Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Ingen är som mamma

Det största finns i det närmaste, konstaterar Andreas Ekström, som hittar textmagi i en ny bok om mammor.

Var och en som någonsin har försökt pålysa en antologi i denna form vet att det sällan föder strålande kulturjournalistik. Alla ska ju med. Och texterna blir ett kladd av meningar som inleds med ”Bra är också” eller kanske ”Inte lika lyckad är”.
Hur då förhålla sig till den nya fina antologin ”Mor mamma morsan”?
Så här: Bokens redaktörer samt bidragslämnarna får ursäkta, och bara ta emot ett enkelt tack för flera fina texter – denna recension strävar nu efter lite extra densitet genom att uteslutande beskriva antologins två starkaste bidrag.
Dels Fredrik Strages ljuvliga vittnesmål om mamma konstnären. Dels Martina Montelius laddade kärleksförklaring om mamma, författaren och akademiledamoten. Och vi börjar där, med henne, Kristina Lugn.
Martina Montelius är lika gammal som jag, född 1975, och hennes mamma Kristina Lugn är lika gammal som min mamma, född 1948. Jag läser och försöker föreställa mig Martina Montelius i mitt liv, och mig själv i hennes. Det är som om vi hade växt upp flera hundra år isär, flera hundra mil, en oändlig räcka odlingszoner. Hon i ett bohemiskt kaos i Stockholm, jag i en pedantisk ordning i ett villasamhälle. Hon med en mamma som gjorde offentlighet av sina demoner, jag med en som trivs bättre – eller tror att hon trivs bättre – med att slåss mot dem själv. Hon med en frånvarande pappa, jag med en närvarande, men vem av oss förstår vår far allra bäst?
Man vet inte det, och det inser man när man läser Martina Montelius text.
Hon gör utfall, rasande utfall. Drypande hån. Hon beskriver det enda rimliga pappaskapet: ”Och efter jobbet ska de hämta tröttvilda barn, gå och handla med dem, laga mat, leka, prata, ta hand om deras kläder och hygien, krama dem – inte i hallen innan de drar till någon jävla restaurang, utan i barnens sängar, tätt intill, varje kväll – och läsa för dem, och sedan gå upp när alla somnat och diska och plocka upp lite fler saker innan det är dags att sova för att kunna vakna igen nästa morgon. Den som inte gör allt detta ska inte prata med mig om kärleken till ett barn. Om han inte vill få pungkulorna uppsparkade i halsen.”
Det händer under läsning av denna text att jag reagerar på att pappor och män tar så stor plats i den. Kanske hade den varit renare och klarare utan dem. Men de har ju funnits där, med sin frånvaro, pappa och så Palme, som mamma Kristina och hennes bästa väninna älskade så. Martina Montelius tittar på dem med knivskarp blick:
”De hade egentligen två huvudsakliga hobbyer: att avsky män, och att dyrka män. Betraktade de någonsin en man som en jämlike?”
Trots alla vassa kanter lämnar texten inget utrymme för tvivel om kärlekens halt mellan mor och dotter. Den är en verkligt fin litterär prestation.
Och så Fredrik Strage, popkritikern som fyller fyrtio, men som av sina kontinuerliga ämnesval att döma tycks helt inställd på en fortsatt karriär som farbrorn som inte vill bli stor. Texten i denna bok antyder att det är en dålig idé.
För det är ju så här man vill att han ska skriva! I inledningsscenen spelar han lika med vilken samtida romanförfattare som helst. Mamma konstnären hittar en av sina egna tavlor, bortskänkt, hos Myrorna. Den kostar sextio kronor. Hon köper den, betalar kontant, inte med kort, så att inte personen bakom disken ska inse att det är konstnären själv som köper det grällt signerade verket. Inslaget? Ja tack. Ingrid Strage går sedan till jobbet och letar upp en kniv. En stor kniv. Tar slutligen hissen ner till källaren och begår mord på sin konst. Den läsare som lägger ifrån sig boken där är inte född.
Sedan är det kärlek, precis som i Martina Montelius text, kärlek utan villkor men i de små handlingarna:
”När jag studerar ett år i Frankrike läser hon i Östgöta Correspondenten att Njurmännen, ett obskyrt Linköpingsband, har släppt en ny skiva. Hon letar igenom alla stans skivaffärer för att kunna skicka mig ett exemplar.”
Varpå vi får veta hur mamma Ingrid med lögn, elegans och skådespelartalang ordnar frisedel åt sin son, som tackar henne med en egenhändigt skapad smörkniv dekorerad med ordet ”MUCK”.
Jag tror att livslånga relationer ibland har byggts av trubbigare redskap än så.
Fredrik Strage finner även han det omöjligt att skriva om sin mamma utan att skriva om sin pappa – och det gäller förstås flera av antologins andra författare också. Även han förlorar något litet på det, kanske en känsla av det absoluta och odiskutabla i moderns roll. Att kunna föreställa sig sina föräldrar som hela människor, utan varandra, tror jag är en central del av varje människas vuxenblivande.
Tanken blir frestande. Vad hade hänt med den här boken om ordet ”pappa” hade varit förbjudet?

Boken

Mor mamma morsan
Roberth Ericsson och Sonja Schwarzenberger (red).
En antologi med bland andra Nour El-Refai, Kristian Lundberg, Mari Jungstedt och Agneta Klingspor.
Forum.
Gå till toppen