och Daniel Frank, tenor, mottog ur operachefen Bengt Halls hand tecknen på sin värdighet.
Tidigare årgångar av stipendiater har fått uppträda på en klassisk Birgit Nilsson- och Bjärescen: Västra Karups kyrka. Där var det publika intresset närmast sjudande. För Malmö talar å andra sidan att en Nilssonföreställning på gamla Malmö stadsteater en gång i tiden bildade fondens grundplåt.
Än viktigare: det finns en professionell och smidig orkester att tillgå, den här gången dessutom med en dirigent som man bara har att buga sig inför: Leif Segerstam.
En större åhörarskara hade man dock kunnat förvänta sig. Operasalongen nerminskad till miniformatet och ändå knappast välbesatt!
Båda stipendiaterna har kommit ett gott stycke på väg i sina karriärer. Ivonne Fuchs har redan ”världen som arbetsfält” som det så floskulöst brukar heta i reklamtexterna. Själv hörde jag hennes löftesrika mezzo i Karlstads ”Nibelungens ring” och spärrade upp öronen. Nu visade hon sitt fulla register: från lätt koloratur med sopranstuk i Mozart, över seriös högtidlighet och dunkel känslofullhet i Wagners och Richard Strauss, vidare mot de fransyska förförelsekonster som Saint-Saëns skänkt åt Delilas parti; slutligen dramatisk närvaro i till exempel ”Carmen”.
Mångsidigheten imponerar. Men kanske är det Wagnerrepertoaren som erbjuder henne rikast utvecklingsmöjligheter.
Daniel Frank är en tenor att räkna med. I hans budget ingår uppenbarligen betryggande reserver och överskott i fråga om volym och intensitet. Sådana tillgångar bör tenorer normalt ha, men många förlitar sig på rutin och gamla manér. Frank var, mitt i sin notbundenhet, konstnärligt medveten, och även när han satsade som vildsintast på höjdtonerna behöll han kontrollen och övertygade med sin eld.
Hans utspel i Graalberättelsen berättade kanske om en blivande Lohengrin, hans Don José var redan knivskarp. Ändå vill man varna en smula: var tills vidare klok i valet av roller, de tyngsta kan vänta. Men gärna en mogen Otello när tiden är inne.
Hovsångaren Karl-Magnus Fredriksson hade extratillkallats och vädrade sin skiftningsrika baryton, högeligen njutbar, i kända duetter och ovanliga sånger – Pierrots nostalgiska sötma i ”Die tote Stadt” och ”Forskarlens sång” ur Rangströms ”Kronbruden”!
Till slut två frågor för framtiden: finns det god återväxt och hållbara sångartalanger? Och om så är: hur långt räcker stipendiefondens medel?

Bäst

Stipendie­mottagarnas konstnärliga mognad.

Sämst

Dåligt publik intresse.
Gå till toppen