Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Verkligheten enligt Ketter

Vissa konstnärer har en förmåga att inte bara göra konst av livet utan även göra livet till konst. Det händer då man börjar se verkligheten genom deras ögon. Clay Ketter är en sådan konstnär.

Efter att ha följt hans utveckling i mer än tio år har hans arbete gått från visserligen intressanta men harmlösa objekt på ett museum eller galleri, till ett sätt att vare sig jag vill det eller ej betrakta världen. Framför allt gäller det i vissa miljöer.
På gott eller ont? Definitivt gott. Som när jag nyligen körde längs en förortsgata i Köpenhamn, omotiverat bred på den amerikanska infartsledens vis och kantad av låga industrier och hus i en beklämmande blandning. Mitt i tristessen, bland asfalt och rivningsgavlar, lägger sig Ketters konst som ett filter för blicken. En brytning av instinktiv, visuell njutning.
Fullt så oväntat borde det inte vara när det händer i Venedig, där hela staden är ett konstverk. Om man då, som under fjolårets biennal, träffar på ett av hans fotografier av en vittrad husfasad bland Peggy Guggenheimmuseets internationella troféer, torde blicken redan ha kalibrerat sig för att gripa dess måleriska skönhet. Men effekten kvarstår, överraskande rik. Som den bittra, lena smaken av riktigt mörk choklad när den smälter på tungan. Kanske låter det alltför simpelt.
Men det handlar nu knappast om något så enkelt som att romantisera förfallet. De verk som han nu ställer ut på Martin Bryder Gallery antyder hans arbetes komplexa grund, långt bortom slitna schabloner. Först och främst är hans bildvärld mer mångbottnad än vad jag minns den sist, vilket i och för sig är karaktäristiskt. Ketter har alltid förnyat sig på ett skenbart logiskt men oförutsägbart vis, från 1990–talets stramt målade gipsskivor, till köksskulpturer och senare års installationer och fotografier av använda, nedmonterade hus, däribland förödelsen efter orkanen Katrina.
Förutom konsekvensen i formspråket är det den ständiga glidningen mellan vardagliga material, sakligt hantverk och konceptuell konst som gör det. Fast mer avgörande för mig är undertonerna av historiens svärta, livets sårbarhet, barndomens anekdoter, de fragmenterade rummens och husens ambivalenta atmosfär av tillförsikt och förlust. Här, i en liten källarlokal i Lund, återfinns i förtätade kluster ingångar till den resonansrika värld Clay Ketters konstnärskap utgör. Sällan har jag sett honom bättre.

”Clusterwork”

Clay Ketter
Martin Bryder Gallery, Lund, t o m 24.6.
Gå till toppen