Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
FCR

En skada som gör extra ont

Ja visst gör det ont när korsband brister.
Max Wiman.
Men den här gången känns det allt lite mer. Therese Sjögran är en av svensk fotbollshistorias allra största, en spelare som själv borde få bestämma när det är dags att sätta skorna på hyllan.
Jag har burit på tanken att få skriva om hennes 200:e landskamp, en osannolik notering som hon varit på väg mot. Nu blir det naturligtvis mycket, mycket tungt att starta om.
Men det är skönt att höra hennes inställning; att viljan finns där redan. För jag tror det är viktigt inte minst för framtiden att träna med målet att bli riktigt hel igen.
En lättränad 35-årig kropp kan möjligen bli räddningen.
Frågan är däremot vad som ska rädda det svenska landslaget i OS efter denna osannolikt skaderika vår. Sett till VM-bronslaget har rutinen bara runnit av truppen och är Charlotte Rohlins skada den tyngsta rent spelmässigt, är definitivt Therese Sjögrans den värsta för truppen som grupp.
1997 gjorde hon landslagsdebut, erfarenheten är helt enkelt oersättlig.
Sjögran är dessutom med sin kreativitet en otroligt viktig spelare i anfallsspelet. Inte minst på fasta situationer, hörnor och frisparkar, är hon den som betytt skillnad i många matcher.
Ojämna Kosovare Asllani eller unga Antonia Göransson, känns som spelarna som kan axla hennes spelmässiga mantel, men inte alls hennes ledaregenskaper.
För det slimmade LDB FC Malmö – där ekonomin gör spelrummet nästan obefintligt – är skadan förödande. Allsvensk guldstrid rasar och i sommar väntar Champions League igen.
Klubbdirektören Niclas Carlnén och värvningsansvarige Erling Nilsson har inget val – en högklassig spelare måste in i truppen, annars kan det kosta mer än det smakar. LDB har inte råd att inte ersätta Therese Sjögran.
Sen finns det ju förstås en helt annan och mycket tyngre sida av saken som det har forskats kring, men uppenbarligen inte tillräckligt.
Det behövs inte ens göras ett statistiskt underlag för att stödja tesen att väldigt, väldigt många kvinnliga fotbollsspelare skadar korsbanden.
Och förresten inte bara de. Handbollen befinner sig i samma sits, nu senast var det Lugis Nathalie Hagman som slet av ett korsband och ibland känns det som att alla i hennes lag haft den här skadan.
Timingen hade knappast varit bättre än om det kommit ett besked att forskningscentrat vid det än så länge fiktiva "World village of women sports" verkligen blir verklighet.
Om inte annat måste svensk idrott centralt göra allt för att jobba fram träningsmetoder, som kan förebygga det som blivit lagidrotternas största gissel på damsidan.
Sannolikt handlar det dock inte bara om träning. Om vi höjer blicken från veteranen Sjögrans skadade knä, är det ett faktum att flickor alltför tidigt tvingas bli kvinnor i idrottslig mening och spelar i väldigt unga år med seniorlag och därmed också möter spelare med en annan fysik. Det är säkert en anledning till att också att skadorna ofta kommer väldigt tidigt
Gå till toppen