Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Apan är inte för alla

Teatergruppen Institutet använder sig av klassiska härskartekniker, skriver Malena Forsare och får därmed sätta punkt för debatten.

Jag tycker att Anders Carlssons resonemang (28.5) om bakgrunden till föreställningen ”Woman” är intressant. Varför står samhället och stampar när våra ideologiska idébyggen utvecklas? Vi är många som delar den här frustrationen – men vi förhåller oss olika till hur teatern kan utöva gestaltad maktkritik. I det här fallet existerar också en väsentlig skillnad mellan vad Institutet och dess beskyddare säger att de gör, och hur den praktiska gestaltningen faktiskt ser ut.
Jag har, tvärtemot vad tidigare debattörer påstår, aldrig uttryckt att jag ”bara” vill se starka kvinnor på scenen: jag vill se mänskliga gestalter i all sin komplexitet.
Det finns en rad exempel på scenkonstnärer som på olika arenor arbetar med genusanalys, några nämndes i min artikel (Sydsvenskan 5.5). Men jag har svårt att låta mig övertygas om att en perverterat förenklad framställning av kvinnors kroppar i scenens mitt, en komposition som amatörporren serverar ett musklick bort, skulle rucka på en patriarkal maktordning. Konsten måste få vara större än den masochistiska princip som Anders Carlsson strider för: ”hur (…) njuter vi av offerrollen?”.
Jag ifrågasätter starkt retoriken i Institutets programblad, där det argumenteras för att vi måste sluta kompromissa med vårt begär och istället värna om apan inom oss. Ska man tolka detta som motsatsen till ”politisk naivitet”? Och vilka är det som behöver medvetandegöra apan inom sig? Tjejer som slutar äta vid åsynen av säsongens baddräktsflickor; kvinnor som dagligen penetreras själsligt och fysiskt; flickor som gifts bort och häller fotogen över kroppen för att sedan tända på av ångest: gäller detta påstående också för dem?
Ska en kritiker få såra? Nej, det får naturligtvis aldrig vara ens strävan. Men en kulturkritisk text får gärna återspegla både innehåll och ton hos ett konstnärligt verk. En kulturkritisk text måste också få reagera och formulera argument som ligger utanför konstnärens egen idévärld. Ibland är det mer befogat än annars.
Den ursprungliga frågan har inte blivit mindre intressant: när Turteatern gör en skimrande skicklig iscensättning av SCUM-manifestet, med en kvinnlig karaktär som vänder förtrycket till ursinnig kreativitet, utfärdas mordhot. När Institutet kommer till Malmö med ett slarvigt iscensatt verk med män som skriker och kvinnor som klär av sig, händer först ingenting. Sedan skriver Institutet om kritikerns känslor, projektioner och oförmåga att göra en giltig analys. Detta är vad feminister alltsedan sjuttiotalet kallat för härskarteknik.
Malena Forsare
teaterkritiker
Gå till toppen