Google Chrome
Firefox
Frisören Tord Ek på Almtorget i Malmö inledde sin bana 1949, och han har inte slutat än.
– Man måste hålla i gång vet du! Om man känner sig lite dålig på morgonen så är det bara att ta två alvedon och så upp på cykeln. Så blir man snabbt frisk.
Numera rakar han inte kunder – det finns ingen efterfrågan. Men i tidernas begynnelse var onsdagar och lördagar de stora rakningsdagarna.
– Då var rakningar det enda man gjorde. Och det var lärlingarnas jobb att hålla knivarna riktigt brynade och vassa. Vi tog 45 öre för en rakning, kommer jag ihåg. 55 öre om man ville badda med sprit efteråt. Huvuden har jag aldrig rakat, det var inte populärt på den tiden.
Själv har Tord Ek ytterst lite hår kvar, och trivs med det.
– Hämtehår är det värsta jag vet. Då har man ju något slags komplex. Det är väl inget att skämmas för i dag, att man tappar håret? Nej, jag blir glad när jag ser de unga som håller det riktigt kort.
Tord Ek håller efter den egna frisyren med en trimmer. Han och hans likaledes kale son brukar byta den tjänsten med varandra.
– Och det spelar ingen roll hur lite hår man har, man känner sig ändå liksom lätt och sval om huvudet när man är nytrimmad!
Men var och en salig på sin fason:
Fotbollsspelaren Henrik Rydström i Kalmar FF är en hängiven huvudrakare. Han använder mandelolja och håller de sista stråna borta med daglig ans, gärna i bastun efter träningen.
Copywritern Petter Andersson i Malmö är hyvelrakare, och snabb också: fem minuter anser han räcker. Men grejerna måste vara bra och man måste ha respekt för farorna. Gammal hyvel = knottror. Ny hyvel = splatterfest. ”Då kan man lyssna på Slayers ”Raining Blood” samtidigt”, skriver han på Twitter.
Forskaren Martin Berg i Malmö använder hyvel och bra gel, passar på att raka i samband med dusch, och talar om behovet av ”förkroppsligad precision”. Det brukar gå bra, meddelar han: ”Inga större skador förutom en gång då jag rakade av en hudbit mitt på huvudet som var bred och lång, men inte djup, som en vinkork.”
Sydsvenskan har även sökt statsministern i frågan, utan framgång. Sakkunniga vi har talat med bedömer dock att han skulle kunna hantera sin så kallade krans själv, med hjälp av en trimmer med fast reglage på cirka fem millimeter.
Skaderisken för huvudrakare är nog ändå lite mindre än man tror. Samma principer gäller som vid ansiktsrakning: små nätta rörelser, bra utrustning, skarpa blad, aldrig någonsin minsta rörelse i sidled.
De små egenheter man har, i form av ojämna passager och slarvigt ihopväxta fontaneller, lär man sig ju utantill mycket snabbt.
Axel Naver driver Skäggbloggen, som finns på skaggbloggen.se. Skäggiga personer är ofta intresserade av rakning, konstaterar han. Kanterna måste ju hållas efter.
Axel Naver har själv nyligen slutat med vanligt spraylödder, eftersom det finns kemikalier och alkohol i det.
– Dessutom kommer den ut ur sprayburken kall. Den feta raktvålen som jag har skaffat, däremot, den innehåller bara naturliga tvålingredienser. Den ger bättre glid för hyveln och är snällare för huden, säger Axel Naver.
Han gillar också det rituella.
– Det blir lite mer procedur och ceremoni när man löddrar upp med rakborste och allt!
Axel Naver anser som skäggexpert att kombinationen rakad skalle och skägg är särskilt lyckad.
– Jag välkomnar den. Jag tycker att det är väldigt snyggt. Det ger skalliga en chans att hitta ett personligt uttryck som man kan variera, om man nu inte kan göra det med håret upptill. Det blir en möjlighet att leka med sitt utseende.
Tord Ek har stor rutin på rakning – men då främst av ansikten. Inte för att det spelar så stor roll, principerna är ju desamma. Men i dag är det ytterst sällan han får ta fram en riktig rakkniv. Själv använder han en trebladshyvel av standardmodell, och konstaterar att sådana numera är så bra att det inte är rationellt att ta hjälp på salong. Om man inte gör det som en lyx, förstås!