Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Humor i allvaret

Humorn och ironin är de vapen Thomas Mann tar till för att lösa konflikterna i sitt inre och använder sig av när han diskuterar Europas framtid, skriver Åke Leijonhufvud.

En opolitisk mans betraktelser. Övers Per Landin och Urban Lindström. Atlantis.

Bild: Foto: AP
Intresset för Thomas Mann är knappast i avtagande. De senaste åren har två av hans största romaner kommit i nyöversättning, nämligen ”Buddenbrooks” och ”Bergtagen”. Det är glädjande att det gamla grundmurade ryktet om Mann som en tung och svår författare äntligen har börjat raseras.
Därför är det med en viss bävan man öppnar en sexhundra sidor tjock, tidigare inte översatt, bok av Mann. Den heter ”En opolitisk mans betraktelser” och är en blandning av bekännelseskrift, idéhistorisk analys och politisk pamflett, så mäktig och himlasträvande tysk att den kan ta upp tävlan med de medeltida slotten i Rhendalen. Hur kommer Manns stora och nytillkomna svenska läsekrets att reagera inför denna germanska riddarborg? Man bävar inför svaret.
Men bävan kommer sig också av att ”En opolitisk mans betraktelser” i snart hundra år mötts av en generad tystnad. Herbert Tingsten kallade den, som Per Landin framhåller i sin inledning, för ett ”nazistiskt verk före nazismen” men skyndade sig att tillägga att det inte betydde att Thomas Mann skulle ha varit nationalsocialist. Tvärtom rycker han i sina betraktelser ut som en försvarare av de tyska andliga värden som Hitler och hans brunskjortor snart skulle trampa under stövlarna.
”En opolitisk mans betraktelser” skrevs mellan åren 1915 och 1918, alltså mitt under brinnande världskrig. Bakom sig hade Mann de stora framgångarna med romanen ”Buddenbrooks”, den självbiografiska berättelsen ”Tonio Kröger” och novellen ”Döden i Venedig”. Han kunde alltså vila på sina lagrar. Men världskriget krävde att han gjorde ett slags andlig värnplikt. Dessutom kände den fyrtioårige Mann att det var dags att summera en snart avslutad livsepok. Han behövde, som han uttrycker det på ett ställe i boken, lyssna till sin egen inre röst för att även kunna höra tidens röst.
Det är intressant att notera att ”En opolitisk mans betraktelser” skrevs under en flera år lång paus i arbetet med romanen ”Bergtagen”. De båda verken har nämligen djupa beröringspunkter med varandra. Men medan den sorglustige Hans Castorp i ”Bergtagen” gör narr av hela den västerländska bildningen och rycker på axlarna åt eländet, tränger allvarsmannen Mann i de opolitiska betraktelserna djupt in i klyftan mellan tysk mystik och västeuropeisk rationalism, en klyfta som Mann under hela sitt liv brottades med och som brukar sammanfattas under motsatsparet liv och ande eller borgerlighet och konstnärskap.
Gemensamt för de båda verken är dock Manns djupa bekännelse till ironin och humorn. I förordet till ”En opolitisk mans betraktelser” skriver han om sina rötter i det tyska artonhundratalet: ”Romantik, nationalism, borgerlighet, musik, pessimism, humor – dessa stämningselement hos det gångna århundradet bildar i huvudsak de opersonliga beståndsdelarna även i mitt liv.”
Man studsar inför ordet humor. Men faktum är att humorn och ironin är de vapen Mann tar till för att lösa konflikterna i sitt inre. Och inte bara där. När han diskuterar Europas framtid använder han sig av ironin för att slippa att ”på allvar och aktivt tjäna idealen eller det önskvärda”. Till de socialt önskvärda idealen hörde den nya tidens rationalism och demokratiska strävanden. Mot dessa begrepp ställer Mann den urgamla tyska kulturens tradition av ande, mystik och musik, företrädd av de tre ledstjärnorna Schopenhauer, Nietzsche och Wagner.
En nutida läsare bör naturligtvis se upp när Mann använder ordet demokrati. Det har mycket lite med dagens honnörsord att göra. I Manns föreställningsvärld betyder demokrati snarast politik, eller dagspolitik. Och det är något den fyrtioårige Mann hatar. Han talar föraktfullt om sin tids politiker som ”detta tidens avskum av betjänter och ordonnanser” och om ideologerna som ”dessa intellektuella sprättar och salongslejon som bär de senaste idéerna och begreppen på samma sätt som de bär sin monokel”.
”En opolitisk mans betraktelser” skrevs i konstnärsstaden München där Mann sedan länge var bosatt. Det har säkert satt sina spår i boken. München är, skriver Mann 1918, en stad där ”den gamla tyska blandningen av konst och borgerlighet fortfarande är mycket levande och samtida” och där man kan uppleva ”det stimulerande och nyttiga i att leva i protest och ironi gentemot sin omgivning”. Att Mann femton år senare skulle jagas från staden av nazisterna och tvingas gå i landsflykt mycket på grund av en djärv och kontroversiell skrift om Wagner visste han inte då.
Riktigt utmanande blir Mann när han mot slutet av betraktelserna skriver att den intellektuella människan står inför valet ”att vara antingen ironiker eller radikal”. Här gör Mann ironin till en livshållning som ska överbrygga klyftan mellan liv och intellekt, den klyfta som var ett både fruktbart och plågsamt inslag i hans liv. Ironin, säger Mann, ”riktar sig både mot livet och mot intellektet, och detta fråntar den de stora gesterna, detta skänker den melankoli och anspråkslöshet.”
Är det då mödan värt att tränga in i detta imponerande tyska tankebygge (i lysande svensk språkdräkt av Per Landin och Urban Lindström måste man tillägga)? Om man är det minsta intresserad av europeisk och i synnerhet tysk idéhistoria – ja. Om man vill följa den inre utvecklingen hos Mann, denne ständigt aktuelle, roande och oroande författare – absolut.
Slutligen kan det vara värt att citera vad Thomas Mann sa i ett tal till studenterna vid Princeton University 1939 om romanen ”Bergtagen”. Det är den mogne Mann som talar, den Mann som slutgiltigt tagit ställning för demokratin och mot nazismen men som bevarat sin ödmjukhet inför människans mysterium: ”Ty människan själv är en hemlighet och all humanitet bygger på vördnad för människans hemlighet.”

En opolitisk mans betraktelser

Thomas Mann.
Övers Per Landin och Urban Lindström.
Atlantis. 
Gå till toppen